Historien om Lukas del 2

Den första ridturen för Celina slutade inte bra. Vi skyndade oss att göra iordning Lukas eftersom det höll på att mörkna ute. En halvtimmes skrittrunda hade jag tänkt att det skulle bli och Uffe hade pekat ut en stid vid gamla huset som ledde ut i skogen bakom gården. Jag hade ingen aning om vilka rundor det fanns så jag tänkte att vi rider en kvart bortåt ungefär och sedan vänder och går hem samma väg. Efter en liten stund kom vi ner till ån och jag blev glad och tänkte "om vi följer stigen så måste vi komma ut på vägen som vi går till stallet". Att vi hade ån på vänstersidan när vi gick till Nogelid men ån på högersidan när vi nu följde den störde mig inte särskilt mycket, vi hade väl gått över den på något sätt? Det tog många år innan jag fick grep om att vi faktiskt gick i en stor både mot norr och inte söder som jag var bergsäker på. Men så har jag fått mitt dåliga lokalsinne efter mamma, hon är mycket värre än mig och typiskt nog har även Celina ärvt det.
   Efter att ha följt stigen i en kvart utan att komma hem fick vi tillslut vända. Det var nu ganska mörkt i den täta granskogen vi red i och Lukas var redan trött och släpade benen efter sig. Vi kom fram till en lång backe och plötsligt mindes jag inte när vi hade kommit ut på den. En stig fanns vid foten av backen så vi provade den och fann oss plötsligt stå vid ett brant stup ner till ån. Jag blev lite orolig men försöke skoja bort det med Celina. Vi klättrade uppför backen och halvvägs upp kom vi till en tydlig väg till höger, men nej, inte hade vi väl kommit ut på en så tydlig stig? Vi fortsatte och nu var det nästan mörkt i skogen. Ingen ficklampa hade jag och mobilen låg bortglömd hemma. Plötsligt försvann stigen och jag stod bara och stirrade in i mörkret först.
   Celina började gråta. "Vi är vilse, vi kommer aldrig hitta hem!"
   "Håll tyst! Såklart att vi kommer att hitta hem", fräste jag åt henne trots att jag vid det laget var riktigt panikslagen och rädd
   Vi gick nerför backen igen så fort vi kunde och sedan sa jag åt Celina att vänta med Lukas medan jag sprang och kollade vart mellanstigen ledde. Jag har nog nästan aldrig varit så glad och lättat som när jag skymtade gården nedanför mig och jag ropade åt Celina att komma.
   Nu kan man tycka att vi lugnt borde ha kommit hem, men nej. Lukas blev så glad över att se gården att han plötsligt satte av i galopp nerför alla steniga backar med Celina skrikande på ryggen. När jag flämtande kom inspringande på gårdsplanen stod han lugnt och betade på gräsmattan medan Celina satt och grät på hans rygg med sadeln hängandes på sidan av magen. Det tog en lång stund att lugna ner henne och skräcken för nerförsbackar höll i sig väldigt länge efter den händelsen. MEN, vi har faktiskt aldrig ridit vilse efter den dagen, inte när jag har varit med iallafall :)

Hjälp vad Celina är liten på den här bilden...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0