Gårdagen började som vilken annan måndag som helst. Vi fixade hästarna inför lektionen, lastade dem, jag lyfte på kopplingen mellan släp och bil och sedan körde vi. I backen vid ridbanan tog jag extra fart som alltid när de är snö och vinter och svängde till vänster. Klonk hörde jag och Moa och jag säger till henne att "det gick ju bra, Lady vinglade knappt idag ju". I den svängen hörs praktiskt taget alltid lite pangande från Lady hur sakta jag än kör. Hon har så dålig balans. Jag kör vidare mot mamma som står vid stora vägen. Hon viftar hysteriskt med armarna och skriker på oss "var har ni gjort av släpet???!!!!!" innan hon springer tillbaka. Det blev tyst i bilen och sedan säger jag åt Moa att hoppa ur och springa efter medan jag vänder bilen. När jag kommer till kröken ser jag mamma och Moa stå och titta förtvivlat på den välta hästtransporten som ramlat ner i hagen. Den står på högkant med lämmen mot marken och allt är bara tyst. Mamma får Moa att springa upp och säga till Camilla eftersom hennes telefon inte fungerar tillfälligt och jag lyckas ringa efter pappa som inte fattar alls vad som hade hänt för jag skriker och gråter så. Han är ca 10min promenad bort i skidbacken och kommer springande efter en stund. På den tiden har jag varit i stallet och rafsat åt mig två grimmor eftersom Nangijala och Madicken går i hagen där släpet ramlat ner. De är upprörda och försvinner innan jag hinner fånga dem så jag slänger grimmorna i snön och går till transporten där en häst börjat sparka. Sparkningarna varvas med tystnad och mamma springer snart även hon upp till Camilla och lämnar mig kvar. Jag grät och grät och grät och tänkte att vi aldrig skulle få ut dem levande. Om båda trots allt levde skulle de vara svårt skadade och antagligen tvingas avlivas. När det bankar i transporten försöker jag lugna med rösten men den darrar så att den bara bryts.

 

När pappa kommer springande börja han förhöra sig om vad som hänt och kommer fram till att hästarna kanske hänger fast i frambommen och riskerar strypas. Så han klättrar upp, öppnar framdörren och lyser ner med en ficklampa. Är tyst ett ögonblick och säger sedan "det här ser inte bra ut tjejer...", Moa hade kommit tillbaka då och stod bredvid mig. Sedan säger pappa att Lukas verkar okey, han står på botten medan Lady ligger mer klämd och bara orkade lyfta huvudet lite hastigt innan hon lade ner det igen.

 

Räddningstjänsten kommer efter en lite stund och pappa och dem enas om att de måste försöka tippa ner släpet så mycket det går så att vi kan få ut hästarna där bak. De fäster ett rep och börjar dra försiktigt och pappa och någon räddningsman går bak till lämmen. Släpet lutar fortfarande. Pappa skriker på mig att komma men jag bara grät och ville inte veta vad vi skulle få se när de fick upp bakluckan. Camilla tar mig och Moa och tvingar oss att vända allt ryggen medan de jobbar på att få ut hästarna. De tvingas slita loss övre luckan och plötsligt trillar Lukas ut och vandra iväg genom hagen. Jag fångar in honom och tar av honom täcket och skydden som snott in honom. Tygeln hade gått av och i grimman hängde resterna av transportgrimskaftet men annars verkar han okey.Medan jag håller på med honom kommer även Lady ut och hon far iväg i galopp mot mig och Lukas och jag fångar henne. Hon haltar både på ett framben och ett bakben och saknade sin lädergrimma som gått sönder. Men det lever båda två.

 

Efter ett tag kommer tillslut veterinären och börjar undersöka dem. Båda hästarna har en spräckt läpp, varsitt litet sår, är mörbultade men för övrigt oskadda. Lukas är minst påverkad medan Lady troligtvis har rätt ont i kroppen idag. Båda hästarna fick smärtstillande och Lady även en stelkrampspruta. De hade helt enkelt änglavakt.

 

Transporten är rätt trasig men går att laga. Pappa har grubblat på vad som kan ha gått fel då jag drog för att se att den satt fast i bilen. Jag minns inte om knappen åkte upp som den ska göra, men jag vet att jag drog i kopplingen. Kanske att den inte satt på helt och att känslan av att den satt fast kom sig av is, kanske att knappen frusit så att det såg ut som att den fästes men bara gjorde det nätt och jämnt. Kanske att kulan eller fästet är slitet och utnött. Pappa har lovat att vi ska undersöka det ikväll, men det ända jag tänker på är om vi inte hittar en naturlig förklaring till det. Hur ska jag då våga lite på att den verkligen sitter ordentligt och att detta inte riskerar hända? Hur ska jag våga köra utan att känna rädsla för att samma sak ska hända igen men sluta värre? Och kommer Lady och Lukas våga åka transport efter det de råkade ut för?

 

Gårdagskvällen var en enda mardröm. Jag bara grät och kunde inte sluta även fastän hästarna konstaterades i stort sett oskadda. Så fort någon pratade med mig grät jag mera och därimellan var allt bara tomt inuti mig. Om och om igen visades bilden av den välta transporten framför mina ögon och vad som kunde ha hänt. Polisen kom och skulle prata med oss vad som hade hänt och jag som knappt kunde tala för all gråt. Jag grät som jag gjorde när Amy dog, förutom att de kom av rädsla, skräck och oro istället för sorg. Jag upptäckte att jag kunde avskärma mig från allt, släppa alla känslor och inte känna någonting. Jag svarade på den kvinnliga polisens frågor men hörde mig själv tala som  om jag vore långt bortifrån. Om jag höll fast vid den tomma känslan kunde jag hålla tårarna tillbaka och jag kunde glömma det jag hade varit med om under kvällen. Att känna ingenting var så mycket enklare än att känna något. De andra pratade om chock, värme och varma drycker som skulle motverka detta. Det enda jag ville var att glömma allt och sova.

 

Idag vaknade jag svulle i ansiktet av alla tårar jag fällt. Jag mår bättre och minnesbilderna är inte lika plågsamma längre. Låter jag bli att fundera närmare på det känns allt som en dröm. Jag har inga skuldkänslor för vad som hände i med att jag vet att jag lyfte på kopplingen mellan bil och släp. Men hade jag inte gjort det hade jag troligtvis gått under av skuldkänslor, särskilt om någon av hästarna inte klarat sig levande ur detta.