Förrädiskt söt, det är vad Nangijala är. Har inte fått några mysiga gnäggningar den senaste månaden och därför väntat på att trotsperioden skulle klinga av. Idag gnäggade hon äntligen och jag blev så glad och tänkte att nu är hon min snälla ängel igen. Så jag tog såklart henne först, satte på tömkörningsgjorden, tränset och tömmarna och begav mig ut till skidbacken. Allt gick bra tills vi kom till grusvägen vid skidbacken men sedan var Nangijala absolut inte nöjd med mitt val av stig. HON ville gå där det var blankis och skulle absolut INTE gå dit jag ville. Som vi bråkade i den korsningen innan vi tillslut kom vidare. Sen ville hon inte gå över en "bro", två rännilar med vatten och en plätt där jorden lyste fram, och hur långt hade vi kommit då, inte ens hundra meter? När hon gått en bit snällt vände jag - och då ändrades hennes uppförande också. Plötsligt gick det bra att gå på alla ställen som hon inte ville gå på innan, men nu taktade hon, kastade med huvudet och försökte rusa iväg. Surade när jag bromsade och hoppade på stället. Tillbaka i korsningen får hon syn på två "livsfarliga" människor och tar chansen att stimma upp sig ännu mer. Måttligt trött på allt hennes tramsande leder jag henne längs med vägen hem medan hon taktar omkring och tillslut stegrar när jag inte låter henne gå. 

 

Väl på andra sidan vägen kunde jag tömköra henne normalt de sista 100m igen men valde att göra halt och sedan leda henne ner till stallet för annars hade hon börjat tjabba igen.

 

Samtidigt som det här trotset kom igång lät jag henne göra mindre och bara få vara som de flesta säger att unghästar ska ha det. Det kanske inte har ett samband men det känns banne mig som att en stor del av trotset beror på för mycket energi och uttråkning. Så jag ska inte låta henne få lulla runt så mycket längre utan nu går vi tillbaka till det vi gjort hittills i år och hoppas att det får henne att sansa sig igen.