Tog med mig en stor blå prasslig presenning till stallet idag som jag la i paddocken med två bommar på varje sida. För att göra det extra läskigt tog jag den stora lådan (varit diskmaskin i) med färgglatt omslagspapper runt om (från spökkvällen i höstas) och satte på presenningen - Nangijala brydde sig inte alls men nosade nyfiket på allt efteråt.

Jaha, vad hade jag som var värre? Ett paraply! Ja, det var lite värre faktiskt. Jag flaxade med det och fällde upp och ner det. Hon sprang lite runt mig men kom sedan framsmygande och skulle nosa fastän jag flaxade så hemskt. Duktig flicka! Försökte sedan gå bredvid henne och hålla upp paraplyet ovanför oss och det tyckte hon först var obehagligt så jag stannade framför henne (fortfarande hållandes i paraplyet) och lockade henne att komma in. När hon stack in huvudet klickade jag och gav henne en morotsbit och beröm. Ca 10min senare gick vi runt i paddocken och jag kunde hålla paraplyet över oss båda.

Därefter stannade jag och provade att vifta med paraplyet kring kroppen på henne, både uppfällt och nedfällt. Nangijala stod avslappnat och jag provade att hålla paraplyet ovanför ryggen och fälla upp det några gånger. Inte ens där reagerade hon!

Sett miljöträningen med polishästarna på ponnyakuten? Där en häst står på en presenning och några håller i kanterna och står och viftar? Det testade jag. Först såg Nangijala närmast chockad ut innan hon hoppade upp i luften och bort från presenningen. Gjorde det två gånger till innan jag fick slut på godisbitar och då stod hon faktiskt nästan stilla, men sneglade nervöst ner på det prasslande blåa. "Kul" att jag äntligen hittade något hon tyckte var obehagligt, men jag kan slå vad om att nästa gång vi tränar kommer hon stå helt lugnt till sist. Någon som vågar säga emot mig? ;)