Celina har tjatat att jag måste prova att rida dressyr med Cookie och idag tog jag äntligen mig i kragen och gjorde det. Det var ganska svalt vid halv 8-tiden på kvällen så vädret var egentligen perfekt. Det som inte var perfekt var dock jag. Musklerna är ju nästan obefintliga efter 2 månader utan någon egentligen ridning mer än lite skogsturer. Lägg då till Cookies halkiga sadel, lite seghet från henne sida och så rätt skumpiga gångarter så hade jag fullt sjå att hålla koll på mina ben. Efter framridningen fick jag helt enkelt lägga upp stigbyglarna för att få lite ordning på mig själv och då gick det bättre. Maja red Lukas samtidigt och eftersom han inte alls var sugen på dressyr gjorde de följa-john efter mig och Cookie. Efter 25min var jag genomsvettig och trött.

Jag tyckte om Cookies skritt och höger galopp, men annars, njä, hon är inte riktigt min typ av häst. Åtminstone inte i dressyr. I skogen är hon jättemysig och påminner om Amy i storlek, pigghet och sättet hon går. Tror det var det som fick mig att drömma om Amy häromnatten vilket jag nog inte gjort på ett par år nu. I drömmen var jag ute i skogen med min vita ponny, som på den gamla goda tiden och allt var bara perfekt. För första gången kunde jag sära på Amy och Nangijala och känna deras likheter men också deras olikheter. Hittills har jag nästan slagit samma de båda till en häst eller hur jag ska säga. Det är svårt att beskriva känslan jag fick i drömmen men den dröjer sig kvar.  Efter 3 år är det svårt att föreställa sig Amy levande och här, det känns bara som ett avlägset minne när jag tänker på henne. Men drömmen kändes så verklig och när jag tänker på den blir jag ledsen och saknar Amy mer än vad jag gjort på länge nu.