Idag hade jag gett bort Lukas till första bästa findusperson som haft vägarna förbi, fy tusan så eländigt dum han var idag! Pga av extra jobb hann jag inte mocka och motionera Lukas på förmiddagen utan jag kom dit kvart i 6. Snabbt på med tolkningsgrejorna, kläder, hjälm (med tanke på förra skenturen) och refexer. När jag sedan stod utanför stallet insåg jag att jag hade glömt bältet i sadelkammaren så jag drar med mig Lukas upp. Det var där allt började. Först var transporten livsfarlig, ett shettisköttsälskande monster som var ute efter honom. Det godtog jag inte och då blev ju katterna till eldsprutande drakar varpå sedan loggolvet tydligen var fullt av krälande ormar. Plötsligt drog han och jag fick släppa eftersom jag stod på ett par skidor. Av med dem och närapå svärandes springa efter Lukas som vänder borta vid ena hagen och kommer i full galopp tillbaka för att försöka sticka förbi mig. Högg tag i tömmen, släpade han tillbaka varpå samma visa började om igen så vansinnigt trött på honom fick jag ställa in han i stallet.

 

Vi åkte till skidbacken och följde grusvägen där. Jag fick passa han men han uppförde sig tills vi vände och var påväg tillbaka, i galoppen sticker han iväg, jag får kontroll på honom för att han ska sticka ytterligare en gång. Då var jag totalt vansinnig och så trött på hästskrället att jag önskade han all världens väg. Jag skällde argt på honom och talade om vad jag tyckte om hans uppförande och mötte mitt i allt det pappa och Zorro som kom gående. Vi tog samma väg en gång till och denna gången skärpte han sig mer. Tvingade han att åka till grannen innan jag var nöjd och sedan var han rätt flåsig.

 

Jag gick sedan på ren irritation och mockade för att sedan släppa två kärror till gödselstacken i all snö. Sedan gav jag mig även på att skotta vid stallet och fortsatte längs med hela vägen som går vid ridbanan. Det känns i ryggen nu vill jag lova!