Någongång i november slutade Nangijala plötsligt gnägga som hon "alltid" gjort när jag ropat på henne första gången på dagen. Hon hade gjort det i korta perioder innan när hon samtidigt varit trotsig och visst var hon det när hon slutade gnäga i november. Men trotset gick över ganska snart och gnäggandet kom aldrig tillbaka. Jag saknade det men vande mig ganska snabbt så när Nangijala häromdagen gnäggade när hon fick se mig blev jag överlycklig. Igår fick jag ingen, men idag gnäggade hon igen och kom gående till mig. Älskade, älskade häst <3

 

Om det inte blir för regnigt imorgon är planen att ta med Nangijala till ridskolan medan Celina har sin lektion. Antingen en vanlig promenad eller så tömkör vi. Just nu ligger fokus på att vänja henne vid skaklarna, men även tömkörningen måste tas upp igen så att vi får styr på gas och broms.

 

För ett år sen hade hon ungefär hälften så mycket tagel, ojämn i kroppen, liten mule men stor underläpp, tunn i hullet trots massa matande och fortfarande lite raggig efter vinterpälsen. Ungefär 1dm mindre, snäll och glad men inte överdrivet pigg utan mer åt det segare hållet.

 

Idag är hon jämn i kroppen, tjockt, långt tagel, bred pappa, en näsborre mycket högre upp än den andra, konkavt huvud och liten mule. Ser nästan vuxen ut.