Celina hjälpte mig att hänga på Nangijala idag igen och vi knatade omkring på ridbanan. Nangijala var jättepigg så det blev mycket gungande där jag hängde. Högt tänkte jag efter några varv att, när vågar jag prova sitta på henne? Celina sa då att det borde jag väl kunna göra nu, även om vi inte gjort detta mycket är hon ju lugn. Sagt och gjort. Jag gled av, parkerade henne vid staketet och satte sedan försiktigt över benet samtidigt som jag böjde mig långt ner mot mankammen - och så gick vi! Nangijala brydde sig inte alls och när jag skulle hoppa av efter 10m vågade jag räta på mig sakta innan jag satt av med ett leende på läpparna. Nyss var trollungen en liten sprallig fölunge med långa, spretiga ben och nu så sitter jag på henne. Den känslan alltså. Att ha varit med från allra första andetaget tills nu när inridningen börjar, jag har hittills aldrig ångrat mig det minsta!