Hopplektion med Baileys

Igår fick jag, väldigt oförberett, ett erbjudande om att rida Baileys på Maria-träningen då Elin var sjuk. Har aldrig ridit honom innan så det gick ju inte att tacka nej till. Fast sen när jag skrivit "ja" så började jag ångra mig. Tankarna flög i huvudet. Jag är för otränad, för van vid mindre ponnyer, inte tillräckligt duktig... kände mig nästan sugen på att säga att jag ångrade mig, men sån tur att jag inte gjorde det för det var jättekul! 
 
I skritten kände jag hur stooor han rör sig jämfört med våra ponnyer (och då är ändå Lady känd för att gå som en stor häst nästan). När jag började trava tänkte jag "uff" och det tog en god stund innan jag vant mig vid hans gångarter. Insåg snabbt att det skulle generera mig mycket träningsvärk dagen efter (vilket jag verkligen fick). Det var stor skillnad mot att hoppa Lady eller Dante. Där Lady skulle hoppat av tog Baileys ett galoppsprång till så i början hoppade jag före honom. Resultatet blev varierande när vi hoppade. Ibland var jag inte med alls, satt löst över hindren, kände mig efter och orkade inte sitta i sadlen. Andra gånger så stämde allt och kändes jättebra. Sista rundan på banan gick inte alls bra så jag fick hoppa om de fyra första men då stämde allt (och tur var väl det för då var jag helt slut och hade inte orkat mer hinder).
 
När jag kom hem insåg jag vilket trygghetskänsla Baileys ger. Där hoppade jag upp på honom, utan att någonsin ha ridit honom, och hoppade banor utan att tänka på annat än att jag sabbade för stackarn vid hindren ibland. Jag inser att jag borde varit lite nervös, särskilt när hindren höjdes, men jag tänkte aldrig på det ens (vilket jag hade gjort med Lady) och det måste vara ett gott betyg om Baileys. Dante är likadan. Man känner sig trygg och säker på deras ryggar att man vågar det mesta tror att man inte är vana vid dem. De ställer upp (även om ryttaren sabbar), är okomplicerade och samarbetsvilliga även om man måste rida lite för att det ska gå.
 
Träningsvärken idag sitter i större delen av kroppen. Mest i ljumskarna, men också mycket i armrna (?!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0