För ett år sedan ringde Camilla kvart över sju på morgonen och berättade att hon hade hittat Amy död i hagen, hur kan ett år ha gått så fort? Känns som om det hände nyss, men samtidigt som om det skedde för 10 år sedan... nej föresten, det känns som en gammal dröm som jag glömmer mer för var dag. Så snabbt den verkliga Amy försvann från mig, det är inte svårt att minnas henne men att tänka sig henne levande... nej det går inte längre. Hjärtat hoppar till när jag tittar på gamla filmer med henne och för en sekund kan hon plötsligt bli levande igen. Blundar jag kan jag se framför mig på en skogsstig där allt håller på att slå ut och tittar jag ner ser jag Amy från min plats på hennes rygg. Jag skrattar åt henne för att hon vägrade skritta och bara skulle takta. Den gamla damen hade blivit en unghäst igen efter alla åren på ridskolan och den känslan jag fick att se henne så pigg och lycklig är obeskrivbar. Jag ångrar aldrig att jag köpte loss henne från ridskolan för hon fick ett fint sista år hos mig. Jag älskade den ponnyn så otroligt mycket och var helt krossad den första tiden efter hennes död. Jag åt inte på 3 dagar och grät mig igenom de första två. Enda anledningen till att den tredje dagen inte blev som de två första var att jag tvingades till praktiken för att inte bli underkänd. Att tvingas gå tillbaka till stallet och vardagen var bland det tuffaste jag har gjort, men hur ledsen jag än var så var det bara jag som kunde rida Madicken och det visste jag. Madicken blev räddningen i mörkret, en liten låga i mörkret som visade att allt en dag skulle bli bättre. Jag har Madicken att tacka för mycket, särskilt att hon stod ut med mig den första månaden för jag var mest ledsen och arg på henne för att hon inte kunde uppföra sig som Amy. Hade inget tålamod alls och kunde börja gråta för minsta lilla som fick mig att tänka på Amy.