I måndags var Celina sjuk och därför fick jag rida två hopplektioner. 

 

Först var det hoppning med Dante och med tanke på att jag hoppat honom en gång och det var i somras var det spännande. Kan säga att hoppningen kändes som hans gångarter, skuttig och ponnyaktig och inte riktigt som att han tog i (låg visserligen bara på 70cm). Han ser lätt ut att hoppa och visst, jag kände mig helt trygg med honom men jag kan inte säga att vi hade något bra flyt. Han flöt iväg för mig ganska ofta och jag hade svårt att parera utan att vingla själv.

När jag började nästa lektion med Lady kände jag mig hemma och jag kände såå stor skillnad från Dante. Lady är mer power, främst i hoppningen men också i hennes gångarter. Lektionen gick riktigt bra och vi avslutade med en runda på 90cm. När det var så högt fokuserade jag på en kratta för att inte fega ur inombords på oxern och då kunde Lady välja tempo och vägen blev bra.

Gick och gav Camilla det här i måndags, en akvarell på Madicken som jag blev vansinnigt nöjd med.

 

Blir väldit tomt utan vår svarta madame. Även om det var mer än 3 år sedan jag var fodervärd på henne känns det rejält i hjärtat. Madicken har trots funnit i stallet så länge vi funnits där. Hon fanns där för mig när Amy dog och jag knappt orkade ta mig ur sängen de första dagarna. Även om det är vädigt sorgligt gör det inte lika hjärtkrossande ont som när Amy dog. Men känslan av overklighet är detsamma.