För första på något som känns som evigheter red jag ut med någon tillsammans med Nangijala. Jag och Celina red lommaklint och Nangjala älskade att få en kompis att springa med. I skritten envisades hon med att försöka bita Dante i rumpan och sura och i galoppen ville hon om hela tiden. Även om jag galpperade med skräckblandad förtjusning (vem vet om hon sticker eller tar en avfart från vägen) så var det jättekul. Lite mer ridande med några så kommer jag nog lita på att N sköter sig där med.

 

 

Shoppade loss på GHS häromveckan och nu ståtar Nangijala med ett cremefärgad pärlpannband, havsgrönblått schabrak och en förbygel med martingal. Just den senaste var nog mitt bästa köp för jag kan inte beskriva hur skönt och tryggt det är att rida sedan den kom på. Jag vet att, hur mycket N än skakar på huvudet, så håller sig tyglarna på plats. Det var ju aldrig så att det hände något när hon skakade en tygelände till ex mellan öronen, men osäkerheten vad som skulle ha hänt om hon då bestämt sig för att bocka, var ganska jobbig. Nu kan hon skaka och busa omkring hur mycket som helst och jag känner mig hur trygg som helst. Nu börjar kondisen att öka upp igen och även om hon inte orkar mycket galopp, så kommer hon ofta hem i samma takt vi gav oss av i. Dessutom har hon fått mer steg i takt med att orken ökat. Steget är inte så släpande mjukt längre utan lagom.