Räknade häromdagen efter hur mycket Nangijala egentligen har stått i år. Kom fram till att av årets 9 gångna månader har hon vilat 5 av dem. Vintervila i januari och februari. Sträckningen i juni och juli och så den månad hon har stått nu sedan hon sträckte upp ryggen (låter helt sjukt att hon kommer ha stått en månad på måndag när eq. kommer!). Nåja, jag kan rida Lady på vardagarna med Nova och på ett sätt har det varit ganska skönt att bara ha en häst att rida nu när sjukdomarna härjat på jobbet och man själv känt sig småkrasslig.

 

Nangijala har fått komma in och borstas några dagar i veckan och ofta har Nova hjälpt mig med henne. De senaste gångerna har hon under min övervakning fått borsta hela Nangijala (förutom området vid flanken) och kratsa alla fyra hovarna och ponnyn är snäll! Har bara tagit sisådär ett års bekantskap för att komma hit.

 

Dante är inne i en konstig period där han är tittig på allt möjligt inklusive hinder. På deras första dressyrtävling i helgen blev han istället extremt seg så Celina var förbannad och ledsen på honom. I första klassen fick de 65,66% så det får ändå räknas som okey, i andra klassen fick de 61,4%.

 

Idag är det dessutom exakt två år sedan jag blev sparkad i ansiktet av Madicken och fick åka och sy, helt otroligt att det gått så lång tid! Känns bara som om det hände förra året! Ärren är inget som stör mig idag, det är sällan jag tänker på dem faktiskt. Visst är underläppen större på ena sidan och visst ser man en bula i underläppen när jag ler men om jag inte berättar om ärren för någon verkar ingen se dem. En både fördel och nackdel med vänstra halvan av underläppen är att jag inte har någon vidare känsel kvar i den (och den lär nog inte bli bättre heller). Jag känner inte om mat fastnar där, men å andra sidan gör det inte heller ont när jag biter ett hack i läppen. 

 

Tre år sedan det här fotot togs!

4 veckor efter andra EQ behandlingen lyckades hon skaffa sig ett sår 1dm ovanför hasen. Hasen svullnade upp och svullnadan spreds ner till kotan så det tog 4 dagar innan den började lägga sig. En vecka efter skadan tömkörde jag i skritt och trav. Dagen efter red jag ett kort pass i skritt och trav och på fredagen blev det en lätt skogstur. Sedan var det en dags vila och när jag sedan tog in henne på söndagen var hon dögrinig. Jag fick inte borsta, inte kratsa hovar och hon bara surade fram och bak tills jag rutit åt henne några gånger. Hinner rida 20min dressyr innan hon börjar stanna och vända nosen mot min vänsterfot. Inom några minuter kan jag inte knappt skritta henne så jag hoppar av. Testar dagen efter igen men då är hon sur när jag hoppar upp. Kunde rida en kort tur i skogen, men inne på banan ville hon inte ens skritta. I med symptomen är samma har hon väl sträckt upp ryggen igen, kanske i samband med att hon skadade benet. 

 

Josse kom när jag stod och funderade om den kunde vara skadan på benet hon reagerade på. Så Josse ska känna och jag ser hur min hästs ögon ploppar ut - "ska HON känna på MIG?!". Så hon tjöt och sparkade som hon tenderar göra när nya personer petar på henne. "hon har ont" , säger Josse då. "Njäää..." säger jag och provar själv. Jag fick peta och klämma hur mycket jag ville och hon såg bara glad ut. Så nu får hon vila någon vecka och så ser vi vad vi kan göra fram tills eq kommer 5 oktober.

I söndags körde jag och Celina upp till ridhuset med våra hästar. Celina skulle rida dressyr och jag och Nangijala skulle trava över bommar (förra lektionen på stora sandbanan vilel hon inte alls ju) samt bara träna på att vara iväg. Hon går ju på helspänn så fort vi åker någonvart... 

 

Som vanligt var Nangijala spänd och mer intresserad av allt runt omkring än att bara lyssna på matte. Det blir helt klart mycket bättre inomhus men det är inte förrän i slutet som hon slappnar av och söker sig i form. I galoppen siktar hon på att gasa och gena så att hon kommer ikapp hästen framför. Travbommarna var inga problem, hon tvekade något i anridningen men jag tryckte på så gick hon över. Jag hade även byggt upp en litet kryss på 30cm som vi hoppade i både trav och galopp. De sista sprången var piggare än de första för då började hon tycka att det var kul. 

 

Åka transport har hon blivit väldigt duktig på. De senaste gångerna har hon nöjt sig med att nos på lämmen och sedan kliva på utan att jag pekade med spöet vid magen. På hemvägen i söndag hamnade jag på efterkälken så hon gick in i transporten själv så att jag kunde stänga där bak direkt.