Med en sjuk mamma, Celina på kurs, ett stall som skulle mockas, tre mötet på ridskolan samt 5 hästar skulle motionernas var gårdagen en aningens full ja. Tack och lov red Maja Lukas och Celina fick ta mockningen efter sin kurs så hann jag precis få de andra att motioneras.

 

Den sista jag motionerade var mitt älskade troll som härjat runt i hagen i helgen och försökt få de andra att springa med samtidigt som hon lurpassat på grinden när jag var i närheten. Vi tog en löspromenad tillsammans och det var en så underbar avslutning på dagen. Bara Nangijala och jag tillsammans i en tyst skog med några enstaka fåglar som sjunger. Min vackra svart häst traskade lös i min närhet samtidigt och plötsligt mindes jag hur jag drömde och längtade för två år sedan efter fölet som fanns i Maddans mage. Jag tänkte ännu längre tillbaka på den korta tid Amy var min och funderade på vad jag skulle ha sagt om jag vetat att jag 3-4 år senare skulle gå här i skogen med min alldeles egna unghäst lös. Om någon hade sagt det till mig hade jag bara skrattat och vägrat tro det, för hur skulle jag kunna gå i skogen med en häst lös? Dock älskar jag verkligen mitt troll och jag förstår fortfarande inte de som tycker att det är tråkigt att ha en unghäst i 3år tills den går att ridas in. Om ett år ska Nangijala ridas in och tiden har flugit iväg sedan hon föddes och än har jag inte tröttnat det minsta på att ta promenader. Det jag har lärt mig de här åren är att det inte är ridandet som är det roligaste i att ha häst. Det är att skapa ett band med sin häst och veta var man har varandra (oftast iallafall). Så som jag litar på Nangijala har jag aldrig litat på någon häst. Vi har våra regler och kroppsspråk, att jag är ledaren är inget vi bråkar om men därför kan jag också ge henne stora friheter, som att gå lös.