Imorgon håller vi tummarna!
Imorgon kl.11 ska Dante besiktigas så vi håller tummarna för att han går igenom utan problem. Även om det dröjer 3 veckor tills han isåfall flyttar hem till oss tänker vi ta med oss lite täcken och Madickens sadel för att se om det passar eller ifall vi behöver köpa nytt. Ska även fota lite bilder på honom.
Snart, så snart spänner vi för vagnen
Idag skulle mamma mest upp och pussa på sin häst så jag fick lite hjälp med Nangijalas inkörning (äääntligen, hade kommit dubbelt så långt om de bara kunnat hjälpa mig varje gång....). Tanken var att först att leda Nangijala bredvid när en drog vagnen för att sedan gå med skaklarna. Det slutade med att vi tog all träning med vagnen och jag var så glad över hur duktig hon var! Orkar inte gå in på allt petande jag gjorde med skaklarna, men på inte ens 10min träning gick Nangijala runt med mamma medan jag praktiskt taget höll skaklarna över henne där de ska sitta. I med att det är så smalt mellan skaklarna vill jag inte att hon ska råka bli rädd och hoppa till och inte kunna komma ut den lätt. Nu höll jag den någon decimeter nedanför manken i slutet men höjde upp skaklarna i svängarna lite ifall hon skulle bli orolig när det tog emot och hon tvingades korsa bakbenen lite. Men allt gick verkligen super!
Jag och Nangijala tog även en promenad längs med biskopsmålavägen för att sedan vika av och gå över stora vägen in i "vår" skog. 100m in i skogen ryker vi ihop, minst sagt. Det blev både stegringar, sura miner och hugg i luften. Jag fick dessutom mitt första bett av henne. För jag antar att jag måste räkna det som ett bett när hon stoppar in halva armen i munnen och biter till? Dock klämde hon bara till så det gjorde inte precis ont men iallafall. Efter en del ryggningar var dock allt lugnt igen och efter en kort stund vågade jag mig på att släppa henne lös. Det var iallafall en och en halv månad sedan sist eftersom jag inte känt för att behöva gå tillbaka efter Nangijala varje gång hon hittar extra gott gräs. Trodde inte det skulle funka idag heller så därför fick jag en liten chock när trollungen börjar rusa runt som en galning. Stundtals bockar hon så mycket att hon står på stället och stutsar vilt. I nästa stund rejsar hon iväg och tvärvänder så att gräs och jordklumpar flyger innan hon kommer i full fart tillbaka till mig. Tror jag kanske borde ta löspromenad någon gång i veckan iallafall...
Långtur på kvällskvisten
Jag och mamma var borta nästan 2h med hästarna. Jag körde Lukas och vi stack till Kärrabolslid där hon tydligen aldrig följt med! Fick tänka på det en stund och insåg att ja, det är mest jag som har ridit där, någon gång med Celina med och en gång med Moa förra sommaren. Vi är sällan där för det är en så himla lång och tråkig asfaltsträcka bort, som dessutom blir ännu längre om man åker häst och vagn. Båda hästarna var tveksamma och hariga på vägen dit och pigga och ganska galna på hemvägen.
I eftermiddags var Nangijala för gullig. Hon stod och halvsov i vindskyddet när jag kom och satte på henne flughuvan. Sedan gick jag längre ut i hagen där jag pratade länge med mamma som använde liade. Efter det bestämde jag mig för att själv göra lite nytta och räfsa bort alla ormbunkar jag liat ner i sommarhagen och går ut ur stallhagen. Halvvägs över gårdsplanen hör jag hur mitt troll gnäggar högljutt så jag vänder mig om. Hon har gått ut ur vindskyddet och står och stirrar på mig, ungefär som "Hallå, jag då?! Du glömde ju mig!"
Kvällen
Nangijala fick gå runt med båda skaklarna några minuter och sedan tränsade jag på och tog en kort tömkörningsrunda. Den blev väldigt kort för damen var inte på humör och det kändes meningslöst att bråka bara för att hon var pigg. Väl hemma tog jag väck grejorna och släppte henne på ridbanan, fyllde fickorna med hästgodis och lade ut en bom på marken. Det var roligt att se att poletten hade trillat ner för hon gick gärna över bommen imed att hon alltid fick en godisbit efteråt. Vi sprang runt lite också och lekte följa john vilket aldrig riktigt fungerat innan.
Näst på tur var lerhögen Madicken som var i stort behov av en rengöring. Jag satte på henne longeringsgrejorna men valde att skritta fram för hand en bra stund först. Då provade jag även att ta med en skakel för att se vad madamen skulle hitta på. Men det var bara att hänga på och så gå runt i alla möjliga cirklar. Helt cool var hon otroligt nog. Om bara Nangijala vore hälften så duktig haha. Nej, men nu går tanken i riktningen att köra in henne och se om det går... när jag longerade henne i alla gångarter var hon så pigg och glad att det inte gick att se att hon faktiskt är skadad i ryggen.
Pågående målning
Andra provridningen av Dante
I förmiddags åkte vi till Trensum för att träffa den mysiga Dante igen. Efter ännu en provridning där vi testade vattenmatta och en kort tur i skogen hade Celina bestämt sig: hon ville ha honom! Jag stod och höll tummarna hela tiden för jag gillar verkligen Dante. Så antagligen blir det besiktning nästa vecka och går han igenom så är han vår. Dock kommer han inte flytta hem till oss förrän kring 24 juli eftersom Celina rester bort om 1,5v är är bortrest 2-2,5veckor. Dante kunde stå kvar hos gamla ägaren sålänge vilket var bra. Lagom kul att få hem sin häst någon dag innan man ska åka bort eller att det kommer när man är bortrest.
Filmsnutt från första provridningen
http://www.youtube.com/watch?v=MRmDXg19JsQ&feature=youtu.be (jag som provrider en stund i slutet)
Agilityträning
I med att det regnat flera timmar och fortfarande droppade lite på kvällen bestämde jag mig för att testa en grej jag funderat på länge: agility. Eller tja, egentligen är jag mest intresserad av att ha hinder som jag pekar ut vilka hon ska hoppa. Hur coolt hade det inte varit om jag sprang runt en bana med trollet lös och hon hoppar när jag pekat på ett hinder?! Jag är dock ganska skeptiskt till om det går att få henne motiverad till det, men jag ska prova så får vi se! Idag la jag ut två bommar i paddocken och när hon gick över bommen klickade jag och belönade. Hon tyckte jag var lite omständig och gick gärna förbi bommen istället för över. Men i med att jag hade henne lös förlorade jag ju en del av kontrollen och blev beroende av att hon verkligen gick dit jag pekade och var fokuserad på mig. Det blev dock en bra första träningspass, vi får väl se hur det här utvecklas.
På rätt väg
Efter provridningen tvingade jag Celina att hjälpa mig med skakelträningen. Värmde upp med en skakel och upptäckte att Nangijala minskäl gick dit jag pekade idag också! Jag tror minsann ponnyn i hemlighet måste gilla träningen, de senaste veckorna gnäggar hon högt och kommer så fort jag ropar på henne i hagen. Men iallafall så fick Celina hjälpa mig så att Nangijala fick gå med två skaklar. Jag vet inte riktigt vad som har hänt på två dagar men hon har blivit så cool och duktig. Accepterar båda skaklarna och brydde sig inte ens när jag tvingade henne svänga såpass snävt att hon fick korsa benen när skaklarna tog emot i svängen. Hittills har hon ökat takten rejält och/eller försökt sticka iväg. Nu ska hon få vila imorgon och sedan fortsätter vi träna. Att sätta henne framför en vagn kommer vara gjort innan juli är slut. Målat är till mitten av juli, men man vet ju aldrig.
Provridning av Dante
I förmiddags körde vi till Trensum för att provrida en 6-årig new forestkille vid namn Dante. En söt flaxfux med sned bläs och nästan ljusare man än vad Lukas har. Han är lika stor som Madicken, men lite kortare i kroppen. Celina red han mest och provade att hoppa, men jag fick hoppa upp en snutt i slutet för att testa han. Dante är en ganska pigg, positiv ponny med egen motor. Känslig för skänklar och tygeltag och välriden. Oftast är det ju svårt att rida en ny häst någorlunda bra när man provar den för första gången (särskilt för mig) men han var verkligen väldigt lätt att känna in sig på! Gillade att hoppa och sög tag i hindret, men är inte särskilt mycket hoppad. Väldigt trevlig ponny iallafall och vi blev ganska förtjusta i honom. Men det är ju svårt för Celina att säga om han är "drömponnyn", särskilt eftersom han är den första hon provrider. Så hon/vi har några dagar att fundera och så åker vi dit igen på onsdag för ännu en provridning.
Superduktig trollunge
Idag hade jag beväpnat mig med ett kedjegrimskaft och tog för ovanlighetens skull skakelträningen i paddocken. Nangijala gjorde ett försök att takta iväg, upptäckte kedjegrimskaftets tryck och erkände sig snabbt besegrad. Hela träningen gick hon lugnt och fokuserad på mig. Jag gick i höjd med manken på den sidan skakeln var och blev jätteförtjust när jag upptäckte att jag kunde göra alla möjliga svängar bara genom att peka vägriktningen med armen! Detta trots att mamma och Celina travade omkring på ridbanan. Några gånger tappade Nangijala fokus i vårt svängande när någon av dem red förbi, men oftast var hon fullt koncentrerad på mig. Jag kunde även gå med en skakel på andra sidan henne. Dock så hann jag bara träna ena sidan eftersom hon fick något fnatt när jag skulle byta till andra. Hon hoppade iväg och skakeln hamnade konstigt och med kedjegrimskaftet som tog emot slog det över lite för henne. Hon stegrade och började hoppa runt innan jag fick loss skakeln. Sen nöjde jag mig med att gå några varv vanligt med den innan jag avslutade.
Ibörjan hade jag även plockat ut vagnen och jag gick och drog den med Nangijala som gick bredvid ena skakeln. Den nuddade henne men hon brydde sig inte alls vilket var roligt att se då hon hoppade till och for iväg så fort den nuddade henne sist vi tränade.
Trotsig häst
Jag troooor min häst är inne i en trotsperiod... lite svårt att säga för hon är så himla mysig just nu och gnäggar när jag ropar och kommer gående så fort jag kommer med grimman. Men så plötsligt blir hon ett litet monster som inte ska någonting Idag hjälpte mamma mig med skakelträningen och vi gick till grannen. Jätteduktig Nangijala på ditvägen, sedan vände vi och hennes humör ändrades på två röda. Hon försökte älga iväg och vägrade lyssna när
jag försökte stanna. Så bort med skaklarna och så skulle jag få henne att backa tillbaka. Nej tack sa Nangijala och låtsades som att jag inte fanns utan skulle vandra rakt fram där jag stod och blockerade vägen. Trots att jag viftade älgade hon på och när hon insåg att det kanske inte var så kul att bli träffad av en viftande arm eller två vände hon bort huvudet och tittade på allt utom på mig. Så jag satte press på henne och krävde att hon skulle rygga med resultatet att hon stryker öronen bakåt och hugger i luften mot mig (!!). Jag fortsatte ge kommandot för att rygga och då började hon istället att stegra samtidigt som hon kastade med huvudet med öronen strukna bakåt. Efter några stegringar fick jag henne att rygga och så fort det var klart var min snälla trollunge tillbaka.
Så på med skaklarna och vandra hemåt utan några bekymmer.
jag försökte stanna. Så bort med skaklarna och så skulle jag få henne att backa tillbaka. Nej tack sa Nangijala och låtsades som att jag inte fanns utan skulle vandra rakt fram där jag stod och blockerade vägen. Trots att jag viftade älgade hon på och när hon insåg att det kanske inte var så kul att bli träffad av en viftande arm eller två vände hon bort huvudet och tittade på allt utom på mig. Så jag satte press på henne och krävde att hon skulle rygga med resultatet att hon stryker öronen bakåt och hugger i luften mot mig (!!). Jag fortsatte ge kommandot för att rygga och då började hon istället att stegra samtidigt som hon kastade med huvudet med öronen strukna bakåt. Efter några stegringar fick jag henne att rygga och så fort det var klart var min snälla trollunge tillbaka.
Så på med skaklarna och vandra hemåt utan några bekymmer.
Till nästa gång ska jag baske mig använda ett kedjegrimskaft, nu har hon tramsat längenog med det här känner jag.
Inbokad provridning
På söndag har vi en inbokad provridning på en 6-årig new forest valack. Grundriden men inte hoppat så mycket och inte heller tävlad, men ska tydligen vara väldigt trevlig och samarbetsvillig. Ägs fortfarande av uppfödaren som föder upp new forest. Dante, som ponnyn heter, hade tydligen en dressyrdomare provat några gånger och när vi berättade det för Karoline ringde hon genast upp domaren och frågade henne om ponnyn. Hon hade bara positivt att säga om den skönt nog.
DUS-dag och longering
Distrikets ungdomssektion anordnade en ungdomssdag i Ronneby idag för medlemmar i klubbarna i Blekinge. Blev en väldigt rolig dag och många man träffade var tjejer som ofta tävlar och som man kan namn på dem och deras hästar, men inte känner igen dem i vanliga kläder. Det var bara jag, Carro och Emelie P som var där och under en paus på eftermiddagen pratade vi med två sporren-tjejer. De undrade hur gamla vi var och skulle gissa. Emelie var äldst enades de om och gissade på 17 år men de kom fram till att Carro nog med var lika gammal efter en stund. Jag skulle vara yngst på 16år så jag fick mig ett gott skratt när vi talade om att jag är 8år yngre än Emelie. Sporren-tjejerna hade en aning svårt att tro på att jag inte skojade om min ålder haha. En annan tjej hade gissat på 16år tidigare på dagen och hon tillade skämtsam att det var tur att jag inte var lärare imed att jag såg så ung ut. Vilken snopen min hon fick när jag skrattande sa att jag faktiskt är lärare! På eftermiddagen var det en clinic i fälttävlan och jag längtar tills Nangijala blir så stor att jag kan testa på det med henne.
På kvällen gick jag upp till stallet men överraskades av ett ösregn. En dygnsur häst fick skippa sin skakelträning och vi testade istället något nytt: longering. Det vi tränade på idag var att hon skulle lära sig att flytta sig utåt när longerspöet pekade/petade på bogen och hon fattade det direkt. Använde mig av klickermetoden förutom att jag numera klickar med tungan och ger godis. Tränade även halt några få gånger innan vi gick och betade en lång stund.
Dagens avtrillning
Jag och Celina hade hunnit nästan halvvägs runt Surkärringen när Lady plötsligt kastar sig runt 180 grader och galopperar iväg från skritt. Det var jag inte alls med på och jag hängde i bakvikt åt vänster i flera meter innan jag tillslut ramlade av. Landade på vänster sida vilket nog kommer synas i fina blåmärken imorgon! Lady galopperade vidare och försvann trots att Cookie inte var ett dugg rädd. När Celina sett att jag var uppe på benen stack hon efter Lady eftersom hon skulle komma ut på biskopsmålavägen och sedan på stora vägen för att ta sig hem. Jag rinde efter Camilla men hon svarade inte, så stackars mamma fick ringas upp. Hon körde i ilfart med hjärtat i halsgropen till stallet. Men det var lungt för en kvinna hade fångat in Lady när hon kommit skrittande 500m från där jag trillade av.
Första ridturen på Cookie
Igår skulle Celina iväg så då skulle jag rida Cookie för första gången. Hon är ju ett par centimeter mindre än Lady och dessutom smalare så jag kände mig en aning lång. Men det hade känt mycket bättre om hon inte haft haft sin hemska sadel. Den var bara platt och inget hade inte stöd någonstans. Mina ben bara fladdrade runt så jag kände mig ännu längre än vad jag är. Det blev bättre i slutet av ridturen men fortfarande inte bra. Celina säger att Lukas sadel har lika lite stöd och nu när jag själv testat rida i en sådan ska jag ta mig tusan skaffa en ny till Lukas. Jag hade aldrig kunnat stå ut i en sådan sadel! Men ja, annars var Cookie mysig. Lagom pigg och så väldigt glad.
Borttappade flughuvor
Kom igår till stallet och upptäcker Lady som står vid grinden - utan flughuva. Jaha, flughuvejakt alltså tänker jag och går in i hagen. Jag behöver inte gå långt förrän jag ser en flughuva ligga i gräset. Yes! Det gick snabbt tänker jag och går dit - och inser med en suck att det är Nangijalas flughuva som ligger i gräset. Nangijala själv går inte att se någonstans. Jaha, på med Nangijalas flughuva på Lady så länge och fortsätta färden genom hagen. Längst uppe står Madicken och Nangijala och deras huvuden far upp när jag kommer gående. Två mörka huvuden. "Men Maddan, var har du gjort av DIN flughuva då?" utbrister jag ganska irriterat. Tre hästar, tre försvunna flughuvor. En bit ifrån hittar jag flughuvan, fast det var Ladys som låg där. Maddan som blir rödögd direkt av flugor fick helt enkelt ha på sig Ladys så länge. Lyckades inte hitta Maddans flughuva trots en genomsökning så det får Celina roa sig med. Idag hade hon dessutom slarvat bort ännu en flughuva.
Riktigt förbannad
Mitt tålamod brast totalt med Nangijala idag. Har aldrig varit så arg på henne innan. Vi skulle skakelträna och hon drog runt på en skakel på samma sida där jag gick, lugnt och snällt traskar hon på. Inga problem alls. Sedan skulle hon dra en skakel på den sidan där jag inte gick på (jag höll det uppe från min sida i ett snöre). Det gjorde vi ett par gånger förra veckan utan större bekymmer men i helgen gick bara ena sidan bra. Den andra funkade inte. Kan tala om att ingen sida funkade idag. Så jag gjorde det lättare genom att gå halvvägs mellan bog och huvud med ena armen utsträckt framför bogen, hållandes i skakeln som då var på andra sidan. Nu försökte hon inte springa iväg utan växte fast i marken. Jag fick bokstavligt släpa henne med mig och detta skedde halvvägs ut i diket kändes det som. Efter en stund lossnade det och hon gick på rätt okey en stund innan hon växte fast igen. Och då skulle hon INTE gå. Då var mitt tålamod slut när jag inte lyckas rubba henne alls och hon bara står och blänger tjurigt på mig. Så jag smällde till henne med änden av grimskaftet på rumpan en gång, inget händer så smäller till igen (har då släppt skakeln och hon rör sig inte) och Nangijala börjar bocka på stället och kasta med huvudet. Men hon går iallafall. Så vi går en bit fram, vänder och går tillbaka för att hämta skakeln. Tjurig, trotsig häst som fortfarande inte vill gå frivilligt. Jag sätter på skakeln på sidan där jag går och vips är min snälla hästfröken tillbaka och går så lungt och duktigt tillbaka till stallet. Hallå?? Vad i all världen hängde där liksom?
Jaja, jag tappade tålamodet och insåg att min ansökan om skakelträning på "fel sida" uppenbarligen inte godkändes av Nangijala. Tror visserligen inte att hon hade skärpt sig vare sig jag blivit arg eller inte, men nästa gång lägger jag bara ner allt och gör något annat. Det brukar ha gått över till dagen efter.
Ett tungt beslut
Madicken kommer att få somna in någon gång i sommar. Jag och Camilla enades om att det mest humana är att låta henne få lämna oss innan smärtan blir en vardag för henne. Visst kan man prova att behandla och muskla upp henne, men tll vilket pris? För det första måste hon ridas och redan nu går det inte att sitta upp på henne. Det betyder att hon måste äta smärtstillande och antiinflammatoriskt för att vi ska kunna hoppa upp och rida henne. Maddis hade ont sista veckan hon åt smärtstillande så det är ingen garanti att hon inte skulle ha ont. Det finns heller inget större hopp om att hon, när hon väl är musklad i ryggen, kommer vara smärtfri. Hur värdigt vore hennes hästliv om hon konstant skulle gå och ha ont i ryggen och att det antagligen blev värre? Är det verkligen humant att vi ska låta henne gå igenom allt det bara så att vi får behålla henne lite till? Det är ingen lösning utan bara ett sätt att skjuta upp problemen och beslutet om att hon ska få somna in...
Så overkligt
Stod och tittade på Madicken och Nangijala som gick och betade i hagen och försökte föreställa mig hur framtiden blir utan Madicken. Nangijala förlorar sin mamma och Lady kommer vara helt förstörd i början eftersom hon är totalt beroende av Maddis. Lukas... ja han kommer nog sakna henne med. De har trots allt gått ihop i 6år nu.
Det känns så overkligt att tänka att Maddan kommer vara borta inom ett halvår. Det kommer inte längre vara svårt att lista ut vem som är vem av de svarta hästarna i hagen, för det kommer bara finnas en. Inget matvrak kommer humma åt en när man kliver in i stallet på morgonen. Lady kommer inte vara full av sår från de dagar då Madicken är på extremt dåligt humör. Vi kommer inte ha en bufflig häst som jämt ska smälla till oss när hon börjar veva med huvudet. Ponnyn med de mjuka gångarterna kommer aldrig mer ge oss mysiga barbackaturer i skogen, inga bocksprång som får oss att tjuta av skratt. Inga ilska sparkar i paddocken när hon tycker det blir för jobbigt... gud, jag kommer gråta floder när det är dags.
Vi intalar oss att inget är bestämt, men vi vet alla hur det kommer sluta. För Madickens skull är det nog bäst hon får sluta sina dagar innan hon börjar få ont. Jag hoppas bara att hon kan få några sista underbara sommarmånader hos oss.
Veterinärens dom för Madicken.
Madicken kommer aldrig kunna bli bra.
Ryggen röntgades och då fann man att ryggkotorna där sadeln läggs, ligger mycket trångt. Så trångt att det har blivit förslitningar mellan dessa. Men det värre var att de utskott/facetter (eller vad de kallades) under dessa kotor var mycket förändrade (4-5st). Troligtvis har hon haft ont i ryggen ett bra tag och de problem som varit de senaste 9 månaderna har kommit utav detta. Dessa kommer aldrig kunna bli friska utan det enda som går att göra är att försöka spruta och sedan försöka träna upp ryggen och hoppas att det ska göra atrosen något bättre. MEN, rids hon inte hela tiden med den särskilda träningen (bla. värmas upp utan ryttare) så kommer ryggen fortsätta att försämras (vilket den nog oavsett kommer göra). Madicken kommer inte kunna hoppa eller tränas hårt utan det är möjligtvis då den speciella ridträningen - promenadridning. Denna trångheten i ryggkotorna kan vara ärftligt vilket gör att hon inte borde användas till avel. Därför måste jag röntga Nangijala nästa år för att se om hon med har fått det. Har hon det kommer jag med största sannolikhet kunna förebygga att hon får samma förslitning som Madicken genom att träns upp muskelaturen i ryggen.
Madicken kommer kräva ständig träning på särskilt sätt. Tyvärr måste vi vara realistiska och inse att vi aldrig kommer kunna ge henne den träningen under vinterhalvåret när allt är fruset. Celina älskar henne men hon vill inte ha en häst som inte kommer kunna ridas ordentligt och Camilla har alltid sagt att hon inte kommer ha kvar Maddan om hon inte har en fodervärd på henne. Och vem vill köpa en häst som har artros i ryggen och som kräver särskild träning för att inte ha ont? Och som kanske måste sprutas med jämna mellanrum? Just nu lider hon inte, men Björn tror at detta ryggproblem har funnits där hela tiden och orsakat de andra problemen. Men att det inte märktes så tydligt (mer än när ledskadan kom) eftersom hon var musklad då. Nu när hon tappat muskler har ryggen gradvis blivit sämre och det är därför ryggproblemen plötsligt dök upp.
Inget är bestämt för vi är alla ledsna, men tyvärr lutar det åt att hon nog kommer få somna in. Hemska, hemska tanke :'(
Försökte träna med två skaklar själv
Nangijala fick släpa runt på en skakel idag med och sedan försökte jag prova med båda. Stackarn blev döförskräckt att det släpade en skakeln på andra sidan - och ingen gick där!!! Så då fortsatte vi med en skakel, men att jag och skakeln var på olika sidor och att jag höll den uppe från min sida (för att kunna släppa om hon blev rädd). Först gick hon med hela huvudet tippat åt höger och glodde omväxlande på skakeln och på mig innan hon slappnade av.
Jag släppte lös henne på banan och smackade på för att testa att ta lite foton i rörelse. Åh, vart helt förälskad i kameran och ändå hade jag den bara på autoinställningar.
Två skaklar
Idag drog Nangijala för första gången runt på två skaklar! Märkte för ett par veckor sedan att hon gick jättebra ute i skogen med en skakel och blev nästan förbytt om man gjorde det på ridbanan. Ännu värre var det om det var någon mer än hon och jag som tränade. Så vi har tränat på grusvägen utanför stallet och i skidbacken, ensamma med en skakeln. Fungerar jättebra just nu och hon bryr sig knappt änns när man ska svänga och den stöter emot. Så idag fick mamma följa med med den andra skakeln. Det märks direkt att hon inte gillar att någon annan går vid sidan. Jag har redan gått en sväng med en skakel och hon gick som ett ljus. När mamma kom gående skulle hon vandra iväg och började stressa upp sig lite. Men hon lugnade sig snabbt och släpade runt på de båda skaklarna utan problem vilket gjorde mig så stolt! Ett steg närmare inkörning :D
Blixten slog dessutom ner någonstans på gården. Jag och Celina satt i stallet med Cookie i en box där en miniblixt sköts genom stallet vid vattnet med ett högt sprakande ljud. Det följdes av världens dunder och mamma berättade att en enormt blixt hade gått horisontellt över gården upp mot Camillas hus.
Äntligen en ny kamera!
