Hm... nojig?

3,5v sen Mariann var ute och fixade till låsningen. För två veckor sen upptäckte jag att sadeln behövdes stoppas om för den var knölig så den är inlämnad nu. Har dock varit nojig över detta och oroat mig att de få gånger (typ 3) jag hann rida i sadeln efter Nangijalas behandling har hunnit påverka henne. På fredagens träning för Mollis började högergaloppen krabba och jag fick genast panik och tänkte Nej! Har hon låsning igen?!!. Och jag kände ju själv hur jag mer och mer överdrev fattningen. Annars var hon mjuk, pigg och glad. Het, men på ett bra sätt. När hon haft låsning gör det ont när jag tvingar henne att samla sig. Då blir hon pigg, men biter sig fast i bettet, drar ner huvudet och drar, främst i galoppen. Men i fredags var hon bara pigg. Men jag nojade hela helgen och försökte fatta galopp i skogen, men eftersom hon föredrar vänster i skogen och är det ju inte det lättaste. Men så tänkte jag att OM det nu ju är något så kommer det märkas på dressyrlektionen kommande onsdag. För när de första symtomen kommer så eskalerar dem inom en vecka.
 
Så det var med en smula bävan jag åkte till ridskolan igår. Högergaloppfattningarna funkade som vanligt. Hon var het, men lätt i handen och kändes bara pigg och glad. Men i en avsaktning stannade hon upp, vände bak huvudet och nafsade mig i vänster tå. Det hände ytterligare någon gång så nu är jag ändå inte helt lugnad. Hon gjorde det även en gång i skogen idag när Nova satt på.
 
Så nu tänker jag så det knakar. Varför gör hon så? Vända bak huvudet har alltid varit när det verkligen gjort så ont att hon inte vill gå, någon gång har det hänt att hon gjort några småförsök på ridbanan när hon tyckt det varit jobbigt, men bara på vår ridbana. Gick tillbaka och läste maj-oktober 2015 när hon fick ligamentskadan (och hela den här låsningscirkusen startade) och när hon började bita mig i vänster fot, var hon inte alls pigg och dessutom sur och grinig att sköta om. Så, sålänge hon fortsätter vara glad, pigg och arbetsvillig ska jag förutsätta att hon mår bra och börjar hon vända bak huvudet ska jag bara mana på. Blir hon inte värre om en vecka kan det inte vara något. Eskalerar bitandet av min fot och hon börjar vägra att gå framåt, ja då bokar jag tid till veterinären för det är då inte en låsning.

Blir galen

15 dagar efter att Mariann varit och knycklat henne till rätta igen blir hon konstig i ridningen igen (!!!!).Det började redan på tisdagen när jag red om en dressyrlektion. Hon var ganska fin (fast tramsig i hörnorna) men dragig och hängde i handen. Dagen efter var det ännu värre och tillslut i galoppen bara hängde hon fram och drog iväg. När hon drog av en bakutspark stannade jag henne och hoppade av. När Mariann kom ett par veckor senare undrade hon nog om jag inte var parranoid och undrade om det inte kunde vara brunsten som gjort henne konstig, samtidigt som hon kände igenom vänstersidan. Det märks inte när N brunstar så jag sa att om Mariann inte hittar en fel bokar jag tid hos veterinären. Så bytte Mariann sida och bara "ojdå". Hela ponnyn var låst i bog, manke och bak över ryggen. Gissningsvis har hon väl gått omkull. Grinig som attan var hon, men ju längre Mariann höll på, desto mer såg man hur låsningarna släppte. Hon började gäspa en massa och sträcka på sig. 

Roat sig

Nangijala fick vila fredag-söndag när vi var i Göteborg förra helgen. I måndags skrittade jag en sväng och i tisdags tog jag henne till ridskolan. Det kändes ganska bra och vi hoppade till och med en båge med tre galoppbommar. Men, i slutet fick jag svårt att få höger galopp, men tänkte att det kanske var för att hon var lite stirrig för dagen. I onsdags var det hopplektion som gick riktigt bra, men. I slutet krabbade högergaloppfattningarna igen och hon blev stressad och jag började tänka att jag nog övertänker det. I fredags var det Mollisträning men ponnyn var ovillig och motsträvig och högergaloppfattningen funkade inte heller då. Sen kom vi hem och jag skulle stretcha ryggen på henne och hon flexade inte alls mycket med ryggen och då kände jag bara att nä, nu är det något med ryggen igen. Det första som brukar märkas när hon sträckt till sig är att hon inte vill hoppa utan kickar, men i december började det som seghet och ovillighet att jobba innan det övergick till att kicka i hoppningen. Likadant var det efter sommaren när Mariann inte varit hos oss på flera månader. Så damen har väl roat sig på egen hand när jag varit bortrest vilket känns lite surt för det är mindre än 2 veckor sen hon behandlades. 
 
Men jag hade tur och Mariann kunde komma redan imorgon och jag är väldigt säker på att hon kommer hitta något. Nu för tiden märker jag direkt när hon inte är som hon ska. Förr var det svårt och många gånger visste jag inte om jag inbillade mig och gjorde en höna av en fjäder, men då "symtomen" blir samma märker jag det snabbare och snabbare. 
 
Tecken på att hon sträckt ryggen
- flexar inte när man stretchar ryggen (drar två fingrar vid sidan om ryggraden ovanför svansroten)
- vill inte hoppa/hoppa i ett varv/kickar vid hoppning
- seg, ovillig, svår att ställa/böja
- fattar fel galopp, stressar vid galoppfattningen. 
- grinig vid ridning och sparkar efter andra hästar

Tuggade så det knakade

Häromdagen var equiterapeuten hos mig. Medan hon höll på står Nangijala och fifflar med mulen på min jacka och vantar. Plötsligt rycker hon till och börjar tugga samtidigt som något knakar. Jag fick tvinga henne att gapa och Mariann fick hjälpa mig att skaka huvudet och då trillade en plastbit ner på golvet. En sån där plastbit som gör så att två vantar sitter ihop när man köper dem. 
 
Mariann var hos hos strax innan jul när Nangijala sträckt ryggen igen (hon började en dag kicka i galoppen). Så nu hade det gått drygt 2,5 månad sen dess, men det fanns bara en minimal spänning på varje sida. Skönt det, men så har jag varit noga med att motionera henne med sen förra vändan. 
 
 

Fin men för mycket energi

Nangijala har varit ovanligt lugn och sansad under hösten med från januari har hon varit en energibomb. Förra veckan gick hon mollis-träning på fredagen (där hon var livrädd för minsta ljud, vissa hörn och långsidans dörr) och sen två dagar med hoppkurs. Man kan ju tycka att hon borde varit lite mör efter det, men tro tusan att hon var så pigg att hon orkade vara rädd för hindrena på söndagen. I onsdags på dressyren var hon lika pigg, men lyckas jag bara hålla ordning på oss båda blir hon fantastiskt härlig att rida. 
 
Igår flög jag av för andra gångern i år.Jag och Nova skrittade barbacka och så kom vi till en sväng med en backe där hästarna brukar få galoppera uppför förr. Lukas som vilat mer än en vecka började raskt takta och satte av i galopp. Nangijala skjuter då iväg i boksprång samdigt som jag skriker SHIT, SHIT, SHIT! Jag sitter kvar under tre boksprång, och lyckas få henne att sakta av till trav, men där halkar jag av, landar på fötterna och fortsätter springandes bredvid N samtidigt som jag håller i tyglarna. 

Lukas och Felicia

Felicia har trillat av 6 gånger den senaste månaden. Hon har väl mer eller mindre tagit över honom nu medan Nova får rida honom när Felicia inte kan. Som alltid jobbigt att byta ryttare. Ny att träna upp, som ska sätta sig i respekt hos Lukas, bli orädd, säker i sadeln och van vid allt han kan hitta på. Red med Nova förra veckan och det var så tryggt för jag vet ju att hon fixar allt som händer oavsett. De här 3 åren har gått alltför fort. Snart har väl Felicias år med gått...

Fantastisk vecka

Denna veckan fick jag rida min hopplektion på torsdagen. Det var ett sockerbitshinder på var volt och 5 räcken på läktarlångsidan med ett galoppsprång mellan (vilket var helt nytt för N). Det tog några gånger innan Nangijala förstod att alla hindrena skulle hoppas och inte var så konstiga trots allt, men sen gick det. En hopprunda krabbade det med ena volten och efter att ha försökt komma på den några gånger fick jag ta det i trav då hon drog åt höger mot hästarna i mitten. Lindahl pratade med mig och efteråt och tyckte det var bra att hon nu bjuder på hindret (måste varit längesen hon såg oss?) men att jag inte har hennes med mig tillräckligt bra. Jag höll med för så är det ju och sen lastade hästen med en missnöjd känsla. Men så slog det mig när jag körde hem. Varför var jag missnöjd? Jag red på bett, för tredje gången, och det funkade bra. Blev hon för het kunde jag ta tag i henne och få henne att lugna sig. Hon galopperade fram lungt. Jag kunde hoppa hindret på volterna och det är minsann en rejäl bedrift! Det var totalt omöjligt fram till augusti. Så då blev jag förbaskat nöjd istället.
 
I fredags red jag Knorren själv och ponnyn är klockren. Gick både att gasa och bromsa och det var en fröjd att rida. Så bra var det verkligen inte i våras! Som vanligt är hon trevlig att hantera om hon gått rejält i några dagar, annars är hon en riktigt surpuppa. 
 
Idag åkte jag till ridskolan för dressyr. Första dressyren efter att ET har behandlat henne. Vilken skillnad!! Riktigt, riktigt trevlig var hon och jag tränade på LC:1 programmet inför höstlovet. Hon är fortfarande svår att ställa till höger och fuskar allt hon har med avsaktningarna och igångsättningarna var riktigt fina idag. Det är någon värmebölja över Sverige så därför var det 15grader varmt så svetten rann från oss båda. 
 
 

Massa lovord

Idag provade jag att hoppa för Anders i ponnygruppen. Var nöjd redan efter uppvärmningen. Vi skulle galoppera på volterna, vända in ganska snävt och rida över två galoppbommar. Har aldrig gjort det men det gick rätt bra! Sen hoppade vi fram på ett kryss och plötsligt blir det ett räcke på 80 och jag får kalla fötter och styr förbi två gånger. Anders tvingar mig att lova att bara rida och efter att ha hoppat det två gånger känns det ganska lugnt. Har aldrig hoppat 80 med Nangijala faktiskt. Sen kom vi till en trekombination på 80. Kände att jag dog en smula där. Aldrig hoppat tre hinder i rad, definitivt inte på 80 varav två hinder har en rund vattenmatta under. Men vi kom över på första försöket fast jäklar vilket hopp det blev på första runda vattenmattan! Vi hoppade den någon gång till, men nästa gång vi kom smet hon förbi två gånger och jag kände att det var för att hon var trött. Så vi avslutade på ett enkelt kryss. 
 
Anders öste beröm över hennes hoppteknik och sa åt mig att ponnyn har förmågan och att jag ska börja rida och sluta mesa mig. Med den tekniken borde hon fått ungponny SM i år menade han och sa att hon lätt kommer hoppa medelsvår utan problem. Sen avslutade han med att säga att jag inte förstår hur fantastiskt bra hon hoppar. Så nu ska jag ta mig i kragen, men nu när det blir hoppning varje vecka blir det nog lättare! Så nu siktar jag på att tävla den lokala vi har hemma i slutet av oktober. LE och LD ska ju gå (70 & 80cm) eftersom jag lyckades kravla mig över högsta höjden idag... det enda jag behöver göra är att kunna rida på vanligt bett.
 
 
 

Het

Första september idag och imorgon åker Dante till fodervärden. Känns väldigt sorgligt och rätt jobbigt, men jag vet att när han väl är borta kommer jag "glömma" honom. Dock har den busen ägnat sen åt att rymma från hagen den senaste 1,5 veckan. Han kryper under grindlinan, även om elen är på. Fodervärden har en trägrind så förhoppningsvis glömmer han bort de ideerna där, men jag skulle inte bli förvånad om de hör av sig om ett tag och ber att lämna tillbaka han pga att han rymmer haha!
 
Min vilde är för det mesta trevlig och är numera framskodd (vilket otroligt nog kunde göras helt problemfritt!). Skogen går väldigt bra, dressyren inte så bra för tillfället men det beror nog snarare på mig där än hon. N är lite lat och bekväm och jag blir det med när vi tränar själva. Har haft två hopplektioner på ridskolan och jag känner att vi äntligen börjar komma någonvart där. Visst fick hon en lätt härdsmälta i slutet av första lektionen. Solen lyste in genom ridhusdörren och orskade en allt större solfläck som hon tillslut flippade ut över. Ridläraren försökt dra dit henne vilket gick trögt. Slutade med att jag hoppade av och ledde henne dit, gjorde halt, klappade lite och sen satt upp igen. Ett par-tre varv i trav så var spänningen släppt tack och lov!
 
I helgen hoppade vi 50 & 60cm i Mörrum på pay and jump. Var hett som bara den, men Nangijala var fantastiskt fin! Gick lite väl fort stundtals men ingen tvekan trots att de slängde in en vattenmatta redan i 50 och vi hoppade en sån för första gången.
 
I onsdags hade vi hopplektion utomhus och ja... jag får väl skylla mig själv för att jag inte hann (eller orkade) rida på tisdagen fastän jag visste att hon vilat på måndagen.  Temat för lektionen var kluriga svängar. Tjoho vad kul, sa Nangijala och gasade iväg. I början klarade jag ändå av svängarna men till sista rundan började hennes hjärna koka över (massa ljud från fotbollstävling på Dannfältet) och vi hoppade första hindren och sen försvann gas och styrning och jag hamnade vid banken. Jag kände att hon pendlade precis på gränsen att det skulle slå över totalt så vi travade  runt tills hon lugnat ner sig lite och sen tog vi första hindren igen innan vi nöjde oss. 

Snart är sommaren slut

Insåg att det gått några månader sedan jag var här inne senast. I slutet av maj var jag jättelycklig över hur mycket Nangijala lugnat sig under våren, men det går absolut inte att jämföra med hon har blivit nu i början av augusti!
 
För det första är hon helt fantastisk att hantera och sköta om. Dumheterna med att låtsas vara kittlig i bakkärran är bortblåst och jag kan borsta och pyssla var jag vill och jag vågar låta Nova ta in och borsta henne själv. 
Hon är trevlig att rida och modigare när hon ser nya saker som ser lite läskiga ut. Innan frös hon alltid fast någon minut innan jag kunde förmå henne att gå. Nu går hon nästan direkt jag ber. Kunde hoppa på volt och på åttvolt med bettet häromveckan utan att hon drog och valde väg efteråt själv. Hoppar fortfarande med hackamore men hon låter mig behålla kontrollen mot hindret och i helgen som var hoppade vi en pay and jump i Råby. Första gången för oss i 60cm och hon vågade hoppa en oxer med ett tågsett i trä inuti på första försöket! Sammanfattningsvid en mognare, lugnare, positiv och glad ponny som tycker livet är toppen och som för det mesta hälsar sin matte med en gnäggning när hon kommer för att ta henne.
 
En ny, lustig vana hon skaffat i sommar är att kissa i transporten när man lastar henne. Det har hänt varje gång hon åkt nu 4 gånger i rad. Förstår inte varför, för jag har haft ovanligt lite spån haha.

När blev hon såhär?

Idag när vi var på dressyrlektion i ridhuset slog det mig flera gånger hur mycket hon har förändrats på 5 månader. Till att börja med är det ingen stress ut ur släpet utan hon kan lugnt vänta tills jag lossat bommen innan hon lugnt backar ut. För 5 månader sen började hon stutsa mot bommen så fort jag öppnade släpet och for ut i världens hastighet. I vintras stressade hon runt första 5-10min i ridhuset. Idag gick hon lugnt in, står snällt stilla och skrittar snällt runt utan att hetsa upp sig. 
 
En favoritövning Camilla haft i vinter var att rida mellan två bommar och reglera hastighet. Eller tja, de andra fick öva på det. Jag fick hålla i mig över första som hon för det mesta halvhoppade över och sedan ägna sträckan till nästa bom åt att bromsa. Vilket dessutom inte fungerade så farten bromsades inte förrän vi kom till nästa häst. Men idag! 17 travsteg mellan bommarna och kortade jag kunde jag få in 20 och längde jag kunde jag få 15. Sen hade vi en knepig bomövning med miniserpentiner som vi fixade riktigt bra i trav efter en stund. Galoppen gick ju såklart inte men åtminstone kunde jag galoppera omkring lite. I vintras ställde jag mig bara på lämplig plats vid sån galoppgrej och lät henne vila.
 
Och förra veckan tävlade vi en pay and jump hemma med 2 rundor på 50cm. Hon tittade nog knappt ens på de nymålade hindrena. I söndags var vi och tävlade i Karlshamn i deras paddock och hon skötte sig lika bra där.
 
Ett par veckor till och sedan får hon en välförtjänt vila!

Vår

Två pay and jumper avklarade de senaste veckorna. Första var hon väldigt rädd för allt inne på banan, inklusive sin spegelbild som hon sett massa gånger.Så vi tog oss runt på tvären i 40cm. I 50 (debut för den) gick det bättre och vi galopperade och hoppade några hinder, men jag hade inte manen flätad så jag trasslade in fingarna typ hela tiden.
 
Andra pay and jumpen i helgen gick lite bättre. Hon var mindre rädd men gnäggade HELA TIDEN. Så vi fick trava 40 denna gången med. I 50 vågade jag galoppera en del, men alla mindre svängar tog jag i trav för jag tror inte hon var tillräckligt koncentrerad för att hänga med mig i dem. Sen avslutade hon dagen med att trampa mig rejält på högerfoten så nu är 1/3 av foten blå och grön. Det största blåmärket jag har sett men konstigt nog gör det inte ont att gå.
 
I dressyren går det bättre och bättre! Skänkelvikningarna på spåret har verkligen börjat komma så nu får vi väl övergå till andra spår. Övergångarna slipar vi på och traven till skritten börjar kännas ganska bra. Det som behövs tränas mest är formen vid galoppfattning och avsaktning till trav, men å andra sidan börjar galoppen äntligen kännas ganska okey. Det jobba är bara att hon blir väldigt dragig och hängig när hon blir trött, är stressad av andra hästar eller tycker något är jobbigt. 

Ögonblicksbilder från dagen pay and jump

 

Framsteg och bakslag

Det går framåt. För det mesta. Förra veckan gick det SKIT. Åkte till ridskolan pga blåsten för att jag tänkte hon skulle vara lugnast då. Tjo, det fick jag äta upp... först stimmade hon för att de högg ner träd bakom cykelbanan. Sen körde traktorn utanför ridhuset så ju längre jag red desto värre blev det. När vi galopperade fram på volt hoppade hon 2m in i volten eftersom hon var så rädd för ett hörn. När andra ryttaren gick ut var jag nära att avsluta jag med men blev sen tjurig själv och tänkte att ponnyskrället minsann får skärpa till sig. Dåligt beslut det där. 20min senare var jag så frusterad och ledsen att tårarna tryckte bakom ögonen. Då hade allt eskalerat till att det enda som gick att rida var en 10m volt nere vid kafeterian. Dagen efter i skogen blev inte mycket roligare det heller.
 
Men sen vände det åt rätt håll igen och i onsdags på lektionen kunde jag minsann galoppera fram längs hela fyrkantspåret! Gud så löjligt det låter, men jag var verkligen jättelycklig över att kunna galoppera på alla långsidor utan att hon stack! Sen gick det mest skit när vi skulle hoppa men men. Har ridit ut med Nova i två dagar och faktiskt så sköter sig svartingen och lyssnar. Har provat en snokrem så att hon inte kan komma undan bettet och det känns som om det underlättar lite.
 
Sen har hon VUXIT! Tjoho, det har hon minsann inte gjort på 1,5år eller mer. Så nu är hon hela 144cm hög i manken och ser riktigt snygg ut i kroppen.
 
 

Värsta unghäst-tiden någonsin

För 3 veckor sen var jag så trött på min ponny att jag var väldigt nära att ställa av henne i ett par månader.
 
Sen höstlovet har hon successivt blivit värre och värre. Det som började med en oförklarlig rädsla för en skimmel i ridgruppen eskalerade till att styrning och broms gradvis försämrades och ena kortsidan i lilla ridhuset blev livsfarligt. Innan jul fick hon dessutom problem med SI-leden och protesterade vid ridning (tror dock hon överdrev reaktionen en aning). Efter behandling och ny sadel blev bara resultatet att hon sprang på ÄNNU mer så fort vi var i ridhuset. Allt jag bad henne göra resulterade att hon gasade iväg och ignorerade mina bromsande hjälper. Under jullovet var jag mycket i ridhuset vilket gick rätt okey - om vi hade ridhuset själva. Var det fler där sprang hon runt efter eget huvud. Och var vi där ensamma fungerade styrning och broms, men å andra sidan så flyttade det in spöken i ridhuset. Vi kunde rida fram utan problem och plötsligt kunde vi inte komma närmare ena kortsidan än 4 meter och det fanns inget som kunde få henne att lugna ner sig. Ena dagen kunde jag inte galoppera för hon bara drog iväg, nästa dag var hon jättelugn. Sen smög trotsåldern in i lastningen också. Och vid hämtningen i hagen. Och i galoppen i skogen. Det enda hon var normal i var i hanteringen där hon istället var ovanligt trevlig.
 
Men en måndag för tre veckor sen tänkte jag att jag ger ett sista försök med ridlektionen och äntligen vände det. På 3 veckor har vi gått från bedrövligt dåligt till bara dåligt så sakta, sakta vänder det nu hoppas jag.

RSS 2.0