60-bana
Under lovet har vi hunnit med två färder till ridskolan för att hoppa, ridbanan har ju varit oridbar sen november. Första vändan hoppade Nova en bana på 4 hinder där de låg på 60cm. Premiären för en bana med så höga hinder men det fixade de fint. Våra hinder hemma ser ju skyhöga ut när de ligger på 60. 60 med riktiga hinder ser mycket mindre ut och jag lät dessutom bli att nämna för Nova vilken höjd de låg på.
Någon vecka senare var vi där igen och denna gången fick hon hoppa bana med 5 hinder på 60. Första rundan blev inte alls bra. Fel galopp överallt, hackigt och knyckigt och Lukas smet förbi oxern några gånger. Andra rundan stämde allt och de hoppade runt jättefint (typiskt nog glömde jag att filma). Så nu ska vi ändra höjden på pay and jumpen från 40 &50 till 50&60cm. Nervöst tycker Nova :) men jag tror de grejar det bra. Ju högre hinder desto mer skärper sig Lukas för små skrutthinder på 40 är ju dötradiga.
Odräglig ponny
Ponnyn är helt odräglig. Så jäkla tradig att borsta med. Helt lerinbakad två dagar i rad och bara tjurar när jag ska borsta. Jag vet ju att hon egentligen inte är vidare kittlig vid rumpan, det är bara en grej hon har för sig när hon är understimulerad, men hur tradigt är det inte att stå och försöka borsta väck all lera på den bakre änden medan ponnyn ifråga viftar med hovarna?! Löjlig är hon rent ut sagt. Emellanåt hivar hon upp bakbenet det högsta hon kan och så står hon och rycker lätt i det (tänk er en hanhund som kissar). I nästa sekund sparkar hon ilsket med det. Rakt bakåt visserligen ska tilläggas. Inte i närheten av mig (vilket man tyvärr inte kan säga om andra. En stackare fick sig en kyss av en hov när hon petade på hennes rygg ). Vilken mysig kvalitetsstund vi fick ihop: Ponnyn viftar, jag skäller, hon sparkar i luften, jag dänger till henne med borsten varpå det blir lugnt ett par minuter innan vi kör om hela proceduren igen.
Hopplektion med Baileys
Igår fick jag, väldigt oförberett, ett erbjudande om att rida Baileys på Maria-träningen då Elin var sjuk. Har aldrig ridit honom innan så det gick ju inte att tacka nej till. Fast sen när jag skrivit "ja" så började jag ångra mig. Tankarna flög i huvudet. Jag är för otränad, för van vid mindre ponnyer, inte tillräckligt duktig... kände mig nästan sugen på att säga att jag ångrade mig, men sån tur att jag inte gjorde det för det var jättekul!
I skritten kände jag hur stooor han rör sig jämfört med våra ponnyer (och då är ändå Lady känd för att gå som en stor häst nästan). När jag började trava tänkte jag "uff" och det tog en god stund innan jag vant mig vid hans gångarter. Insåg snabbt att det skulle generera mig mycket träningsvärk dagen efter (vilket jag verkligen fick). Det var stor skillnad mot att hoppa Lady eller Dante. Där Lady skulle hoppat av tog Baileys ett galoppsprång till så i början hoppade jag före honom. Resultatet blev varierande när vi hoppade. Ibland var jag inte med alls, satt löst över hindren, kände mig efter och orkade inte sitta i sadlen. Andra gånger så stämde allt och kändes jättebra. Sista rundan på banan gick inte alls bra så jag fick hoppa om de fyra första men då stämde allt (och tur var väl det för då var jag helt slut och hade inte orkat mer hinder).
När jag kom hem insåg jag vilket trygghetskänsla Baileys ger. Där hoppade jag upp på honom, utan att någonsin ha ridit honom, och hoppade banor utan att tänka på annat än att jag sabbade för stackarn vid hindren ibland. Jag inser att jag borde varit lite nervös, särskilt när hindren höjdes, men jag tänkte aldrig på det ens (vilket jag hade gjort med Lady) och det måste vara ett gott betyg om Baileys. Dante är likadan. Man känner sig trygg och säker på deras ryggar att man vågar det mesta tror att man inte är vana vid dem. De ställer upp (även om ryttaren sabbar), är okomplicerade och samarbetsvilliga även om man måste rida lite för att det ska gå.
Träningsvärken idag sitter i större delen av kroppen. Mest i ljumskarna, men också mycket i armrna (?!)
