Red idag ut med Celina (sm visserligen fortsatte när jag vände) och det var ju ett par veckor sedan jag red med någon. I med att vi galopperar mer än vad vi bockar och att Nangijala är så lätt att stanna, kände jag att det var dags att rida ut med andra igen. Gick jättebra och det fanns inte ens några sparkartendenser! Travade snällt gjorde hon med nästan hela tiden. Det var bara när vi kom till stallet där hon körde rodeo sist som hon brallade lite innan hon galopperade. När vi bröt upp från Celina ledde jag hem henne bland alla hargalna mygg som anföll oss. Fy! 

 

Väl hemma satt jag upp igen och red några minuter på ridbanan. Var svårt att få henne att gå över i galopp där till skillnad från skogen där hon gärna ökar på om jag ber. Red även ett par volter och snett igenom i trav innan jag slutade.

 

 

Lady ska ju få spruta med antibiotika i 7 dagar vilket ju innebär att någon måste sticka en typ 3cm nål i halsen på henne. På lördagen gjorde ju veterinären själv det själv men på söndagen stod jag där och mådde lite illa när jag stod där redo med nålen. Jag gillar inte nålar och absolut inte blotta tanken på att någon sticks med en. Att se någon annan sticka någon är inte så farligt om jag låter bli att tänka på nålen. Att höra någon prata om att sticka någon är rätt mycket värre, faktiskt värst. Att bli stucken själv är inte så kul heller så isåfall måste jag blunda. 

 

Så där stod jag med nålen i handen och kände hur det började susa i huvudet och magen (snurrar/vänder sig i magen och huvudet samtidigt som man får blodsmak i munnen) och undrade om jag verkligen skulle klara det. Då kom Celina:

"Åh, ska du spruta Lady? Får jag göra det? Jag vill ju bli veterinär!"

"varsågod!!" säger jag kvickt och räcker henne sprutan. Hon stack in den och jag sprutade in pencillinet.

Men så kom måndagen och Celina kunde inte hjälpa mig. Jag skynde mig att fixa nålen och stack in den innan jag hade tid att fundera på saken. In med medicinen, ut med nålen och... jag kunde inte riktigt bestämma mig hur dåligt jag mådde. Det var mest skönt att ha gjort det men sen skulle det ju göras om idag och det var inte lättare haha

Aldrig, under de 17 år som jag har ridit, så har jag fått ridsår. De som haft det och klagat har jag mest tänkt att det väl ändå inte kan göra SÅ ont. Men det gör det. Djävulsk ont verkligen. Vet inte hur jag fick dem heller utan kände att jag hade fått det när jag red Chip i skogen. Den 45min turen var precis vad jag klarade av i söndags. I måndags hade jag glömt dem och kom på det när jag ridit en stund på Nangijala. Det kändes väldigt lite och jag red ändå en halvtimme. Nån timme senare skulle jag rida Chip på lektion... gud, det gick bara inte. Jag fick avbryta efter 45min och då red jag ändå lätt hela tiden. Lättridningen gjorde ont, men att skritta kändes mycket värre så det hjälpte ju inte precis att pausa ibland... Måste vara något med Chips sadel eller hans gångarter som gjorde att jag kände det mycket värre när jag red Chip och inte trollungen.

Av årets 365 dagar är mamma bortrest 5 dagar från torsdag till måndag. Jag ska passa Lady och rida henne, men vad gör inte hästen om inte skaffar ett sticksår på insidan av frambenets övre del samma dag mamma åker? Så då blev det ingen motion utan sårtvättning. På fredagen mer sårtvättning men trots svullnad är hon ohalt och opåverkad. Så när jag kom tll stallet igår var det med tanken att nog kunna röra på henne lite. Iställets möts jag av en åldsamt linkande häst som har svullnat mer. Tvättar sår, försöker bandagera och rider sedan ut Dante med Maja. 1,5h senare får jag ringa veterinären för då har svullnaden ökat rejält och krupit ända ner till kotan. Veterinären kommer ut, tömmer en sårficka som tack och lov går uppåt så vätska kan rinna ut. Hon sprutas med smärtstillande och antibiotika men står gudasnäll hela tiden. Det värsta hon gjorde var att lyfta upp sitt onda ben och vifta lite på den när det gjorde ont. Så tack och lov lär jag inte riskera bli sparkad i ansiktet igen. Så nu ska hon gå på antibiotika i en vecka och smärtstillande i 10 dagar och enbart promeneras lite lätt.

 

Veterinären var nog mycket osäker på hur gammal jag var, för mitt i en beskrivning av all medicin Lady skulle få frågar hon plötsligt:

"Carolina, hur gammal är du?"

(Jag tyst i flera sekunder och fattar ingenting. Vad har det med Ladys medicin att göra, är det åldersgräns eller nåt?) "öh... 23..??"

"Vad bra, då har du körkort"

Hade det inte varit bättre att bara fråga om jag hade körkort?

 

 

 

Medan regnet smattrade mot ridhustaket i söndags provade Celina Chip. Hon red honom några minuter i december (tror jag) och vi har pratat ett bra tag om att hon ska testa han igen mer ordentligt så att jag får se hur han går. Att han är väldigt stel märkte hon ju direkt liksom att han inte ger något gratis om man vill få honom att jobba ordentligt. Det positiva var att han blivit mycket starkare i galoppen och ite bara springer snabbt och hänger framåt för att han inte orkar. Det såg väldigt fint ut när Celina red, stod faktiskt och tänkte att Chip minsann går bättre med henne än med mig. Men sen sa Jojje att det ser likadant ut, så antar att det ser bättre ut än vad det känns.

 

Celina hoppade ett räcke med honom också och där var det kul att se skillnad! I högergalopp koom han in sansat på hindret och hoppade rundare till skillnad från vänstervarvet då han sprang på och hoppade flackt. Mn vänstergaloppen är ju fortfarande svagare.

Eftersom ridturen igår inte blev något vidare lång gick jag upp till stallet ikväll igen och tänkte att jag skulle utmana ödet på egen hand. Ladys gamla syntetsadel ligger riktigt bra på henne tycker jag, bättre än Dantes sadel och säkert minst lika bra som Ladys.  Rundan blev ingen rodeo skönt nog, men den bjöd på diskussioner om hur stigen skulle vandras fram på. Och eftersom vi inte hade samma åsikter och båda är envisa blev vi stående på flera ställen. Jag vann alltid diskussionen och Nangijala hämnade för det mesta genom att böja bak huvudet och bita mig i foten innan hon gick igen. Första travsträckan gick utan problem men hon pinnade på snabbt. Jag försökte mig på lite galopp uppför en lätt backe men utan en häst som draghjälp blev det inte mycket fart, mest glädjeskutt och sedan trav. Sedan hoppade jag av och gick hem. 

 

Undrar om detta är något permanent som ingår i personlighetspaketet eller om det bara är orsakat av ren pigghet. För om hon ska fortsätta ha såhär kul kommer ridturerna bli livade... och jag som förhoppningsfullt trott att hon kanske nog blir rätt snäll att rida ändå haha

 

Har inte hunnit rida Nangjala i veckan, men igår tänkte jag slå följe en bit med mamma och Celina som skulle upp till skyesjön. Det börjar bra - när jag hoppat upp vänder hon baken till och sparkar efter Lady... sen kommer vi halvvägs bort till brevlådan innan hon sätter av i trav och sedan sparkar efter Dante när hon är förbi. Dante klarade sig oskadd men Celina fick en spark på foten. Sen gick hon snällt längst bak i ledet i 5min men tyckte uppenbarligen tempot var för söligt för hon gick och tryckte mot Ladys svans. Sen kom vi till en backe och då var hon nog uttråkad och trött på farten så hux flux reser hon sig på två ben. Uuuh.... hatar stegringar. Ovanför backen lossnar pannbandet så jag får hoppa av och kan inte sen komma upp då myggen attackerar och alla hästarna snurrar runt. Får leda en bit och börjar bli riktigt trött på Nangijala som roar sig med att försöka göra levader bredvid mig. Kravlar mig sedan upp och får direkt ta tag i min häst så hon passar på att låta rumpan stutsa iväg mot Lady för en spark. Vi är då framme vid en travsträcka och jag tänker att det nog får henne att tagga ner. Wihooo sa Nangijala och for glatt iväg i rodeo. Det är inte vidare svårt att sitta kvar men det var ta mig tusan, svårt att få kontroll på henne. Så fort jag fick upp huvudet lättade hon med frambenen, ruskade på huvudet eller drog ner det igen och stutsade vidare. Det var inte många meter hon travade normalt inte... När vi saktar av hoppar jag av och leder min häst hem, kände att vårt sällskap inte var vidare uppskattat längre så jag och hoppetossan vandra hemåt. De första minuterna gick hon och pep upphetsat men sen lugnade hon sig och gick sansat hem.

 

På onsdagen mötte jag Ana och Candie påvägen till stallet. De skull rida dressyr på ridbanan och jag skulle sedan rida med på Nangijala när de skulle hem. Mockade och gick in i sadelkammaren för att tugga lite skorpor. Kommer ut ett par minuter senare och blir mycket fundersam när jag ser Ana stå på marken bredvid Candie i backen utanför ridbanans ena hörn. Dessutom med ett stigläder som har lossat. Det visade sig att den knäppa b-ponnyn skrittat på långa tyglar och plötsligt satt av och försökt hoppa staketet. Hur han nu kunde tycka det var en bra ide när staketet är 135cm och backen bakom är minst lika hög? Oskadd var han så jag kunde skritta med Nangijala en stund senare när de skulle hem.

 

Nangijala ja... började rida henne igen i helgen för nu har framtänderna i nederraden lossat. Tyvärr ser hon hemsk ut i kroppen och är bakhög igen, alltid är det något! Men det får vara, hon växer väl ikapp fram snart hoppas jag... Trollet var väääldigt intressera av Candie och ville bara gå till honom. Därför blev jag totalt överrumplad när hon tre meter ifrån börjar sparka bakut mot han samtidigt som hon piper högt med mig på ryggen. Jag skrittade med Ana en bra bit innn jag hoppade av och gick hem med trollungen. Väl hemma så fick jag för mig att försöka prova en galopp på ridbanan. Till saken hör att jag inte ridit där på några månader så vi började trava rätt vinglig 1m innanför spåret. Tar ett varv så och tänker att det väl får bära eller brista. Så smackar på och säger "gaaalopp" (kommandot sitter inte helt i longeringen) och Nangijala börjar galoppera! Vi tog ett 3/4 varv innan jag bröt av med ett stort leende på läpparna. Hon har en jättemysig galopp och har inte ärvt sin mammas mjuka, nästan kantiga galopp utan en där man sitter lätt men som samtidigt är lite rund.

 

 

I måndags var det årets första hopplektion utomhus för mig och Lady. Det gick... inte bra. Ridbanan är nämnlien stor och man hinner få upp mycket fart innan man kommer fram till nästa hinder. Och Lady ville lägga in högsta växel medan jag ville behålla en lugnare. Dessutom tog hon i från tårna vid framhoppningen, de där tigersprången där hon nog är ett par decimeter högre över än hon borde, Blev en del stopp i början av någon anledning. Vet inte riktigt varför för så har hon inte gjort på länge men jag fick rida och säga att nu ska vi hoppa och då gick det bra igen.

Igår var det dags för Dante att börja tävla på "riktigt". 7.50 styrde vi kosan mot Osby för deras första maj tävling utomhus på grus. När vi lastade ur Dante backade han lugnt ut och stod sedan stilla och tittade sig omkring medan vi grejade med honom. Lugnt och sansat gick han omkring på tävlingsplasten som om han vore en världsvan tävlingshäst som hållt på med det här i flera år. Han var så lugn att vi alla trodde att han nog led a sömnbrist då de ju sover utomhus numera. Men han såg fin ut på framridningen och skötte sig fint inne på tävlingsbanan även om det är lite orytmiskt ibland. Det enda han reagerade på var vattnet i vattengraven när de gick förbi men utöver det var inget konstigt och de hoppade runt felfritt i LD:n. Efter någon timmes vilopaus var det dags för LC:n och liksom på LC:n på klubbtävlingen var han lite piggare i denna klassen. De red en felfri runda och låg fram tills de två sista ryttarna på en sjätte plats. Sedan petades de ner så att de blev första utanför placering vilket kändes väldgt bra med tanke på att det var första tävlingen!

 

https://www.youtube.com/watch?v=s7QXiLRqEsk

 

Kikade på Nangijalas framtänder och båda två hänger nu på trekvart och är vickbara. Hade jag inte varit så rädd om mina fingrar hade jag försökt dra loss dem (några har undrat varför jag inte drog ut den förra lösa framtanden själv). Så de har nog trillat innan veckan är slut.

 

Nangijala var överlcklig att släppas ihop med Lady. De har gått och betat nära varandra hela dagen medan Dante nu börjat sura mot trollungen när hon försöker komma nära honom. Men bland det som Nangijala nog mest uppskattade var att hennes två nya hagkompisar lätt ställer upp på en galopp eller två. Madicken och Lukas brukar ju inte galoppera alltför mycket medan Dante numera är så pigg att han galopperade runt självmant. Lady springer gärna men oftast bara efter andra hästar när de springer. Så idag när jag skulle hämta in Lady till ridlektionen och hon travade bort från mig, satte Nangijala fart och de andra två hängde på. Upp och ner och runt i sommarhagen for de i väldig fart med Nangijala i lycklig i täten. 

 

Maj 2012

Lay och Nangijala var sååå lyckliga att gå ihop igen. De stod och luktade och myste en lång stund och går nu och betar nära varandra. Dante var mer i still med "åneeej, inte den jobbiga skitungen". Så han gick när hon kom nära haha.