Lady ska ju få spruta med antibiotika i 7 dagar vilket ju innebär att någon måste sticka en typ 3cm nål i halsen på henne. På lördagen gjorde ju veterinären själv det själv men på söndagen stod jag där och mådde lite illa när jag stod där redo med nålen. Jag gillar inte nålar och absolut inte blotta tanken på att någon sticks med en. Att se någon annan sticka någon är inte så farligt om jag låter bli att tänka på nålen. Att höra någon prata om att sticka någon är rätt mycket värre, faktiskt värst. Att bli stucken själv är inte så kul heller så isåfall måste jag blunda. 

 

Så där stod jag med nålen i handen och kände hur det började susa i huvudet och magen (snurrar/vänder sig i magen och huvudet samtidigt som man får blodsmak i munnen) och undrade om jag verkligen skulle klara det. Då kom Celina:

"Åh, ska du spruta Lady? Får jag göra det? Jag vill ju bli veterinär!"

"varsågod!!" säger jag kvickt och räcker henne sprutan. Hon stack in den och jag sprutade in pencillinet.

Men så kom måndagen och Celina kunde inte hjälpa mig. Jag skynde mig att fixa nålen och stack in den innan jag hade tid att fundera på saken. In med medicinen, ut med nålen och... jag kunde inte riktigt bestämma mig hur dåligt jag mådde. Det var mest skönt att ha gjort det men sen skulle det ju göras om idag och det var inte lättare haha