I lördags red jag och mamma ut. Vi tog Lommaklint men pga jakten vände vi när den var slut och red tillbaka. Första galoppen gick bra och Nangijala orkar den bra nu (innan var hon rätt död efter den galoppsträckan). På toppen av backen bröt vi av till trav och travade tills vi nådde nerförbacken. Där vände vi och skulle galoppera den sträckan vi nyss travat. Det som både mamma och Celina brukar glömma att tänka på är att jag sitter på en 3-åring som inte är mycket riden och som dessutom är väldigt pigg av sig. När en häst går från skritt till galopp blir Nangijala väldigt exalterad och börjar gärna bocka vilket inte är så bra när tidigare erfarenheter visar att sadeln glider fram. Denna gången valde hon dock grej 2 som är att snabbt hänga på. Så med några snabba galoppsprång var hon ikapp Lady och jag kände att nu, nu drar hon förbi. Till min enorma förskräckelse avviker hon plötsligt på vägen och ska in på en väg som inom några meter slutar i en lång nerförsbacke. Otroligt nog lyckas jag hejda henne och vi kommer på rätt väg igen. Efter en skritt nerför en annan backa ska vi galoppera igen, men Ladys zick-zackande i sökande efter faror, faller inte Nangijala i smaken så efter en bit bestämmer hon sig för att dra om. Jätteroligt att vara först tycker hon och exalterad som hon är drar hon ner huvudet och bockar glatt. Efte ett par-tre språng får jag upp huvudet och vi kan rida vidare för SADELN GLED INTE FRAM!! Hurra!!!