Det började i tisdags när jag skulle rida själv. Jag får snällt en spark i knävecket när jag ska kratsa en hov (och dessförinnan en massa viftande med hovarna). Ponnyn är dessutom täckt av ett lager lera som gör henne ljust gråbrun över hela ryggen. Ute i skogen vill hon inte gå på stigen utan ska vandra in i skogen heeela tiden. När jag är vid rådjursbacken är jag väldigt trött på henne. Vi galopperar och hon bockar bara lite. När vi kommer till fyrvägskorsningen efter galoppen ska vi sakta av och skritta rakt fram. Men N bestämde sig för att galopp neråt höger var bättre. Jag drog i vänster tygel men det hjälpte inte så då drog jag i höger så att träden skulle tvinga henne att stanna. När hon håller på att få huvudet i trädet stannar hon till, drar ner huvudet och gör en snurr med några bokcsprång så jag dimper i backen. Enda positiva var att hon inte sprang hem.

 

Dagen efter var det hopplektion på ridskolan. När jag kom till vårt stall fick jag veta att hon först rymt när Celina skulle byta hage och sprungit in i paddocken där hon trängt in Malin och Prime i ett hörn och pipit och sparkat. Sen stod hon vid staketet och pep och sparkade när de sprang förbi. Jag går in i stallet för att ta grimman och då ropar Malin på mig. Då hade hon sparkat på grinden, fastnat i svansen, fått panik och skenat iväg med den efter sig. Grinden lossnar efter några varv och sedan är hon totalt uppvarvad och vill gärna sparkas när jag ska borsta bak. På ridskolan slängtravade hon i snabb fart, gick knappt att svänga och blev rädd och för iväg för allt möjligt första halvan.