Den svarte vildingen är täckt av lera var dag och fäller som bara den samtidigt som hon avskyr att bli borstad eftersom hon vill ridas nu, nu nu. Varje dag bråkar vi om att hon ska stå still när jag borstar och inte vanka fram och tillbaka för att undkomma mig och borsten. Måste ha flyttat tillbaka henne hundra gånger minst sen jag började rida igen. Hoppas hon snart inser att matte är envisare än hon!

 

Ridningen går bra. Försöker rida max två dagar i rad och ta vartannat på banan och vartannat i skogen. Lustigt nog har inte bockningarna slutat. Ibland är det inga, ibland mycket beroende på dagens pigghet. Idag var en pigg dag och i galoppfattningen for hon iväg i bocksprång. Numera är jag så van att jag bara sitter kvar lika lätt som när hon galopperar (fast meningen är ju att få fort detta). På ridbanan går det bättre och bättre. Hon söker sig på tygel av och till (i väldigt fri form) och orkar galoppera mer och mer. Provade att hoppa några skutt på 45cm i fredags och det gick jättebra i både galopp och trav.

 

Dressyr på ridbanan igår var planen. Utrustad med ett dressyrspö gick vi in på ridbanan. De senaste dagarna har hon börjat backa när jag ska hoppa upp så jag höll spöet i högerhanden för att kunna peta på henne om hon började backa. Vilket hon också gjorde så jag petade lite lätt på rumpan. Fröken häst pep förolämpat och viftade till lite med bakhoven. För att visa att det inte var okey beteende daskade jag till henne med spöet vilket fick till följd att hon surt kickade med samma ben. Jag daskade till henne igen och nu for hon istället framåt, lätt stirrig. Stannar henne och eftersom hon inte försöker backa så ska jag hoppa upp. Då vänder Nangijala bak huvudet, biter tag i spöet och slänger iväg det med huvudet så att det landade 3m framför oss. Jag kom helt av mig i uppsittningen och stirrade på spöet några sekunder (och på min nöjda ponny) och började sedan skratta. 

 

Det är så härligt att våren kom samtidigt som jag fick börja med det mesta igen i stallväg. Efter nästan 7v utan ridning är motivationen på topp helt klart. Nangijala verkar nöjd med livet just nu och lunkar numera snällt mellan hagarna hage/stall så att till och med Nova kan leda henne igen! 

 

Eftersom hon varit skadad så länge är jag noga med att inte rida mer än 2 dagar i rad och att varva mellan dressyr, tömkörning och skogen. Ett pass på ridbanan varar ca20min vilket är lagom för att inte fresta på ligamentet och inte trötta ut henne. Hon är inte så stark att hon orkar bära sig själv och gå i form, men hon försöker korta stunder. Just nu är galoppen jobbig. Hon har ingen styrka så hon drar ner huvudet, tar långa snabba kliv och "tippar" fram. 

 

Jag och Nova red Lommaklint i söndags. Gick jättebra tills lilla backen efter galoppen för där for hon iväg i bocksprång. Vanligtvis brukar det bara bli några stycken innan jag får upp huvudet och kan driva på. Men i söndags upptäckte jag hur svag vänsterhanden är för jag hade fullt sjå att hålla kvar i tygeln. När jag försökt dra blev det bockningar på tvären (höger hand hade ju kraften) och jag började sitta riktigt löst för hon bockade konstant. Tack och lov stannade Nova så att ponnyn lugnade sig!.

Efter att ha blivit friskförklarad för 8 dagar sen har jag börjat komma igång med ridandet igen. Samma dag som friskförklaringen cyklade jag upp till stallet och lånade Dante. En liten 30min runda i skogen var lika tröttande som ett 1h lång dressyrpass! Sen glömde jag kvar cykeln och gick hem av bara farten dessutom...

 

Nangijala red jag på banan två gånger. Hon började första passet med att vika bak huvudet i kortsidan närmast utgången. Eftersom hon är frisk så daskade jag till henne dagen efter när hon gjorde så och då slutade hon med det, så det var väl bara jobbigt och tråkigt. I lördags löshoppades hon och var riktigt fin, men efteråt var hon svettig och trött. Därför vågade jag rida en skrittur i skogen på söndagen och den var lugn (och utan bocksprång). Igår blev det 15min tömkörning och därför var hon väldigt lagom idag på alla sätt och vis. Ju mer hon får jobba emd kroppen och tänka, desto snällare blir hon att hantera och rida. Idag red och jag nova ut tillsammans och det gick lugnt till.

 

Hon är väldigt söt min ponnyfröken. Det märks att hon är lycklig över att få göra saker igen för det räcker med att jag går in i hagen för att hon ska komma springande och då spelar det inte roll att jag är halvvägs uppför backen och att hon är längst ner.

I övermorgon ska jag till återbesök hos doktorn. 6 veckors sen operationen igår så därför bestämde jag mig för att ta Lukas på en körtur (vilket inte gick så lugnt till som jag planerat men det är en annan historia). Jag hämtar Lukas grimma och går mot hagen varpå Nangijala ger ifrån sig en hög, glad gnäggning och springer till grinden. När jag då bara ger henne en snabb klapp blev hon SKITSUR, verkligen skitsur och går bakom mig med bakåtstrukna öron och ruskar på huvudet samtidigt som hon försöker gå nära handen med grimman. Sedan sätter jag på Lukas grimman och då tar det eld i ponnyn. Jag fick släppa grimskaftet för hon kom hoppande och jagade iväg honom från mig  och när hon gjort det kommer hon glatt gående till mig, men när jag kvickt ger mig iväg för att fånga shettisen blir hon sur igen. Hon smög bakom oss och surade hela vägen till grinden och gav stackaren till och med ett bett i rumpan (inte för att han brydde sig om hennes sura miner). Vågar nog slå vad om att syster inte hunnit rida henne denna veckan...

 

RÅBY

I Lördags var vi i Råby på pay and jump. I med att det var fruset utanför och de bara har ett ridhus så fick några höjder i taget hoppa fram. Eftersom de inte verkar ha koll på TR på den klubben så hade de blandat hästar och ponnyer i alla höjder, så när Nova ska hoppa fram i 40 springer det 3-4 storhästar och någon ponny runt och Lukas är ju jättestimmig. Hon får nöja sig med att trava runt ett hinder och sedan hoppa fram efter de andra, precis innan start. Eftersom det var ett nygammal ställe de var på (Lukas har ju varit där för mååånga år sen) så skulle hon hoppa 40 &50. 

 

I höstas när vi var i ÖstraGöinge började Lukas välja ut en hörn vid utgången och när han kommer i höger varv svängde han då till vänster in i hörnet. Det beteendet har varit svårt att få väck då det enbart har varit på tävlingar. Av en slump visade det sig att han hade samma fasoner när Nova red i sin hage hemma hos sig, så vi har tränat flitigt på att byta spöhand och få han att sluta med det. I Råby började hon med att ha spöet i fel hand och därför var han inne i ett hörn och vände flera gånger. I andra höjden satte hon spöet i vänster och då var han snäll.

 

Film: https://www.youtube.com/watch?v=3hulpRvQ23c

 

 

ORK

Pay´n jump hemma idag! Anmäld till 50 & 60cm och Nova var nervös att han skulle vara pigg medan jag sa att jag trodde att han inte skulle vara det. Jag fick rätt för han var perfekt. Glad, lagom motor och hoppade allt. Fixade både rundorna helt felfritt. Ska bli såå kul att hänga med dem ut på alla lokala hopptävlingar iår!

 

Lite kul så kom det upp en minne på facebook idag som berättade om Celinas och Lukas klubbtävling 2011 vid samma tid. Då hade han varit jättepigg, vunnit LD:n med flera sekunder, varit helt tokig på framridningen, skenat runt i ärevarvet och sedan varit toktoppad till LC:n där han börjat bocka mitt i banan, fått Celina att komma i obalans varpå han tog sikte på närmsta hinder och hoppade det - vilket visade sig vara 1:an bakklänges.

 

Film: https://www.youtube.com/watch?v=QUQ4kutce0g

Känns helt otroligt det faktiskt och att det bara är lite mer än 3 veckor sen jag var hos veterinären känns ännu mer omöjligt! Jag visste ju att jag hade en lös benbit, men eftersom doktorn på akuten sa att vi fick vänta och se om det skapade bekymmer, fick jag ju en riktig chock en vecka senare när en ortoped ringde och sa att jag måste opereras så snart de hittar en tid till mig. Detta ringde han och sa på måndagsförmiddagen. Jag var sedan på datormografi för att kolla senor, ligament osv på eftermiddagen och dagen efter ringde han igen och sa att benbiten är stor (3mm) och ska sättas på plats samt att senan på fingrets ovansida är av och måste sys ihop. Vi hör av oss så fort vi hittat en ledig tid till nästa vecka, sa han. Två dagar senare ringde sjukhuset upp mig och talade om att jag skulle opereras fredag förmiddag eftersom de fått en avbokning.

 

Den dryga 1,5 veckan som gått med finger ut led och hela baletten var nog inte lindrig för mitt psyke. Någon dag efter själva sparken så flockades tårarna i ögonen så fort jag tänkte på att fingret varit av. Första natten blev jag väckt av Oscar som oroligt undrade om jag hade ont eftersom jag låg och pratade och frågade om mitt finger hela tiden... och lagom tills detta då börjar släppa kommer domen operation och först lät det som att jag skulle vara vaken och opereras 1-1,5h vilket gjorde mig smått hysterisk, panikslagen och upprörd i ett dygn innan doktorn sa att det skulle bli genom narkos. 

 

Sist jag opererades var jag 13år. Hade haft ont i magen och inte sovit allt mycket på nästan 3 dygn så minnet därifrån är lite luddigt. Jag minns att jag började räkna när jag fick masken över ansiktet och då slocknade jag innan jag kom till 3. Denna gången fick jag lugnande och låg lite yr och kikade på allt. Det sista jag minns är att jag hör någon säga att jag får syrgasmask nu (och då blundar jag) och såklart börjar jag prata innan jag kommer på att det nog är en dålig ide. Hinner räkna till 6 sen sover jag och vaknar med ett ryck 2h senare och undrar varför mina tre fingrar inte är täckta av ett gips som de skulle.

 

Hade noll känsel i långfingret, större delen av ringfingret och en bit av pekfingret i drygt 14 h efter operationen. Satt och petade på fingertoppen som stack ut ut bandaget och tänkte att doktorn likagärna kunde ha huggit av mitt riktiga och satt dit ett annat för det kändes inte alls. Värre var det när bedövningen började släppa. Skinnet kände för litet och världens puls dunkade i fingret tillsammans med en halv bedövning. Tog två citodontableter och sov på soffan med armen i vädret. På morgonen kändes det helt okey, men eftersom jag skulle till stallet vid 13 tog jag en citodontablett för att klä på mig kläder lättare. Dumt gjort för inom 2h var jag yr och matt men jag tvingade på mig kläder och lyckades ta mig ut ur lägenheten. Tre trappsteg ner orkade jag innan jag insåg mig besegrad. Sen låg jag halvdöd i soffan i 8h innan tabletten gick ur kroppen och fingret slutade göra ont.

Fram tills idag har fingret känts som ett blåmärke. Gör inte ont om man inte slår i något och då känns det som om man får en rejäl stöt. Svullnaden börjar lägga sig, men i samband med det i onsdags kväll blev fingret också blått. Nu är det en salig blandning av lila, blå, svart, gult och grönt. Var hon arbetsterapeut igår som gjorde en skena till fingret. Får inte böja leden som hoppade ur led men fram tills tordag nästa vecka ska jag böja fingertoppsleden 5gr i rad varje timme. Under av alla under så har jag hittills lyckats komma ihåg det. Vaknade till och med till i natt och gjorde det i sömnen av bara farten haha.

 

Frågade om ridning igår "Ja, jag vet ju hur ni hästmänniskor är så jag tänker inte säga nej...ta det bara lugnt och försiktigt." Ingen risk där känner jag. Jag inser själv att jag just nu bara är kapabel till skritt och möjligtvis lite lätt trav. 

 

 Man ser väldigt tydligt var fingret har hoppat ur led... skitskum känsla för det kändes ju helt fel men samtidigt tog det ju emot om man försöker få upp det. 

 

Supersvullet finger. Se bara bulan på fingerleden liksom haha

Som jag har längtat efter gårdagens återbesök hos veterinären. 11 veckors vila sen förra besöket. Ca 5 veckors vila därinnan. Dessförinnan hade hon vilat från juni förutom 4veckors igångsättning i augusti. Det var blött och halt i paddocken så därför skulle vi gå in i deras nybyggda (och icke helt färdiga) ridhus. Ridhusunderlaget var nog bara ditöst för det kändes som att gå i den djupa, torra sanden som finns på sandstränder. Efter alla hästar som sprungit där var det dessutom 2dm djupa hålor överallt förutom i mitten av ridhuset där den som longerar står. I första varvet var hon snäll. Tyckte det var äckligt med det djupa och sprang med höga benlyft. Sen byter vi varv och min lilla understimulerade ponny är så glad över att springa att hon börjar skruvbocka. Eftersom hon är så pass nära än (halvvägs ut) så viftar jag med spöet mot hennes bakdel för att jaga ut henne och få henne att sluta bocka. Men mitt i detta, när jag tar något steg mot henne och slår med spöet, hoppar hon inåt för att undvika hålorna samtidigt som hon gör en bakutbockspark inåt. Höger bakhov slår hårt i min hand och jag känner direkt att vänster långfinger inte sitter normalt. Mina ögon blev nog klotrunda av förskräckelse jag tog högerhanden om min vänstra och och säger skräckslaget "Jag tror mitt finger är brutet". Hästen ges bort och Björn leder snabbt ner mig till kliniken där jag sätter mig på en stol. När han ska undersöka mitt finger (och klippa av vantern som ju inte går att dra av eftersom långfingret pekar rakt ner i handflatan) börjar jag bli helt svimfärdig. Jag kallsvettas, det flimrar och jag är så rädd över "benbrottet" och smärtan som snart kommer att jag bara blundar. Björn klämmer på fingret men det gör inte ont så jag blir inledd och röntgad (vilket mitt i det hela kändes ganska bisarrt). 

 

En stund senare får jag domen luxation-någonting med ett löst benfragment och Björn erbjuder sig att dra mitt finger tillbaka i led. Jag mår fortfarande dåligt och undrar oroligt om det gör ont. "Ja det gör väldigt ont, men sen är det bra". Då blir jag livrädd. Nu i efterhand önskar jag att jag hade låtit han göra det för fingret blev ju tjockt som en korv sen och dessutom var jag ju lika rädd när doktorn i Karlskrona skulle fixa det. Hovslagaren (Pekka) skojar om att "jag håller henne så drar du" vilket gjorde det värre för jag trodde verkligen att det skulle göra svinont och eftersom jag inte hade ont alls var det lättare att säga nej (de skojade och erbjöd mig lugnande också). Efter att ha ringt efter mamma och Camilla fick jag sitta på en stol och vänta tills dem kom och N hade ultraljudats. Där blev jag glatt överraskad för Björn konstaterade att allt läkt och att det bara var att sätta igång. Enda restriktionen var att ta det nätt med böjda spår i början.

 

Mamma stackarn fick köra hem N och hon darrade som en asplöv men skötte det bra. Sen körde vi till Karlsham. Vi kom 17 och vid halv 6 fick jag äntligen träffa en sjuksköterska som skickades oss direkt till Karlskrona efftersom de inte hade en ortoped där (de kunde ju ha upplyst det på dörren kan jag tycka). I Karlskrona blev det ännu 1,5h väntetid innan jag fick träffa läkare. Han muttrade om att fingret borde dragit tillrätta snabbt, det var något med ledkapseln och svullnanden (jag ångrade redan i K-hamn att inte Björn hade fått göra det). Vid nio fick jag röntgas och strax efter tio drog de fingret tillrätta. Sköterskan lovade mig lokalbedövning, men så kommer doktorn in, spänner ögonen i mig och säger allvarligt "bedövningen gör mer ont att få än det gör att fixa till fingret". Tack, jättesnällt sagt. Det gjorde mig ju ännu mer livrädd. Sen grabbar han tag i mitt finger och då får jag panik och drar åt mig handen. När han får den igen lägger jag huvudet i knäet och blundar och väntar på den hemska smärtan som ska komma. Han tog tag i fingret och drog och plötsligt var den tillbaka. Motståndet som fanns i fingret som han fick dra i för att få fingret rätt var rätt äckligt, men någon större smärta var det inte. Det gör ondare att slå en armbåde eller en tå in i någonting. Fingret bultade en kvart när blodet strömmade till, men sedan dämpade det sig och smärtan försvann. Blev erbjuden smärtstillande tabletter av sköterskan men det ville jag inte ha för det gjorde ju inte ont. Hon verkade lite förvånad över det för när jag pep till när hon lindade det var det för såret på ringfingret, inte för långfingret.

 

Efter en sista röntgen och en stödskena så fick vi äntligen åka hel - 7h efter sparken. En fördel med att Björn inte fick dra den tillrätta var att jag kom hem mycket tidigare. Annars hade jag nog inte varit hemma förrän på morgontimmarna med den takten de hade där. Så nu är det 1v i stödskena som gäller och sedan är det att gå till en arbetsterapeut för att få den rörlig igen. Benfragmentet gör vi inget åt om det inte börjar orsaka besvär.

 

Just ja. Mitt i väntandet satt jag och mamma och åt upp resten av Nangijalas morötter eftersom vi var så hungriga. Den fanns en automat, men det kom man bara åt om man var vid röntgen typiskt nog. Sista röntgen köpte jag en påse nappar så det var min kvällsmat.

 

Nu längtar jag fruktansvärt mycket efter att rida Nangijala igen!

Nova hjälpte mig att ta lite nya bilder på trollungen idag med sitt nya fina pannband! (som dessutom sa knak när jag böjde den, limmet bröts på ett ställe). Iskall vind och snöfall gjorde det svårt att fokusera med kameran så vissa bilder blev suddiga. Typiskt nog helkroppsbilderna för de fick mig att se hur hon vuxit i kroppen. Ser inte alls så bakhög ut och tack och lov inte så tjock ut heller (vilket hon är).

 

Under lovet har vi hunnit med två färder till ridskolan för att hoppa, ridbanan har ju varit oridbar sen november. Första vändan hoppade Nova en bana på 4 hinder där de låg på 60cm. Premiären för en bana med så höga hinder men det fixade de fint. Våra hinder hemma ser ju skyhöga ut när de ligger på 60. 60 med riktiga hinder ser mycket mindre ut och jag lät dessutom bli att nämna för Nova vilken höjd de låg på.

 

Någon vecka senare var vi där igen och denna gången fick hon hoppa bana med 5 hinder på 60. Första rundan blev inte alls bra. Fel galopp överallt, hackigt och knyckigt och Lukas smet förbi oxern några gånger. Andra rundan stämde allt och de hoppade runt jättefint (typiskt nog glömde jag att filma). Så nu ska vi ändra höjden på pay and jumpen från 40 &50 till 50&60cm. Nervöst tycker Nova :) men jag tror de grejar det bra. Ju högre hinder desto mer skärper sig Lukas för små skrutthinder på 40 är ju dötradiga.

 

 

Igår fick jag, väldigt oförberett, ett erbjudande om att rida Baileys på Maria-träningen då Elin var sjuk. Har aldrig ridit honom innan så det gick ju inte att tacka nej till. Fast sen när jag skrivit "ja" så började jag ångra mig. Tankarna flög i huvudet. Jag är för otränad, för van vid mindre ponnyer, inte tillräckligt duktig... kände mig nästan sugen på att säga att jag ångrade mig, men sån tur att jag inte gjorde det för det var jättekul! 

 

I skritten kände jag hur stooor han rör sig jämfört med våra ponnyer (och då är ändå Lady känd för att gå som en stor häst nästan). När jag började trava tänkte jag "uff" och det tog en god stund innan jag vant mig vid hans gångarter. Insåg snabbt att det skulle generera mig mycket träningsvärk dagen efter (vilket jag verkligen fick). Det var stor skillnad mot att hoppa Lady eller Dante. Där Lady skulle hoppat av tog Baileys ett galoppsprång till så i början hoppade jag före honom. Resultatet blev varierande när vi hoppade. Ibland var jag inte med alls, satt löst över hindren, kände mig efter och orkade inte sitta i sadlen. Andra gånger så stämde allt och kändes jättebra. Sista rundan på banan gick inte alls bra så jag fick hoppa om de fyra första men då stämde allt (och tur var väl det för då var jag helt slut och hade inte orkat mer hinder).

 

När jag kom hem insåg jag vilket trygghetskänsla Baileys ger. Där hoppade jag upp på honom, utan att någonsin ha ridit honom, och hoppade banor utan att tänka på annat än att jag sabbade för stackarn vid hindren ibland. Jag inser att jag borde varit lite nervös, särskilt när hindren höjdes, men jag tänkte aldrig på det ens (vilket jag hade gjort med Lady) och det måste vara ett gott betyg om Baileys. Dante är likadan. Man känner sig trygg och säker på deras ryggar att man vågar det mesta tror att man inte är vana vid dem. De ställer upp (även om ryttaren sabbar), är okomplicerade och samarbetsvilliga även om man måste rida lite för att det ska gå.

 

Träningsvärken idag sitter i större delen av kroppen. Mest i ljumskarna, men också mycket i armrna (?!)

Nangijala gör ingenting men än att gå och vara uttråkad. Bara 7v kvar innan en eventuell igångsättning. 

När vi kom till veterinären igår fick vi (som vanligt) börja med en halvtimmes väntan. Sedan fick jag longera Nangijala i alla gångarter och det gjordes böjprov på alla benen högt och lågt. Björn konstaterade att det fanns en rörelsestörning i höger bakben men ingen hälta. Så vi gick ner för att prova att bedöva benet på ett område. Ponnyn var dessvärre inte samarbetsvillig så hon fick lugnande men kämpade trots det emot rejält så det blev brems på det. Bedövningen gjorde dock ingen större verkan så ner på nytt, ny bedövning på annat område, väntan och koll ännu en gång. Fortfarande ingen förbättring så nu fick hon ordentligt med lugnande och benet rakades för ett ultraljud. Då hittades äntligen felet: en ligamentskada i höger has, orsakat av en spark eller trauma som gör ont när hon går på böjda spår (förklarar varför ridbanan inte gått att rida på). Björn trodde att hon kunde ha gått omkull och när hon försökt att låta bli att belasta benet har hon skaffat sig låsningar. 

 

Jaha, tänkte jag då. Undrar hur snabbt detta läker (jag menar, hon har ju ändå haft den sedan juni). Det är en snabb läketid säger Björn (jag hurrar inombords, 2-3månader då?). Det är en snäll ligamentskada så läkningstiden är "bara" ca 6mån. Oookey... tänkte jag. Helvila i ett halvår då...? Nej det skulle hon tydligen inte. Halvåret räknades in i igångsättningen visst också. Men kontroller var 8:e vecka och fram tills nästa efter jul ska hon helvila. Inga böjda spår, inga vilda galopper eller härjande, slät mark osv. Jovisst, det blir ju en smått omöjlig uppgift! Hon kommer ju härja och springa lite vad jag än gör. Men just nu provar vi att ha henne i stallhagen med Lukas, han går ju alltid till allt, inte som de andra två. Om hon håller sig lugn dessa månader kanske jag kan skritta igång henne i januari.

 

När jag körde hem tänkte jag "äh, ett halvår, det är ju inte så mycket". Sedan började jag fundera på vilken månad det var om ett halvår, jag räknade efter och konstaterar.... APRIL! Herregud, då är det ju nästan sommar igen ju! Då kommer det ha gått 10mån sedan hon skadade sig första gången.

 

LE och LD för Nova och Lukas. I första klassen fick de ett stopp på första hindret. Lukas sprang och tittade nyfiket på allt annat än vägen framför sig så han märkte inte första hindret förrän det var för sent. I andra klassen glömde Nova bort hinder 4, fick göra en stor volt för att komma rätt, kom över 4:an men bensinen tog slut till 5:an. Det blev inte högre gas vid försök nummer två så därför blev de uteslutna. Nova var ändå ganska nöjd, han höll inte på att dra in och snurra i hörnen denna gången i alla fall.