Usch, nu har jag den där jobbiga klumpen i magen igen. Jag, mamma och Camilla pratade om Lukas och Celina och jag klarar verkligen inte av att tanken på att de ska skiljas från varandra. Jag känner för att gråta varje gång  och om jag mår så här hemskt, hur mår då inte Celina? Det värsta är att inte veta hur lång tid vi har kvar, det kan vara allt från några månader upp till mer än ett år, men vi har hela tiden i bakhuvudet att snart är det här slut. Det här är inget val vi gör själva och när det dras ut så här plågsamt blir ju hela året förstört, hur många sömnlösa kvällar kan inte Celina ha? Ingen känns värdig Lukas, men samtidigt förtjänar han en ny ryttare, så hur gör man? Vi kan inte vara kräsna för det finns inte tillräckligt många små ryttare för sånt. Ärligt talat tvivlar jag på att det ens finns någon halvbra liten ryttare som bor nära. Satt och kollade i skolkatalogen i de två närmaste skolorna och jag kände inte igen en enda från stallet förutom en gammal kompis lillasyster. Det gör det hela så mycket svårare för det betyder att vi måste lära upp en ny ryttare och hur ska vi orka det när det blir jobbigt nog att bara skilja Celina från Lukas? Celina kommer vara ledsen och avundsjuk och jag gråtfärdig för hennes skull. Jag skulle verkligen kunna göra nästan vad som helst för att Celina alltid skulle kunna rida Lukas, till och med offra Madickens föl för det. Känslan när Amy dog... den sorgen önskar jag inte någon, speciellt inte min syster. Skillnaden är ju att Lukas faktiskt lever, men för oss är det nästan lika plågsamt som om han skulle dö.