3,5v sen Mariann var ute och fixade till låsningen. För två veckor sen upptäckte jag att sadeln behövdes stoppas om för den var knölig så den är inlämnad nu. Har dock varit nojig över detta och oroat mig att de få gånger (typ 3) jag hann rida i sadeln efter Nangijalas behandling har hunnit påverka henne. På fredagens träning för Mollis började högergaloppen krabba och jag fick genast panik och tänkte Nej! Har hon låsning igen?!!. Och jag kände ju själv hur jag mer och mer överdrev fattningen. Annars var hon mjuk, pigg och glad. Het, men på ett bra sätt. När hon haft låsning gör det ont när jag tvingar henne att samla sig. Då blir hon pigg, men biter sig fast i bettet, drar ner huvudet och drar, främst i galoppen. Men i fredags var hon bara pigg. Men jag nojade hela helgen och försökte fatta galopp i skogen, men eftersom hon föredrar vänster i skogen och är det ju inte det lättaste. Men så tänkte jag att OM det nu ju är något så kommer det märkas på dressyrlektionen kommande onsdag. För när de första symtomen kommer så eskalerar dem inom en vecka.

 

Så det var med en smula bävan jag åkte till ridskolan igår. Högergaloppfattningarna funkade som vanligt. Hon var het, men lätt i handen och kändes bara pigg och glad. Men i en avsaktning stannade hon upp, vände bak huvudet och nafsade mig i vänster tå. Det hände ytterligare någon gång så nu är jag ändå inte helt lugnad. Hon gjorde det även en gång i skogen idag när Nova satt på.

 

Så nu tänker jag så det knakar. Varför gör hon så? Vända bak huvudet har alltid varit när det verkligen gjort så ont att hon inte vill gå, någon gång har det hänt att hon gjort några småförsök på ridbanan när hon tyckt det varit jobbigt, men bara på vår ridbana. Gick tillbaka och läste maj-oktober 2015 när hon fick ligamentskadan (och hela den här låsningscirkusen startade) och när hon började bita mig i vänster fot, var hon inte alls pigg och dessutom sur och grinig att sköta om. Så, sålänge hon fortsätter vara glad, pigg och arbetsvillig ska jag förutsätta att hon mår bra och börjar hon vända bak huvudet ska jag bara mana på. Blir hon inte värre om en vecka kan det inte vara något. Eskalerar bitandet av min fot och hon börjar vägra att gå framåt, ja då bokar jag tid till veterinären för det är då inte en låsning.

Denna veckan fick jag rida min hopplektion på torsdagen. Det var ett sockerbitshinder på var volt och 5 räcken på läktarlångsidan med ett galoppsprång mellan (vilket var helt nytt för N). Det tog några gånger innan Nangijala förstod att alla hindrena skulle hoppas och inte var så konstiga trots allt, men sen gick det. En hopprunda krabbade det med ena volten och efter att ha försökt komma på den några gånger fick jag ta det i trav då hon drog åt höger mot hästarna i mitten. Lindahl pratade med mig och efteråt och tyckte det var bra att hon nu bjuder på hindret (måste varit längesen hon såg oss?) men att jag inte har hennes med mig tillräckligt bra. Jag höll med för så är det ju och sen lastade hästen med en missnöjd känsla. Men så slog det mig när jag körde hem. Varför var jag missnöjd? Jag red på bett, för tredje gången, och det funkade bra. Blev hon för het kunde jag ta tag i henne och få henne att lugna sig. Hon galopperade fram lungt. Jag kunde hoppa hindret på volterna och det är minsann en rejäl bedrift! Det var totalt omöjligt fram till augusti. Så då blev jag förbaskat nöjd istället.

 

I fredags red jag Knorren själv och ponnyn är klockren. Gick både att gasa och bromsa och det var en fröjd att rida. Så bra var det verkligen inte i våras! Som vanligt är hon trevlig att hantera om hon gått rejält i några dagar, annars är hon en riktigt surpuppa. 

 

Idag åkte jag till ridskolan för dressyr. Första dressyren efter att ET har behandlat henne. Vilken skillnad!! Riktigt, riktigt trevlig var hon och jag tränade på LC:1 programmet inför höstlovet. Hon är fortfarande svår att ställa till höger och fuskar allt hon har med avsaktningarna och igångsättningarna var riktigt fina idag. Det är någon värmebölja över Sverige så därför var det 15grader varmt så svetten rann från oss båda. 

 

Idag provade jag att hoppa för Anders i ponnygruppen. Var nöjd redan efter uppvärmningen. Vi skulle galoppera på volterna, vända in ganska snävt och rida över två galoppbommar. Har aldrig gjort det men det gick rätt bra! Sen hoppade vi fram på ett kryss och plötsligt blir det ett räcke på 80 och jag får kalla fötter och styr förbi två gånger. Anders tvingar mig att lova att bara rida och efter att ha hoppat det två gånger känns det ganska lugnt. Har aldrig hoppat 80 med Nangijala faktiskt. Sen kom vi till en trekombination på 80. Kände att jag dog en smula där. Aldrig hoppat tre hinder i rad, definitivt inte på 80 varav två hinder har en rund vattenmatta under. Men vi kom över på första försöket fast jäklar vilket hopp det blev på första runda vattenmattan! Vi hoppade den någon gång till, men nästa gång vi kom smet hon förbi två gånger och jag kände att det var för att hon var trött. Så vi avslutade på ett enkelt kryss. 

 

Anders öste beröm över hennes hoppteknik och sa åt mig att ponnyn har förmågan och att jag ska börja rida och sluta mesa mig. Med den tekniken borde hon fått ungponny SM i år menade han och sa att hon lätt kommer hoppa medelsvår utan problem. Sen avslutade han med att säga att jag inte förstår hur fantastiskt bra hon hoppar. Så nu ska jag ta mig i kragen, men nu när det blir hoppning varje vecka blir det nog lättare! Så nu siktar jag på att tävla den lokala vi har hemma i slutet av oktober. LE och LD ska ju gå (70 & 80cm) eftersom jag lyckades kravla mig över högsta höjden idag... det enda jag behöver göra är att kunna rida på vanligt bett.

 

Idag när vi var på dressyrlektion i ridhuset slog det mig flera gånger hur mycket hon har förändrats på 5 månader. Till att börja med är det ingen stress ut ur släpet utan hon kan lugnt vänta tills jag lossat bommen innan hon lugnt backar ut. För 5 månader sen började hon stutsa mot bommen så fort jag öppnade släpet och for ut i världens hastighet. I vintras stressade hon runt första 5-10min i ridhuset. Idag gick hon lugnt in, står snällt stilla och skrittar snällt runt utan att hetsa upp sig. 

 

En favoritövning Camilla haft i vinter var att rida mellan två bommar och reglera hastighet. Eller tja, de andra fick öva på det. Jag fick hålla i mig över första som hon för det mesta halvhoppade över och sedan ägna sträckan till nästa bom åt att bromsa. Vilket dessutom inte fungerade så farten bromsades inte förrän vi kom till nästa häst. Men idag! 17 travsteg mellan bommarna och kortade jag kunde jag få in 20 och längde jag kunde jag få 15. Sen hade vi en knepig bomövning med miniserpentiner som vi fixade riktigt bra i trav efter en stund. Galoppen gick ju såklart inte men åtminstone kunde jag galoppera omkring lite. I vintras ställde jag mig bara på lämplig plats vid sån galoppgrej och lät henne vila.

 

Och förra veckan tävlade vi en pay and jump hemma med 2 rundor på 50cm. Hon tittade nog knappt ens på de nymålade hindrena. I söndags var vi och tävlade i Karlshamn i deras paddock och hon skötte sig lika bra där.

 

Ett par veckor till och sedan får hon en välförtjänt vila!

Två pay and jumper avklarade de senaste veckorna. Första var hon väldigt rädd för allt inne på banan, inklusive sin spegelbild som hon sett massa gånger.Så vi tog oss runt på tvären i 40cm. I 50 (debut för den) gick det bättre och vi galopperade och hoppade några hinder, men jag hade inte manen flätad så jag trasslade in fingarna typ hela tiden.

 

Andra pay and jumpen i helgen gick lite bättre. Hon var mindre rädd men gnäggade HELA TIDEN. Så vi fick trava 40 denna gången med. I 50 vågade jag galoppera en del, men alla mindre svängar tog jag i trav för jag tror inte hon var tillräckligt koncentrerad för att hänga med mig i dem. Sen avslutade hon dagen med att trampa mig rejält på högerfoten så nu är 1/3 av foten blå och grön. Det största blåmärket jag har sett men konstigt nog gör det inte ont att gå.

 

I dressyren går det bättre och bättre! Skänkelvikningarna på spåret har verkligen börjat komma så nu får vi väl övergå till andra spår. Övergångarna slipar vi på och traven till skritten börjar kännas ganska bra. Det som behövs tränas mest är formen vid galoppfattning och avsaktning till trav, men å andra sidan börjar galoppen äntligen kännas ganska okey. Det jobba är bara att hon blir väldigt dragig och hängig när hon blir trött, är stressad av andra hästar eller tycker något är jobbigt. 

Det går framåt. För det mesta. Förra veckan gick det SKIT. Åkte till ridskolan pga blåsten för att jag tänkte hon skulle vara lugnast då. Tjo, det fick jag äta upp... först stimmade hon för att de högg ner träd bakom cykelbanan. Sen körde traktorn utanför ridhuset så ju längre jag red desto värre blev det. När vi galopperade fram på volt hoppade hon 2m in i volten eftersom hon var så rädd för ett hörn. När andra ryttaren gick ut var jag nära att avsluta jag med men blev sen tjurig själv och tänkte att ponnyskrället minsann får skärpa till sig. Dåligt beslut det där. 20min senare var jag så frusterad och ledsen att tårarna tryckte bakom ögonen. Då hade allt eskalerat till att det enda som gick att rida var en 10m volt nere vid kafeterian. Dagen efter i skogen blev inte mycket roligare det heller.

 

Men sen vände det åt rätt håll igen och i onsdags på lektionen kunde jag minsann galoppera fram längs hela fyrkantspåret! Gud så löjligt det låter, men jag var verkligen jättelycklig över att kunna galoppera på alla långsidor utan att hon stack! Sen gick det mest skit när vi skulle hoppa men men. Har ridit ut med Nova i två dagar och faktiskt så sköter sig svartingen och lyssnar. Har provat en snokrem så att hon inte kan komma undan bettet och det känns som om det underlättar lite.

 

Sen har hon VUXIT! Tjoho, det har hon minsann inte gjort på 1,5år eller mer. Så nu är hon hela 144cm hög i manken och ser riktigt snygg ut i kroppen.

För 3 veckor sen var jag så trött på min ponny att jag var väldigt nära att ställa av henne i ett par månader.

 

Sen höstlovet har hon successivt blivit värre och värre. Det som började med en oförklarlig rädsla för en skimmel i ridgruppen eskalerade till att styrning och broms gradvis försämrades och ena kortsidan i lilla ridhuset blev livsfarligt. Innan jul fick hon dessutom problem med SI-leden och protesterade vid ridning (tror dock hon överdrev reaktionen en aning). Efter behandling och ny sadel blev bara resultatet att hon sprang på ÄNNU mer så fort vi var i ridhuset. Allt jag bad henne göra resulterade att hon gasade iväg och ignorerade mina bromsande hjälper. Under jullovet var jag mycket i ridhuset vilket gick rätt okey - om vi hade ridhuset själva. Var det fler där sprang hon runt efter eget huvud. Och var vi där ensamma fungerade styrning och broms, men å andra sidan så flyttade det in spöken i ridhuset. Vi kunde rida fram utan problem och plötsligt kunde vi inte komma närmare ena kortsidan än 4 meter och det fanns inget som kunde få henne att lugna ner sig. Ena dagen kunde jag inte galoppera för hon bara drog iväg, nästa dag var hon jättelugn. Sen smög trotsåldern in i lastningen också. Och vid hämtningen i hagen. Och i galoppen i skogen. Det enda hon var normal i var i hanteringen där hon istället var ovanligt trevlig.

 

Men en måndag för tre veckor sen tänkte jag att jag ger ett sista försök med ridlektionen och äntligen vände det. På 3 veckor har vi gått från bedrövligt dåligt till bara dåligt så sakta, sakta vänder det nu hoppas jag.

Nangijalas tredje pay and jump blev på ridskolan igen. Denna gången hoppade vi hela 40cm (haha). Tyckte 30 var för lågt och 50 för högt (med tanke på hur spänd hon varit de andra gångerna) så 2 rundor i 40 kändes lagom. Målet var att hoppa båda rundorna i galopp. På framridningen var hon snäll (inga sparktendenser) men det var svårt att rida fram ordentligt när man skulle hålla extra avstånd till alla ridskoleungar. När jag kom in på banan var jag redan glad, för ingen behövde dra oss ut från ridhuset och in i nästa som sist. Nangijala gick snällt själv. Eftersom Spirre och Ellen var först (och sakta tog sig runt vältandes bommar) hade vi gått om tid att skritta runt. N tyckte det var lite läskigt att gå mellan ett hinder och läktaren men det släppte ganska snabbt. 

 

Vid startsignalen fattade jag galopp, styrde mot hindret och tappade kontrollen. N drog iväg som bara den och försökte dessutom smita åt höger så första hoppet blev jätteskumt. Vid hinder 6 blev det ett stopp som såg ut att bero på att några tjejer i rosa jackor skulle gå förbi precis bredvid hindret. Resten gick bra men hela ritten kändes snabb och okontrollerad.

 

Andra rundan kändes riktigt bra! Kändes fortfarande halvt okontrollerat och alldeles för snabbt men när jag tittat på filmen efteråt ser det inte alls särskilt snabbt ut. En felfri runda där och jag var överlycklig. Nästa gång blir det 50cm!

Det började i tisdags när jag skulle rida själv. Jag får snällt en spark i knävecket när jag ska kratsa en hov (och dessförinnan en massa viftande med hovarna). Ponnyn är dessutom täckt av ett lager lera som gör henne ljust gråbrun över hela ryggen. Ute i skogen vill hon inte gå på stigen utan ska vandra in i skogen heeela tiden. När jag är vid rådjursbacken är jag väldigt trött på henne. Vi galopperar och hon bockar bara lite. När vi kommer till fyrvägskorsningen efter galoppen ska vi sakta av och skritta rakt fram. Men N bestämde sig för att galopp neråt höger var bättre. Jag drog i vänster tygel men det hjälpte inte så då drog jag i höger så att träden skulle tvinga henne att stanna. När hon håller på att få huvudet i trädet stannar hon till, drar ner huvudet och gör en snurr med några bokcsprång så jag dimper i backen. Enda positiva var att hon inte sprang hem.

 

Dagen efter var det hopplektion på ridskolan. När jag kom till vårt stall fick jag veta att hon först rymt när Celina skulle byta hage och sprungit in i paddocken där hon trängt in Malin och Prime i ett hörn och pipit och sparkat. Sen stod hon vid staketet och pep och sparkade när de sprang förbi. Jag går in i stallet för att ta grimman och då ropar Malin på mig. Då hade hon sparkat på grinden, fastnat i svansen, fått panik och skenat iväg med den efter sig. Grinden lossnar efter några varv och sedan är hon totalt uppvarvad och vill gärna sparkas när jag ska borsta bak. På ridskolan slängtravade hon i snabb fart, gick knappt att svänga och blev rädd och för iväg för allt möjligt första halvan.

Efter pay and jumpen i Råby förra veckan hittade jag Nangijala med svullen bakkota dagen efter. Tyckte inte hon haltade, var inte varm och förutom svullnaden var det inget konstigt så hon har vilat en vecka. Idag är en stor del av svullnaden borta så några dagars vila till så är det nog borta helt.

 

Pay and jumpen förra helgen gick över förväntan! Fast jag ångrade mig en del att Lukas och Dante hängde med när jag skulle rida fram och N bara gnäggade och sprang till staketet där de stod. Fick ägna 10min åt att trava efter Lukas på framridningen vilket helt kalrt fick mig att undra vad jag gett mig in på... Men vi travade över 30 och hon var lugnare än sist. Vi fick lite galopp i 40 också och det gick bra det med.

Nangijalas snällhet håller i sig. I måndags skulle jag och Nova rida ut, men efter att jag tagit in N i stallet behövde jag fylla på vatten. Nova, som redan hade borstat Lukas, erbjöd sig borsta Nangijala med. Jag var rätt tveksam men sa att okey, ha hjälmen på och ha ögonen på henne när du närmar dig bakbenen. Ponnyn stod och sov genom hela borstningen (!) och Nova frågade glatt om hon fick kratsa hovar också. Ännu mer tvekan från min sida men sen ett okey, bara hon började med vänsterbak. Jättesnäll där med! Nu har hon ju varit så snäll när jag hanterat henne i två månader men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så med andra.

 

I ridningen blir hon mer och mer bärig. Tog ett ryck med skänkelvikningen förra veckan och numera kan vi göra skänkelvikning längs med fyrkantspåret och jobbar med att flytta henne från kvartlinjen ut till spåret. Framdelsvändningarna går riktigt bra och i galoppen går hon mer och mer i form. Hon är fortfarande svår att ställa och böja men det lossnar allt mer, särskilt efter en stunds ridning.

Nova var med som hästskötare och filmare idag på hopplektionen. Hästskötningen gick bra men vet inte riktigt vad hon gjorde i filmningen för 80% av filmerna är på marken eller på hennes skor haha! Fick några små snuttar från framridningen, men det var nog ren tur att det fanns några :)

 

Nangijala tyckte det var superkul och hoppade glatt över bommarna som låg på marken under framridningen. När sedan första höjdes till ett hinder blev hon så paff att hon stannade på det. När sedan hinder nummer två kom efter en stund blev hon lika förvånad och smet förbi flera gånger innan hon plötsligt förstod och glatt hoppade allt som kom framför. Jag red sådär så stannandet berodde nog mycket på mig med. Sista rundan lades ett tredje hinder till och hon hoppade snällt det + de andra två så där nöjde vi oss för dagen.

 

I torsdags fick Nangijala följa med på dressyrlektion. Dante hostar och ska vila och Celina var inte vidare pigg på att rida Lady i dressyren (det hade jag inte heller varit för tillfället). Så N och jag åkte dit. Gick in direkt i släpet både dit och hem och uppförde sig över förväntan i ridningen. Var ett år sedan jag red på ridskolan sist och stora sandbanan ger ju mycket övrigt att titta på, inklusive de äckliga lerpölarna som min vattenhatande ponny tyckte var vedervärdiga. Men roligt nog kunde hon fokusera på mig efter uppvärmningen och hon jobbade på helt okey. Men efter 40min blev det soppatorsk i huvudet så då valde jag att skritta av.

 

Igår red jag och mamma i skogen. Nangijala gick först och skötte sig jättebra vilket är härligt att se då hon är mest van att gå sist imed att vi alltid rider med Nova och Lukas.

 

Idag blev det dressyr igen och hon var så härlig. Allt börjar falla på plats ny när konditionen och styrkan kommer mer och mer. Högergaloppen har aldrig varit så fin (inte ens innan skadan) och trots att jag precis börjat introducera framdelsvändning är min ponny helt med på noterna och vänder som hon gjort det här i evigheter. Skänkelvikning i skritt går bra, traven mycket sämre, men vi får traggla vidare med den i sommar.

 

Ett år gammal, foto taget för 4 år sen.

Idag började vi med att Nova hopapde och jag fotade. Lukas var jättefin hela tiden och de avslutade med två hinder på 70. Sen bytte vi och jag försökte lära Nova hur hon skulle fota med kameran (det blir nog bra när hon lärt sig lite mer). Började rida fram och N var så konstigt stum igen. Tänkte att det först berodde på att hon tittade på hindrena, sen på att jag bytt nosgrimma. Men när jag ridit fram och hon fortfarande kändes sån flätade jag upp manflätan (som satt jättelöst så tänkte att det knappast var den). DÅ blev hon normal. Misstänkte ju manflätan sist hon blev sån och har ridit utan sen dess. Svårare att hoppa blev det för trasslade in mig i manen hela tiden. Hoppningen gick helt okey. Hon drar mycket mot hindret och blir svår att påverka men jag tror det är mycket att styrkan brister och att hon hoppar mest på fart.

 

 

Den svarte vildingen är täckt av lera var dag och fäller som bara den samtidigt som hon avskyr att bli borstad eftersom hon vill ridas nu, nu nu. Varje dag bråkar vi om att hon ska stå still när jag borstar och inte vanka fram och tillbaka för att undkomma mig och borsten. Måste ha flyttat tillbaka henne hundra gånger minst sen jag började rida igen. Hoppas hon snart inser att matte är envisare än hon!

 

Ridningen går bra. Försöker rida max två dagar i rad och ta vartannat på banan och vartannat i skogen. Lustigt nog har inte bockningarna slutat. Ibland är det inga, ibland mycket beroende på dagens pigghet. Idag var en pigg dag och i galoppfattningen for hon iväg i bocksprång. Numera är jag så van att jag bara sitter kvar lika lätt som när hon galopperar (fast meningen är ju att få fort detta). På ridbanan går det bättre och bättre. Hon söker sig på tygel av och till (i väldigt fri form) och orkar galoppera mer och mer. Provade att hoppa några skutt på 45cm i fredags och det gick jättebra i både galopp och trav.

 

Dressyr på ridbanan igår var planen. Utrustad med ett dressyrspö gick vi in på ridbanan. De senaste dagarna har hon börjat backa när jag ska hoppa upp så jag höll spöet i högerhanden för att kunna peta på henne om hon började backa. Vilket hon också gjorde så jag petade lite lätt på rumpan. Fröken häst pep förolämpat och viftade till lite med bakhoven. För att visa att det inte var okey beteende daskade jag till henne med spöet vilket fick till följd att hon surt kickade med samma ben. Jag daskade till henne igen och nu for hon istället framåt, lätt stirrig. Stannar henne och eftersom hon inte försöker backa så ska jag hoppa upp. Då vänder Nangijala bak huvudet, biter tag i spöet och slänger iväg det med huvudet så att det landade 3m framför oss. Jag kom helt av mig i uppsittningen och stirrade på spöet några sekunder (och på min nöjda ponny) och började sedan skratta. 

 

Efter att ha blivit friskförklarad för 8 dagar sen har jag börjat komma igång med ridandet igen. Samma dag som friskförklaringen cyklade jag upp till stallet och lånade Dante. En liten 30min runda i skogen var lika tröttande som ett 1h lång dressyrpass! Sen glömde jag kvar cykeln och gick hem av bara farten dessutom...

 

Nangijala red jag på banan två gånger. Hon började första passet med att vika bak huvudet i kortsidan närmast utgången. Eftersom hon är frisk så daskade jag till henne dagen efter när hon gjorde så och då slutade hon med det, så det var väl bara jobbigt och tråkigt. I lördags löshoppades hon och var riktigt fin, men efteråt var hon svettig och trött. Därför vågade jag rida en skrittur i skogen på söndagen och den var lugn (och utan bocksprång). Igår blev det 15min tömkörning och därför var hon väldigt lagom idag på alla sätt och vis. Ju mer hon får jobba emd kroppen och tänka, desto snällare blir hon att hantera och rida. Idag red och jag nova ut tillsammans och det gick lugnt till.

 

Hon är väldigt söt min ponnyfröken. Det märks att hon är lycklig över att få göra saker igen för det räcker med att jag går in i hagen för att hon ska komma springande och då spelar det inte roll att jag är halvvägs uppför backen och att hon är längst ner.

I övermorgon ska jag till återbesök hos doktorn. 6 veckors sen operationen igår så därför bestämde jag mig för att ta Lukas på en körtur (vilket inte gick så lugnt till som jag planerat men det är en annan historia). Jag hämtar Lukas grimma och går mot hagen varpå Nangijala ger ifrån sig en hög, glad gnäggning och springer till grinden. När jag då bara ger henne en snabb klapp blev hon SKITSUR, verkligen skitsur och går bakom mig med bakåtstrukna öron och ruskar på huvudet samtidigt som hon försöker gå nära handen med grimman. Sedan sätter jag på Lukas grimman och då tar det eld i ponnyn. Jag fick släppa grimskaftet för hon kom hoppande och jagade iväg honom från mig  och när hon gjort det kommer hon glatt gående till mig, men när jag kvickt ger mig iväg för att fånga shettisen blir hon sur igen. Hon smög bakom oss och surade hela vägen till grinden och gav stackaren till och med ett bett i rumpan (inte för att han brydde sig om hennes sura miner). Vågar nog slå vad om att syster inte hunnit rida henne denna veckan...