Denna veckan fick jag rida min hopplektion på torsdagen. Det var ett sockerbitshinder på var volt och 5 räcken på läktarlångsidan med ett galoppsprång mellan (vilket var helt nytt för N). Det tog några gånger innan Nangijala förstod att alla hindrena skulle hoppas och inte var så konstiga trots allt, men sen gick det. En hopprunda krabbade det med ena volten och efter att ha försökt komma på den några gånger fick jag ta det i trav då hon drog åt höger mot hästarna i mitten. Lindahl pratade med mig och efteråt och tyckte det var bra att hon nu bjuder på hindret (måste varit längesen hon såg oss?) men att jag inte har hennes med mig tillräckligt bra. Jag höll med för så är det ju och sen lastade hästen med en missnöjd känsla. Men så slog det mig när jag körde hem. Varför var jag missnöjd? Jag red på bett, för tredje gången, och det funkade bra. Blev hon för het kunde jag ta tag i henne och få henne att lugna sig. Hon galopperade fram lungt. Jag kunde hoppa hindret på volterna och det är minsann en rejäl bedrift! Det var totalt omöjligt fram till augusti. Så då blev jag förbaskat nöjd istället.

 

I fredags red jag Knorren själv och ponnyn är klockren. Gick både att gasa och bromsa och det var en fröjd att rida. Så bra var det verkligen inte i våras! Som vanligt är hon trevlig att hantera om hon gått rejält i några dagar, annars är hon en riktigt surpuppa. 

 

Idag åkte jag till ridskolan för dressyr. Första dressyren efter att ET har behandlat henne. Vilken skillnad!! Riktigt, riktigt trevlig var hon och jag tränade på LC:1 programmet inför höstlovet. Hon är fortfarande svår att ställa till höger och fuskar allt hon har med avsaktningarna och igångsättningarna var riktigt fina idag. Det är någon värmebölja över Sverige så därför var det 15grader varmt så svetten rann från oss båda.