Värsta unghäst-tiden någonsin

För 3 veckor sen var jag så trött på min ponny att jag var väldigt nära att ställa av henne i ett par månader.
 
Sen höstlovet har hon successivt blivit värre och värre. Det som började med en oförklarlig rädsla för en skimmel i ridgruppen eskalerade till att styrning och broms gradvis försämrades och ena kortsidan i lilla ridhuset blev livsfarligt. Innan jul fick hon dessutom problem med SI-leden och protesterade vid ridning (tror dock hon överdrev reaktionen en aning). Efter behandling och ny sadel blev bara resultatet att hon sprang på ÄNNU mer så fort vi var i ridhuset. Allt jag bad henne göra resulterade att hon gasade iväg och ignorerade mina bromsande hjälper. Under jullovet var jag mycket i ridhuset vilket gick rätt okey - om vi hade ridhuset själva. Var det fler där sprang hon runt efter eget huvud. Och var vi där ensamma fungerade styrning och broms, men å andra sidan så flyttade det in spöken i ridhuset. Vi kunde rida fram utan problem och plötsligt kunde vi inte komma närmare ena kortsidan än 4 meter och det fanns inget som kunde få henne att lugna ner sig. Ena dagen kunde jag inte galoppera för hon bara drog iväg, nästa dag var hon jättelugn. Sen smög trotsåldern in i lastningen också. Och vid hämtningen i hagen. Och i galoppen i skogen. Det enda hon var normal i var i hanteringen där hon istället var ovanligt trevlig.
 
Men en måndag för tre veckor sen tänkte jag att jag ger ett sista försök med ridlektionen och äntligen vände det. På 3 veckor har vi gått från bedrövligt dåligt till bara dåligt så sakta, sakta vänder det nu hoppas jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0