Novell
Spökrundan
”Nej, inte nu igen.”, stönade den brunhåriga flickan och smackade på sin vita ponny. ”Det är alltid samma sak!”
Den yngre flickan med det kopparröda håret svarade inte utan skänklade bestämt på den lilla shetlandsponnyn hon red. Den fuxfärgade ponnyn kastade med huvudet så att den tjocka gulvita manen yrde och började sedan backa.
”Lukas!”, utbrast den yngsta flickan argt och smällde till honom med spöet.
Ponnyn tog några få steg framåt innan han åter stannade.
Den större, vita ponnyn hade också frusit fast i marken och stod med höjt huvud och oroligt klippande öron och stirrade på gården framför dem.
De båda ekipagen stod i början av en hundra meter lång allé av askar som ledde till en stor gård. Både askarna och gården var till åren komna och på gårdens ena gavel stod ett årtal från sent artonhundratal.
Den äldsta av de båda ryttarna började plötsligt skratta och hon lutade sig framåt över hästhalsen.
”Det bor säkert trädandar i askarna och spöken på gården.” Fick hon ur sig mellan skrattattackerna. ”Det skulle i alla fall inte förvåna mig med tanke på hur mycket vi alltid måste kämpa för att komma förbi gården.
Den yngsta svarade inte utan strök bara bak en test av det rödbruna håret och jagade på sin ponny med skänklar, spö och röst. Den lilla fuxen gick in i en motvillig och stel trav med den vita ponnyn i hälarna. De kom halvvägs fram till gården innan det åter tog stopp.
”Ska vi hoppa av och leda dem?”, frågade den yngsta uppgivet.
”Nej, de är bara fjantiga. Kom igen Amy!” Hon viftade med spöet och smackade.
Tillslut lyckades de båda flickorna få sina motvilliga hästar förbi gården.
”Det måste spöka här.”, sa den äldsta med skratt i rösten och skakade på huvudet så att det långa håret yrde. Sedan skänklade hon sin häst i galopp och ryttarna försvann bakom en krök.
Hon anade inte hur rätt hon hade.
Jag hörde hovklappret innan jag såg dem, två unga flickor, som lyste av liv med varsin häst. Den yngsta lyste fortfarande med barnets klargula färg medan den äldre hade en djup orangeröd aura, på gränsen till rött omkring sig. Hon skulle inom några år lysa med en djup, klarröd färg när livsgnistan inom henne var som starkast och så småningom skulle färgen mörkna till vinröd och sedan till lila. Den sista färg hon skulle bära var blå, så mörk att den nästan var svart. Sedan skulle lågan slockna och med den hennes liv.
Jag behövde inte se på mig själv för att veta att jag inte lyste. Jag har ingen aura som talar om hur stark min livsgnista är. Mitt liv hade redan ändats på den plats där jag nu står.
Det var längesedan det gamla glasfönstret hade putsats och rummet städats. Jag tycker det är bra. Ingen kan se mig när jag står och tittar ut, de tar mig bara för damm som virvlar runt.
Länge, länge har jag hemsökt min dödsplats.
Gården var nybyggd när mina föräldrar tog över den i slutet av artonhundra talet. Min äldsta bror föddes knappt ett år efter att de flyttat dit och jag föddes ytterligare ett år senare. Vi hade en trevlig uppväxt på gården – det förekom inga år av för mycket regn eller torka och vi höll oss alla vid liv. När jag var tio var vi två pojkar och en flicka på gården. Min lillasyster föddes fem år efter mig efter att antal missfall.
Allt var i alla fall frid och fröjd fram tills året då min bror fyllde nitton och jag arton år. Jag minns när jag första gången såg henne. Hon stod i skogen i en solstrimma som fick hennes rödblonda hår att glänsa som guld och huden att lysa som marmor. Hon var så vacker att jag glömde bort att andas och det var inte förrän det började snurra i huvudet på mig som jag tog ett skälvande andetag. Hon såg inte mig så jag hade all tid i världen att se på henne och ju längre jag stod där, ju mer besatt blev jag.
Några dagar senare mötte jag henne igen när hon kom gående åt motsatt håll på vägen. Om jag hade blivit besatt av hennes blotta åsyn var den ingenting jämfört med vad som hände när jag hörde hennes röst. Den var mild och len som en varm sommarbris och ofattbart klar. Hennes ögon var mörkt guldgröna i en nyans jag fram tills då inte visste fanns. När jag gick därifrån var jag omtöcknad och förvirrad till sinnes. Hade jag verkligen nyss betygat henne min kärlek och lovat att rymma min väg med henne inatt? Ett svagt minne om att jag hade lovat att ta med mig en del familjesmycken pockade någonstans i bakhuvudet, men jag var inte säker på om jag verkligen sagt det.
Något senare blev jag medveten om att jag bar ett flätat gräsarmband kring ena handleden, men jag hade inget minne av när jag hade fått det förutom att jag var övertygad om att jag hade fått den av henne.
Ju längre dagen led, desto mer glömde jag bort mötet och de löften jag gett där. Gräsarmbandet förblev fastlindat kring min handled. Jag tyckte det var fånigt, men av någon dunkel anledning tog jag aldrig bort det.
Oroliga drömmar hemsökte mig så fort jag slöt ögonen den kvällen. Jag kände en oro i kroppen som endast som fick mig att vrida mig av och an i sömnen. Någon gång efter midnatt vaknade jag och hade en pockande känsla i kroppen. Det var något jag hade glömt… något viktigt som jag skulle göra. Jag klev upp och smög ut ur huset, driven av någonting okänt.
Sedan blev mina minnesbilder suddiga och förvirrade och nästa tydliga sak jag minns var att jag stod framför en stor brasa mitt i den nyplanterade träallén till vår gård. När jag överraskat lyfte blicken såg jag att jag inte var ensam. Snett till höger om mig stod min bror med ett blanka ögon och stirrade in i elden. Runt omkring oss fanns andra människor, både män och kvinnor med samma frånvarande ansiktsuttryck.
Till min förfäran ser jag en vass, blodig kniv ligga bredvid ett djurkadaver på andra sidan elden. Jämte kadavret sitter hon på huk och mässar med låg och entonig röst. Jag står som paralyserad och hör de enstaka ord som hörs bort till mig:
”hämnd… smärta, djup smärta… förtjänar… hämnd…”
Förskräckt ger jag ifrån mig ett svagt rop när hon lyfter ännu en kniv och närmar sig en äldre kvinna med långt, grått hår.
Överraskat möter hon min skräckslagna blick, men inom ett ögonblick är ögonen hårda, kalla och beslutsamma.
”Det kvittar vem jag hämnas för först, ni ska alla dö i alla fall.”, väser hon och närmar sig mig snabbt.
Kvickt ser jag mig om efter ett tillhygge och får tag i en tjock trädgren som låg på marken. Med hjälp av den lyckas jag slå kniven ur handen på henne och in i den brinnande elden. Ett svagt krasande hördes när jag träffade hennes hand och sedan dinglar den obrukbar vid hennes sida. De guldgröna ögonen brinner av smärta och hat.
Jag kunde alltid svagt ana deras närvaro. När vinden ruskade om i askarnas grenar kunde jag ana en svag jämmer som nästan doldes i vindens sus. De fanns alltid där, precis som jag.
De förtjänade det. Jag med
De två flickorna hade nyligen börjat rida förbi här och jag fann det nästan roande att se på när deras hästar såg gårdens hemsökare. Till skillnad från de flesta djur verkade de inte vänja sig vid vår närvaro och de stannade alltid i allén när hovklappret väckte trädandarna.
Jag hade förlorat mina känslor i samma ögonblick som min livsgnista gick upp i rök, men jag visste att om jag hade kunnat, skulle jag ha skrattat åt det hela. Jag visste också att jag skulle ha haft medlidande med de båda flickorna, de förstod inte vad det var som hästarna såg.
Jag hörde när de döpte vägen till Spökrundan och jag log glädjelöst åt det passande namnet.
Jag brukade stå och se på dem när de kom ridande genom allén, mitt fönster vätte ut mot den. Men när de kom bakifrån missade jag dem ofta.
Den äldre, vita ponnyn hade en blå aura och hon stirrade alltid på mig med rädsla och nyfikenhet på samma gång. Den andra ponnyn hade den rödaste aura jag någonsin sett och han var mer rädd för trädandarna än mig. Han kände deras begär efter hans liv.
Jag undrade om de båda flickorna någon gång skulle få höras gårdens blodiga historia. Antagligen inte. Det är bäst att låta det gamla ligga begravet.
