När man kommer till stallet vid tretiden och ser att hästarnas tolvhö ligger kvart orört, ja då vet man att det snart är dags gör betessäsong! Och när de andra tre, som annars hänger vid grinden så länge Madicken rids, faktiskt tröttnar och försvinner iväg för att beta, då är det vår på allvar. Inte ens Madicken brydde sig om att hänga vid grinden och vänta på Nangijala när jag pysslade med henne, nej hon stack ett par hundra meter bort ur synhåll.