Ibland...

... kan jag stå i en halvtimme och titta på Nangijala i hagen när hon äter sitt hö och tiden bara går. Jag bara tittar och tittar och tittar och kan knappt förstå att hon verkligen är min.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0