Lycka

Såg ni det andra avsnittet av ponnyakuten 3 där de pratade om att hästar känner sig trygga med sin flock? När Tobbe svischade runt med piskan i luften och Nicke gick nära honom eftersom han kände sig osäker och Tobbe var flocken och tryggheten? Jag och mamma fastnade för det och både önskade vi att våra hästar kände så för oss, en dag skulle det kanske bli så? Det är så jag vill ha det med Nangijala, att hon skulle känna sig lika trygg med mig som om hon var tillsammans med sin mamma, Lady eller Lukas.

Och så idag så skulle vi ut på en promenad i skogen ensamma. Jag leder henne en bit och tänker sedan att, vad tusan, jag släpper och ser vad som händer. Jag har morotsbitar i fickan och klickern med mig som alltid. Så jag kopplar loss henne och börjar gå - och hon följer efter! Vi tog en runda på ca 25min ut i skogen och hon var med mig precis som när jag har med henne ut med Madicken. Ibland sprang hon lite före, ibland lite efter. Hon brakade in i skogen och kom ut igen, men höll sig nära och gärna snett bakom mig. Samtidigt upptäckte jag att hon kom när jag ropade och så fort hon vände och började skritta/trava/galoppera till mig klickade jag för att visa att hon gjorde rätt. Åh, vad lycklig jag kände mig då!

De sista hundra metrarna hem är nerförsbackar och jag var bara tvungen att se om det funkade lika bra där - fast jag var övertygad om att hon skulle galoppera förbi mig och in på gårdsplanen. Kom en tredjedel innan hon stack iväg. Hojtade "Nangijala" och hon tvärstannade och tittade bakåt men rörde sig inte. Så jag ropade igen och hukade mig samtidigt och jag tror hjärtat nästan brast av stolthet när hon kommer travade tillbaka och sedan går snällt med mig hela vägen ner.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0