Kom ungefär 10m från gården, sen vägrade Lukas gå mer. Han snurrade och skulle vända och trasslade in oss båda och tillslut fick jag leda honom förbi de "läskiga" soptunnorna som stått på samma plats i år nu. Sen var han snäll 40m tills vi gick över stora vägen, gick i kanten och fick dra med mig honom för han ville inte gå. Väl i skidbacken sätter jag mig bakom och smackar på och så vägrar han att gå. Vi kom som mest nån meter innan han försökte vända och jag var vansinnig på han tillslut för det är bara dumheter, han är inte ett dugg rädd för någonting och att dra snowracer har han gjort många gånger. I ren frustration dunkade jag näven i rumpan då jag inte hade pisk med mig och då stutsar han med rumpan mot mig. Tillslut kom vi iväg och då var han som en ängel - tills vi fick syn på en sten vi sett miljoner gånger. Tvärkast runt om. Fick leda han förbi och sen var allt bra. Några föräldrar till barn i skidbacken tittade lite konstigt på mig när jag vände vid dem och så satte jag Lukas i trav, kom förbi stenen och sedan galopp. Swisch så stack han. Skenade iväg som han gör med Celina och han var helt stum i munnen då. Och där satt jag bakom på en snowracer som jag försökte styra med knäna, hålla mig kvar och samtidigt bromsa. Fick stopp på han, men det tog tid. Tog en vända till vilket fick oss att bråka ännu mer, tog ännu en vända fast på en annan väg - han vägrar gå.

Frustrerad, arg och trött kommer jag till stallet 20min försent och Lukas kastar sig över maten, vrålhungrig efter våran tur. Och honom ska jag ha resten av våren? Fy tusan...