En vecka senare ger jag mig på att gå spökrundan igen och denna gången slapp jag regnet! Nä vi närmade oss hagen där livsfarliga kalvarna bor var hon en aning spänd. Vi vandrade vidare och jag hoppades kunna ta nästa väg upp på gården, men väl där såg jag en kossa uppe vid gårdsplanen. Så vi forsatte och jag var nöjd med att vi kunde titta på korna på avstånd och att trollet fick känna lukten av dem. Men så kommer vi runt en krök och vad står då inte i 100m längs med ett staket om inte en stor flock med kor. Hjälp, trollungen som var skräckslagen för några nyfikna kalvar, hur skulle detta gå? Vända tillbaka? Nej, jag beslöt mig snabbt att försöka gå vidare så jag börjar sjunga "vyssan lull" och bara vandra på utan att titta ett dugg på korna. Nangijala blåste upp sig och stirrade förskräckt på den stora kon som stod närmast. Hon steppade bredvid mig, för att sedan tvärstanna och sedan gå igen. Jag stannade när hon stannade men sjöng vidare och tittade rakt fram och så var vi plötsligt förbi de 10 korna som stod i rad längs med staketet. Gud vad jag var stolt över att hon vågade följa med mig <3