Igår ville jag löshoppa Nangijala lite eftersom ridbanan börjar bli torr igen. Som vanligt stod mathinken en bit efter hindret, men inte förrän vid 3:e hoppet märkte jag att hon dök ner med huvudet och nosade på gruset istället. Anledningen var att kraften var slut så jag tog krossad havre vilket hon aldrig hade ätit, föll trollet tydligen inte alls i smaken haha. Men vi körde på och hon galopperade och hoppade nästan lika glatt som när maten väntade. Faktiskt var det skönt att slippa maten för hon stegrade mindre. Men det viktigaste av allt: NANGIJALA GILLAR ATT HOPPA. Woho kände jag bara, hon som avskydde det så mycket innan! Jag plockade även fram vattenmattan som hon inte sett sedan i somras men hon hoppade den utan problem (sprang även genom den typ).