Första hoppningen med Lady sedan slutet av november, verkligen efterlängtat av oss båda. Var förberedd på en väldigt taggad Lady men hon var mjuk under framridningen och skötte sig helt okey under framhoppningen. Sedan skulle vi hoppa bana och hon sa adjöss och stack. Jäklar vad hon tog i över hindrena. Hög fart, hoppa av tidigt och så enorma språng. Frida påstod att hon satt maten i halsen av ren förskräckelse imellanåt där hon satt och tittade i kafeterian. Det gick inte så bra att bromsa kan jag tala om, försökte jag blev hoppen desto konstigare så jag släppte hellre efter och försökte bromsa i sträckorna mellan hindrena. Funkade inte så bra det heller faktiskt.

 

Första hopprundan låg på 80. När Karoline sedan höjde till 90 blev jag rätt paff att hon vågade släppa lös mig och Lady på den höjden. Dock skulle jag hålla i henne nu vilket jag också gjorde. Dock var Lady nog rätt trött, så när jag mer eller mindre tvingade henne att inte hoppa på ren fart orkade hon inte oxrarna. Räckena gick bra även om hon drog en del. Ibland förstår jag inte hur hon orkar gå på storhästavstånd mellan hinder, eller kan för den delen.

 

Det var verkligen fruktansvärt roligt att hoppa idag! Inte var jag rädd för höjden heller trots att jag inte hoppat så högt på ett bra tag. Jag får inte stopp som grundar sig på min hopprädsla, idag tänkte jag inte ens på hur läskigt det vore att hoppa 90 oxrar. Jag bara konstaterade att det var högt och så var det inget mer. Att vi inte kom över gjorde mig inte osäker, Lady har inte kondition och jag förstod att hon stannade.