Celina måste hoppa Lady på onsdag vilket hon ju inte var särskilt glad över så jag erbjöd henne att jag skulle ta Madicken på min dressyrlektion om det gick och så fick hon en pigg och glad Lady till sin. Förväntade mig att komma hem genomsvettig, helt slut och arg över Madickens seghet. Visst fick jag driva, men åh vad glad jag blev när jag insåg att hon fått tillbaka sin motor igen! Den fanns där det första året jag hade Maddis, försvann i dräktigheten och kom liksom aldrig riktigt tillbaka. Som mest fanns den där de första månaderna av 2012 och sedan försvann den igen. Detta får mig att tro att hon har känt av knäledsskadan sedan mars-april iallafall, kanske även tidigare men att den inte bröt ut på riktigt förrän när träningen stregrades förra våren.

 

Madicken har nästan lika bra kondis som Lady förutom då i galoppen och hon orkade nästan hela passet. Jag lade in skrittpauser när jag kände att hennes ork tröt och skippade sista galoppen på volterna. Hon hade redan galopperat mycket och gått över förväntan där liksom i traven. Visst var hon ju fortfarande seg i grund och botten, men jag behövde inte sitta och tjata med skänkel för att hon skulle gå fram och behålla tempot. I galoppen behöll hon farten utan mycket drivning alls och även ökade den självmant.

 

Det är så härligt att ha hittat den gamla Madicken igen, den som jag har känt och berättat för Celina, men som hon aldrig fått uppleva. Nu får våren komma så att vi kan jobba vidare med dressyren och få henne att komma igång ordentligt!