Equiterapeuten kom idag, kände igenom Madicken och hittade en punkt rätt långt bak på ländryggen som hon ömmade i. Det gamla var borta - skönt nog - och Anna-Lena sa att det verkade som att SL-leden hade hoppat ur sin plats igen. Hon fick trycka tillbaka den efter fästingsjukdommarna för några år sedan, men när hon behandlade Madicken för 3 veckor sedan kände hon inte av den. Men, menade hon på, så var väl kanske även SL-leden urhoppad, men smärtan från sträckningen var så mycket större att den försvann i den liksom. Anna-Lena ställde sig på en hink, satte handen typ på höften och tryckte till. Ett högt, äckligt knakande ljud hördes, Madicken höjde huvudet och glodde bakåt och sparkade så att Anna-Lena fick kasta sig bakåt in i boxen. Man kan inte se om SL-leden är på sin plats, men tydligen försvinner smärtan så fort den är på sin plats igen och Madicken reagerade inte längre för tryck på ryggen.

 

Nu ska damen vila veckan ut för att sedan börja sättas igång på måndag. Och med "sättas igång" innebär igångsättning som om hon haft en semester: skritt, trav och galopp. Inget avancerat och ute i skogen mest. Jag litar på Anna-Lena men det känns onekligen en aning konstigt att hon ska ridas igång som vanligt igen. Dock är SL-leden jobbig ibland så det kan råka hoppa ur igen, därför vilan. Därför var det lagom kul när Nangijala stimmade upp alla hästarna till vilda galopper i hagen några timmar efter, grundorsaken var att Lady fick på sig sitt flugtäcke. Förra året blev Madicken totalt galen och jagade henne så att vi fick stoppa dem i separata hagar. I år var det lugnt tills den överpigga Nangijala började löpa amok.