Det har gått 3 veckor sen jag blev sparkad av Madicken och jag har börjat upptäcka hur mycket sparken har påverkat mig. Inte så att jag är rädd, men respekten för hästarna har klart ökat. Såfort jag sitter på huk tänker jag "ajdå, sparkar hon är det kört" och många gånger väljer jag att ställa mig upp och istället böja mig neråt. Inte för att jag inte kan bli sparkad då, men det känns lite mindre farligt. När jag går bakom en häst tänker jag på hur lätt det skulle kunna hända något om hästen blev rädd och sparkade, något som jag mest ryckt på axlarna åt innan. Jag har alltid varit den som tagit lätt på saker och mest tänkt "det händer ändå inte mig". Men det hände mig och jag kom undan med två ganska små ärr på hakan. Svullnaden i läppen kommer ta tid att lägga sig och förhoppnings kommer känslen sakta men säkert tillbaka. Kan ju säga att det är ganska obehagligt att bara känna av halva underläppen i några veckor, men nu äntligen börjar jag känna mer där. Ärren på hakan kliar men samtidigt är områdena helt bedövade när jag rör på dem. De syns dock inte så mycket längre men den blåsvullna området på hakan kommer nog stanna några veckor till. Jag är tacksam att det inte blev värre än vad det blev och hoppas jag fortsätter vara försiktigare än jag var förr.