Det där med att tränset brister när man precis ska sakta av från en galopp i skogen är lagom kul kan jag säga. Att plötsligt sitta och inse att man inte kan göra ett smack för att få hästen att stanna är lite obehagligt faktiskt. Otroligt nog fick jag inte panik utan började ptrooa och snabbt fundera på hur man ska stanna. Testade dra i lugg/man. Nope, ingen reaktion. Lutade mig fram och försökt få tag i huvudet och "svänga" det. Fungerade inte. Inser att jag kommer trilla av. Det är inte frågan OM utan NÄR. Skulle väl dessutom slå mig halvt fördärvad insåg jag. Dock svängde hästarna av innan mardrömssvängen så jag for i backen på ett relativt mjukt ställe. Hästarna sprang vidare och jag följde spåren. Tappade tillslut bort dem när vi nådde våra egna spår så genade och gick hem till stallet då de borde sprungit hem direkt. Det där med att springa hem direkt hade inte Lady och Nangijala i tanken kan jag säga. Hann få mamma och Celina till stallet och vandra omkring i 50min innan jag tillslut kom ikapp dem strax utanför gården. Det är faktiskt himla svårt att spåra i snö där det finns massa spår! Hästarna var glada och pigga medan jag knappt unde röra mig senare på kvällen. Nacken var sträckt och ryggen som en planka. Ett blåmärka på höger skinka var det minsta jag kände av. Därför var det lite skumt när jag vaknar dagen efter och bara kände av en lätt stelhet i överkroppen, men hade en stor, öm, svullen bula som hindrade mig.