Som jag har längtat efter gårdagens återbesök hos veterinären. 11 veckors vila sen förra besöket. Ca 5 veckors vila därinnan. Dessförinnan hade hon vilat från juni förutom 4veckors igångsättning i augusti. Det var blött och halt i paddocken så därför skulle vi gå in i deras nybyggda (och icke helt färdiga) ridhus. Ridhusunderlaget var nog bara ditöst för det kändes som att gå i den djupa, torra sanden som finns på sandstränder. Efter alla hästar som sprungit där var det dessutom 2dm djupa hålor överallt förutom i mitten av ridhuset där den som longerar står. I första varvet var hon snäll. Tyckte det var äckligt med det djupa och sprang med höga benlyft. Sen byter vi varv och min lilla understimulerade ponny är så glad över att springa att hon börjar skruvbocka. Eftersom hon är så pass nära än (halvvägs ut) så viftar jag med spöet mot hennes bakdel för att jaga ut henne och få henne att sluta bocka. Men mitt i detta, när jag tar något steg mot henne och slår med spöet, hoppar hon inåt för att undvika hålorna samtidigt som hon gör en bakutbockspark inåt. Höger bakhov slår hårt i min hand och jag känner direkt att vänster långfinger inte sitter normalt. Mina ögon blev nog klotrunda av förskräckelse jag tog högerhanden om min vänstra och och säger skräckslaget "Jag tror mitt finger är brutet". Hästen ges bort och Björn leder snabbt ner mig till kliniken där jag sätter mig på en stol. När han ska undersöka mitt finger (och klippa av vantern som ju inte går att dra av eftersom långfingret pekar rakt ner i handflatan) börjar jag bli helt svimfärdig. Jag kallsvettas, det flimrar och jag är så rädd över "benbrottet" och smärtan som snart kommer att jag bara blundar. Björn klämmer på fingret men det gör inte ont så jag blir inledd och röntgad (vilket mitt i det hela kändes ganska bisarrt). 

 

En stund senare får jag domen luxation-någonting med ett löst benfragment och Björn erbjuder sig att dra mitt finger tillbaka i led. Jag mår fortfarande dåligt och undrar oroligt om det gör ont. "Ja det gör väldigt ont, men sen är det bra". Då blir jag livrädd. Nu i efterhand önskar jag att jag hade låtit han göra det för fingret blev ju tjockt som en korv sen och dessutom var jag ju lika rädd när doktorn i Karlskrona skulle fixa det. Hovslagaren (Pekka) skojar om att "jag håller henne så drar du" vilket gjorde det värre för jag trodde verkligen att det skulle göra svinont och eftersom jag inte hade ont alls var det lättare att säga nej (de skojade och erbjöd mig lugnande också). Efter att ha ringt efter mamma och Camilla fick jag sitta på en stol och vänta tills dem kom och N hade ultraljudats. Där blev jag glatt överraskad för Björn konstaterade att allt läkt och att det bara var att sätta igång. Enda restriktionen var att ta det nätt med böjda spår i början.

 

Mamma stackarn fick köra hem N och hon darrade som en asplöv men skötte det bra. Sen körde vi till Karlsham. Vi kom 17 och vid halv 6 fick jag äntligen träffa en sjuksköterska som skickades oss direkt till Karlskrona efftersom de inte hade en ortoped där (de kunde ju ha upplyst det på dörren kan jag tycka). I Karlskrona blev det ännu 1,5h väntetid innan jag fick träffa läkare. Han muttrade om att fingret borde dragit tillrätta snabbt, det var något med ledkapseln och svullnanden (jag ångrade redan i K-hamn att inte Björn hade fått göra det). Vid nio fick jag röntgas och strax efter tio drog de fingret tillrätta. Sköterskan lovade mig lokalbedövning, men så kommer doktorn in, spänner ögonen i mig och säger allvarligt "bedövningen gör mer ont att få än det gör att fixa till fingret". Tack, jättesnällt sagt. Det gjorde mig ju ännu mer livrädd. Sen grabbar han tag i mitt finger och då får jag panik och drar åt mig handen. När han får den igen lägger jag huvudet i knäet och blundar och väntar på den hemska smärtan som ska komma. Han tog tag i fingret och drog och plötsligt var den tillbaka. Motståndet som fanns i fingret som han fick dra i för att få fingret rätt var rätt äckligt, men någon större smärta var det inte. Det gör ondare att slå en armbåde eller en tå in i någonting. Fingret bultade en kvart när blodet strömmade till, men sedan dämpade det sig och smärtan försvann. Blev erbjuden smärtstillande tabletter av sköterskan men det ville jag inte ha för det gjorde ju inte ont. Hon verkade lite förvånad över det för när jag pep till när hon lindade det var det för såret på ringfingret, inte för långfingret.

 

Efter en sista röntgen och en stödskena så fick vi äntligen åka hel - 7h efter sparken. En fördel med att Björn inte fick dra den tillrätta var att jag kom hem mycket tidigare. Annars hade jag nog inte varit hemma förrän på morgontimmarna med den takten de hade där. Så nu är det 1v i stödskena som gäller och sedan är det att gå till en arbetsterapeut för att få den rörlig igen. Benfragmentet gör vi inget åt om det inte börjar orsaka besvär.

 

Just ja. Mitt i väntandet satt jag och mamma och åt upp resten av Nangijalas morötter eftersom vi var så hungriga. Den fanns en automat, men det kom man bara åt om man var vid röntgen typiskt nog. Sista röntgen köpte jag en påse nappar så det var min kvällsmat.

 

Nu längtar jag fruktansvärt mycket efter att rida Nangijala igen!