Tänk vad ryttaren kan påverka hästen

Vid höstlovet kom jag äntligen på varför Nangijala flippar ut som hon gör. Hon är så himla spänd att hon reagerar efter hur jag beter mig på hästryggen. När jag ridit för M (och K)  har hennes lösning mer eller mindre varit att tvinga henne att lyssna på inneskänkeln när hon börjar tvära och vägrar gå vid vissa ställen. Spö med för den delen. Visst har spöet fått henne att "skärpa till sig" och tillslut gå vid ställena hon flippar vid, men nästa gång är det samma visa igen. I höst har hon varit väldigt lugn i lilla och jag har grubblat så på detta. Liksom varför hoppning i stora funkar, men inte dressyr. Varför hon aldrig är såhär hemma. 
 
Men det hela var så enkelt att jag inte fattar att jag inte fattat det innan. Men å andra sidan är det ju ingen ridlärare som sagt åt mig att tänka så. De har ju bara sagt att gå på med spö och skänklar. Men det är såhär: Nangijala är spänd och nervös och litar inte på någonting förutom mig. Och vad gör jag? Jo jag sitter på ryggen och är lika spänd som hon, lyssnar efter faror och spänner mig så fort jag misstänker att hon kommer bli spänd. Min nervösa häst får alltså signaler från sin ledare att det är fara här så hon blir ännu mer orolig. När jag sedan svarar med att använda hårda skänklar, bli arg och ha spö signalerar jag bara ännu mer att det är farligt här. Så fort jag fattade att det var det här som var problemet vände allt. Lilla ridhuset funkar i stort sett problemfritt. Dressyren går fantastiskt bra när hästen kan slappna av och det hon reagerar i stora ridhuset är minimalt. Hon har slutat att bajsa löst. Reagerar inte när saker hörs utanför ridhuset eller när det knäpper i taket. Även om jag ibland får anstränga mig för att inte bli orolig själv när jag hör ljud. 
 
Men jag kom i gräl med M sista ridlektionen (där ponnyn var smått hysterisk) innan jag fattade vad som var felet. Hon tyckte den hårdhänta metoden skulle utföras för "hon är bara dum". Jag, som fått henne så lugn i lilla ridhuset, protesterade och sa att jag trodde det var fel väg att gå. Bestämde mig för att bevisa att M hade fel. Två veckor senare var vi tillbaka och N var en helt annan häst. M tyckte det var fantastiskt att se och sa att det var det bästa passet vi gjort någonsin för henne. 
 
Sen dess har det flytit på och enda bakslaget kom förra helgen när granris och ljusslingor kommit upp. Vi fick rida på kvartslinjerna men jag försökte att inte göra någon stor grej av det. Igår var vi där igen och ponnyn reagerade likadant. Då tröttnade jag tillslut så när vi skrittade av tvingade jag henne att gå på spåret. Först blev det skänkelvikning men efter ett par varv kunde hon skritta där. Så lite kan man tvinga sålänge man inte använder hårda skänklar, spö eller blir arg. Nu bara drog jag i yttertygeln och tryckte med innerskänkeln tills hon lyssnade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0