Häromdagen var equiterapeuten hos mig. Medan hon höll på står Nangijala och fifflar med mulen på min jacka och vantar. Plötsligt rycker hon till och börjar tugga samtidigt som något knakar. Jag fick tvinga henne att gapa och Mariann fick hjälpa mig att skaka huvudet och då trillade en plastbit ner på golvet. En sån där plastbit som gör så att två vantar sitter ihop när man köper dem. 

 

Mariann var hos hos strax innan jul när Nangijala sträckt ryggen igen (hon började en dag kicka i galoppen). Så nu hade det gått drygt 2,5 månad sen dess, men det fanns bara en minimal spänning på varje sida. Skönt det, men så har jag varit noga med att motionera henne med sen förra vändan. 

 

 

Nangijala har varit ovanligt lugn och sansad under hösten med från januari har hon varit en energibomb. Förra veckan gick hon mollis-träning på fredagen (där hon var livrädd för minsta ljud, vissa hörn och långsidans dörr) och sen två dagar med hoppkurs. Man kan ju tycka att hon borde varit lite mör efter det, men tro tusan att hon var så pigg att hon orkade vara rädd för hindrena på söndagen. I onsdags på dressyren var hon lika pigg, men lyckas jag bara hålla ordning på oss båda blir hon fantastiskt härlig att rida. 

 

Igår flög jag av för andra gångern i år.Jag och Nova skrittade barbacka och så kom vi till en sväng med en backe där hästarna brukar få galoppera uppför förr. Lukas som vilat mer än en vecka började raskt takta och satte av i galopp. Nangijala skjuter då iväg i boksprång samdigt som jag skriker SHIT, SHIT, SHIT! Jag sitter kvar under tre boksprång, och lyckas få henne att sakta av till trav, men där halkar jag av, landar på fötterna och fortsätter springandes bredvid N samtidigt som jag håller i tyglarna.