Häromdagen var equiterapeuten hos mig. Medan hon höll på står Nangijala och fifflar med mulen på min jacka och vantar. Plötsligt rycker hon till och börjar tugga samtidigt som något knakar. Jag fick tvinga henne att gapa och Mariann fick hjälpa mig att skaka huvudet och då trillade en plastbit ner på golvet. En sån där plastbit som gör så att två vantar sitter ihop när man köper dem. 

 

Mariann var hos hos strax innan jul när Nangijala sträckt ryggen igen (hon började en dag kicka i galoppen). Så nu hade det gått drygt 2,5 månad sen dess, men det fanns bara en minimal spänning på varje sida. Skönt det, men så har jag varit noga med att motionera henne med sen förra vändan.