Maja & Lukas - förenklad:

Bad till gudarna om att Lukas skulle uppföra sig idag (haha) eftersom Maja trillade av Lizzy på tävlingen i tisdags och sedan i skogen igår. Man vet ju aldrig vilket humör Lukas är på och vi minns ju hur Lukas kunde pendla mellan att hoppa allt i dunderfart till att fjanta och låtsas vara rädd för hinder när Celina började tävla. Men idag skötte han sig och var ovanligt seg men hoppade felfritt. Blev en långsam tid men Maja var nöjd och det var trots allt deras andra tävling tillsammans.

 

Jag & Lady - LD:

Hon såg glad ut hela eftermiddagen och gick med spetsade öron, kändes jättebra på framridningen och jag tänkte att det här nog skulle gå bra. Var själv väldigt nervös och undrade varför jag nu ville tävla igen så jag satt och sjöng en sång när jag red för att tänka på annat. In på banan, få startsignal och över de två första hindrena. Det här går ju bra, tänkte jag när jag svängde upp mot tredje. Men i svängen upp mot trean känner jag hur Ladys fokus försvinner all världens väg. Lady har aldrig reagerat för banpersonal i och kring hinder under de år vi haft henne, men idag fick hon syn på Celina som stod mitt i hindret som stod bredvid trean. Det kändes ungefär som att ögonen höll på att poppa ur skallen vid anblicken av Celina så när hindret då uppenbarade sig stannade hon överraskat. Vi andra anridningen glodde hon lite åt Celinas håll men hoppade när jag tryckte på och resten av rundan gick bra. Haha, känslan när Lady upptäckte Celina alltså... jag skrattade åt det ett bra tag efteråt. Vi funderade på saken och kom fram till att Celina nog bara stått nere i hörnet/kortsidan innan. Får väl ställa Celina någon annanstans nästa gång haha ;)

Min tokstolle har inte fått göra mycket den senaste veckan och det märks. När vi gick nerför backen till stallet for hon iväg som skjuten ur en kanon och jag fick raskt korrigera hennes beteende. Camilla berättade att hon stutsar omkring och kastar med huvudet när hon ska leda henne och det är ännu en säkert tecken på överskottsenergi. I med att hon går på lösdrift med Lukas och Madicken som typ inte ska äta någonting måste hon få komma in och äta hö och kraftfoder varje dag. Det tar sin lilla tid. Idag passade jag och Maja på att putsa inför morgondagens tävling och sedan fick Nangijala sadel, träns och reflexer på sig så gick vi en mörkerpromenad tillsammans med Maja. Nangijala tar mörkret lika bra som hon tar dagen skönt nog för det nu går det bara att vara i dagsljus på helgerna i stort sett.

 

Tycker min häst har vuxit men när jag testade mäta idag visade det ingen skillnad? Men ändå känns hon större och när sadeln ligger på känns hon nästan lika stor som Lady. Ska försöka hänga på henne i helgen igen. Min plan var att sitta upp på henne några gånger nu i november men vi får se hur det blir. Inridningen kommer inte starta ibörjan av nästa år som tanken var, hon har fortfarande inte vuxit in i sin kropp utan är alldeles för ojämn bak och fram.

 

Denna veckan var det 6 år sedan vi kom till Nogelid. Celina en liten oerfaren 9-åring och jag 17år. Jösses vad tiden går....

 

Livet är fullsmockat värre för tillfället men denna och förra veckan tar helt klart priset. Fulla vardagar och fulla helger som gör att man lägger sig tröttare på söndagskvällen än man var på fredagen. Nu är tack och lov följande helger inte uppbokade vilket är tur det. Jag fick min lägenhet första oktober och har inte haft tid att vara där och skruva möbler på 3 helger, ajaj. Nu är det dock höstlov så jag får två lektionsfria kvällar, min pojkvän är bortrest hela veckan och Sara tar Chip fram till fredag pga lovet. Så jag borde hinna pula i min lägenhet och ägna min halvt försummade unghäst lite tid igen.

 

Nangijala och jag har inte gjort mycket i veckan. Lady och jag red en hopplektion i måndags som gick väldigt bra. Var en rolig bana och eftersom vi inte hoppat på en månad pga allt som hänt, tog  hon i lite extra. Lindahl sa åt mig att jag skulle luta mig mer fram när jag red mot hindret så att jag lättare skulle vara med i upphoppet. Ja, lite lättare blev det ju, men fy vad obekvämt det var. Har ju jobbat i flera år att sitta rak och inte lätt framåtlutad.

 

Dante har slutat krabba med lastningen så vi slapp lyfta fram benen en efter ett för att få in han. Han har svettats floder sista tiden så vi lånade en klippmaskin för att klippa honom. Jag har inte klippt en häst på 5år så jag var lite fundersam om jag skulle klara den klippning vi tänkt. Först skulle vi bara klippa halsen, bogen och halvvägs bak genom magen, men med tanke på hur lätt varm han blir tog vi hela magen och en bit av låren. En sådan där mer gammaldagsklippning som ridskoleponnyerna alltid hade på vintrarna förr när jag var liten. Lyckades få till det ganska bra (imponerad av mig själv haha) och Dante var jättesnäll att klippa. Det var bara höger bakben han var lite kittlig på.

Det har gått 3 veckor sen jag blev sparkad av Madicken och jag har börjat upptäcka hur mycket sparken har påverkat mig. Inte så att jag är rädd, men respekten för hästarna har klart ökat. Såfort jag sitter på huk tänker jag "ajdå, sparkar hon är det kört" och många gånger väljer jag att ställa mig upp och istället böja mig neråt. Inte för att jag inte kan bli sparkad då, men det känns lite mindre farligt. När jag går bakom en häst tänker jag på hur lätt det skulle kunna hända något om hästen blev rädd och sparkade, något som jag mest ryckt på axlarna åt innan. Jag har alltid varit den som tagit lätt på saker och mest tänkt "det händer ändå inte mig". Men det hände mig och jag kom undan med två ganska små ärr på hakan. Svullnaden i läppen kommer ta tid att lägga sig och förhoppnings kommer känslen sakta men säkert tillbaka. Kan ju säga att det är ganska obehagligt att bara känna av halva underläppen i några veckor, men nu äntligen börjar jag känna mer där. Ärren på hakan kliar men samtidigt är områdena helt bedövade när jag rör på dem. De syns dock inte så mycket längre men den blåsvullna området på hakan kommer nog stanna några veckor till. Jag är tacksam att det inte blev värre än vad det blev och hoppas jag fortsätter vara försiktigare än jag var förr.

 

I tisdags hade Jojje bokat in mig och Chip på en ridlektion i en dressyrspecialgrupp. Första lektionern och så tre andra hästar med där, hur skulle det gå undrade jag? Tänkte att han nog skulle vara spänd första halvan och ha svårt att koncentrera sig, men grabben tog allt med ro och tittade bara lite extra ibland. Det som dock gick mindre bra var att Chip tyckte Karoline var skitläskig. Stod hon i hörnet genade han med flera meter och bara glodde misstänksamt mot henne. Ställd hon sig en bit ut i hörnet så att jag skulle runda henne sprang han visserligen förbi men ökade taktet och liksom slingrade sig förbi så långt ifrån han kunde. I en övning skulle vi rida på kvartslinjen och såklart skulle Karolina stå på linjen när vi nådde väggen. Hon hojtar att jag ska ställa bort från henne och släppa på yttertygeln. Problemet var bara att Chip började dra sig bortåt halvvägs genom ridhuset så när jag släppte på yttertygeln så gick han glatt iväg åt fel håll haha.

 

Men han var också väldigt duktig. Kämpade på bra, lyssnade uppmärksamt - för det mesta -, formade sig allt bättre i volterna och söker sig på tygel mesta tiden. Fick höra att det har hänt mycket sen Karoline såg han i våras vilket är kul att höra!

I tisdags hade Jojje bokat in mig och Chip på en ridlektion i en dressyrspecialgrupp. Första lektionern och så tre andra hästar med där, hur skulle det gå undrade jag? Tänkte att han nog skulle vara spänd första halvan och ha svårt att koncentrera sig, men grabben tog allt med ro och tittade bara lite extra ibland. Det som dock gick mindre bra var att Chip tyckte Karoline var skitläskig. Stod hon i hörnet genade han med flera meter och bara glodde misstänksamt mot henne. Ställd hon sig en bit ut i hörnet så att jag skulle runda henne sprang han visserligen förbi men ökade taktet och liksom slingrade sig förbi så långt ifrån han kunde. I en övning skulle vi rida på kvartslinjen och såklart skulle Karolina stå på linjen när vi nådde väggen. Hon hojtar att jag ska ställa bort från henne och släppa på yttertygeln. Problemet var bara att Chip började dra sig bortåt halvvägs genom ridhuset så när jag släppte på yttertygeln så gick han glatt iväg åt fel håll haha.

 

Men han var också väldigt duktig. Kämpade på bra, lyssnade uppmärksamt - för det mesta -, formade sig allt bättre i volterna och söker sig på tygel mesta tiden. Fick höra att det har hänt mycket sen Karoline såg han i våras vilket är kul att höra!

Celina köpte fel bettstorlek till Dante när hon skaffade ett nytt novabett så jag tog det istället till Nangijala. Tänkte att Lady nog skulle gilla det bettet så provade det på dressyren i måndags. Men nej, det gjorde hon inte utan krabbade mest med munnen. Lite berodde på att vi inte ridit dressyr på några veckor, men så krabbig brukar hon aldrig vara då.

 

Ladys prickar har ihöst blivit färre igen, men de flesta sitter över länden av någon anledning. Den stora, lite stickelhåriga vid sadelgjorden är kvar en tredjepälsfällning och jag undrar om det inte till och med är lite större..

 

Idag vågade jag mig på att rida. Tejpade extra plåster över hakan och lät Jojje fixa Chip före och efter försäkerhetsskull och sedan red vi gula huset. Chip har vilat en del medan jag varit skadad så han var pigg och drog iväg i galoppen. Imorgon tänkte jag börja umgås helt med hästarna igen eftersom ärren ser så fina ut.

Fick inte stallförbudet hävt idag när stygnen togs bort, men om två-tre dagar gick det bra sa sköterskan. Jag frågade snällt om det var okey om jag gick en promenad med min häst i skogen om jag rörde henne så lite som möjligt. Sköterskan funderade och att okey, det går väl bra men då ska du sätta dubbla "plåster" på hakan, unvika röra hästen och tvätta händerna noggrant sedan. Så efter att jag köpt godis inför nationella och satt upp lappar på ridskolan (jag fick tillåtelse att häva stallförbudet då) åkte jag till nogelid och hämtade min saknade ponny i hagen. När hon kom travande kände jag bara "ååhh.... älskade Nangijala). Gud vad jag har saknat trollis under denna veckan och vad fluffig pälsen har blivit!

 

Vi tog en promenad bortåt biskopsmålavägen och stötte på en kvinna med en hund. Hon stannar, tittar på mig och frågar "är det du som blev sparkad av en häst".

 

Andra dagen hemma och jag önskar dagarna gick fortare. Svullnaden hade minskat lite tills idag men det märktes bara för att jag kunde prata lite tydligare och öppna munnen mer. Hakan är å andra sidan mer svullen och öm och allt det skadade kliar med jämna mellanrum. Doktorn ringde igår och påminde om att jag bara fick äta flytande med sugrör vilket gör maten begränsad till proteinshake och drickyougurt typ. Vedervärdigt äckligt redan efter en dag så det blir inte mycket ätit för min del. Jag längtar ihjäl mig tills jag får börja äta soppa andra mer trögflytande saker!

 

Vänstra sidan av underläppen är jättesvullen, men så berättade mamma idag att jag hade haft håll rätt igenom läppen och att hon hade kunnat se mina tandrötter genom den i måndags. Blä alltså. Tur inte jag såg det.

När Madickens bandage skulle bytas vid 6-tiden ikväll gjorde det tydligen så ont att det krävdes en spark för att visa det. Den sparken träffade mig i ansiktet, närmare bestämt på hakan. Smällen får mig att fara bakåt och landa på rumpan (jag satt på huk) och blodet börjar rinna ögonblickligen. Inte bara från hakan och munnen utan även från nästan. Hakan/munnen är helt bedövad men kändes ändå "fel" på nåt vis. Rör lite på käken och inser att den är hel iallafall, men hur det är med resten av mig visste jag inte, förutom att jag måste ha fått ett rejält hack av tänderna i underläppen. Mamma kom springade eftersom hon hade sett allt och hon får Celina att ringa till Camilla och börjar prata om att ringa ambulansen. Jag får en handduk att trycka mot hakan/munnen för att stoppa allt blod och Camilla kommer springande ner för att sedan gå upp och hämta bilden för att köra oss till akuten. Medan hon hämtar bilden vågar jag mig på att försöka nudda tungan mot underkäkens framtänder och börjar må riktigt, riktigt illa eftersom jag inser att tänderna har trasat sönder insidan så att det finns en hudsträng mellan tungan och tänderna. Det gjorde bilfärden till akuten måttligt rolig, men så fort doktorn fixade till det kändes allt genast bättre! Fick bedövning innan det 15 stygn varav de flesta hamnade i två olika rader på insidan av underläppen.

 

Har fått smärtstillande tabletter eftersom det kommer svida rejält de närmsta veckorna, men det bör läka utan problem. Kommer bli ett litet ärr på vänstersidan av hakan men det kommer bleknat om nåt år. Dock gör infektionsrisken att jag inte får vara istallet på iallafall en vecka, berodde lite på vad tandläkaren tycker efter de har röntgat tänderna. Jag får inte heller äta fast föda de närmsta dagarna och jag saknar redan maten. Så hemma fårn jobbet i en vecka, inga hästar och svårt att äta... vad gör arbetslösa personer som inte har en hobby undrar jag? Är väl skönt de första dagarna men sen kommer jag längta ihjäl mig efter stallet...