Dressyr på ridbanan igår var planen. Utrustad med ett dressyrspö gick vi in på ridbanan. De senaste dagarna har hon börjat backa när jag ska hoppa upp så jag höll spöet i högerhanden för att kunna peta på henne om hon började backa. Vilket hon också gjorde så jag petade lite lätt på rumpan. Fröken häst pep förolämpat och viftade till lite med bakhoven. För att visa att det inte var okey beteende daskade jag till henne med spöet vilket fick till följd att hon surt kickade med samma ben. Jag daskade till henne igen och nu for hon istället framåt, lätt stirrig. Stannar henne och eftersom hon inte försöker backa så ska jag hoppa upp. Då vänder Nangijala bak huvudet, biter tag i spöet och slänger iväg det med huvudet så att det landade 3m framför oss. Jag kom helt av mig i uppsittningen och stirrade på spöet några sekunder (och på min nöjda ponny) och började sedan skratta. 

 

Det är så härligt att våren kom samtidigt som jag fick börja med det mesta igen i stallväg. Efter nästan 7v utan ridning är motivationen på topp helt klart. Nangijala verkar nöjd med livet just nu och lunkar numera snällt mellan hagarna hage/stall så att till och med Nova kan leda henne igen! 

 

Eftersom hon varit skadad så länge är jag noga med att inte rida mer än 2 dagar i rad och att varva mellan dressyr, tömkörning och skogen. Ett pass på ridbanan varar ca20min vilket är lagom för att inte fresta på ligamentet och inte trötta ut henne. Hon är inte så stark att hon orkar bära sig själv och gå i form, men hon försöker korta stunder. Just nu är galoppen jobbig. Hon har ingen styrka så hon drar ner huvudet, tar långa snabba kliv och "tippar" fram. 

 

Jag och Nova red Lommaklint i söndags. Gick jättebra tills lilla backen efter galoppen för där for hon iväg i bocksprång. Vanligtvis brukar det bara bli några stycken innan jag får upp huvudet och kan driva på. Men i söndags upptäckte jag hur svag vänsterhanden är för jag hade fullt sjå att hålla kvar i tygeln. När jag försökt dra blev det bockningar på tvären (höger hand hade ju kraften) och jag började sitta riktigt löst för hon bockade konstant. Tack och lov stannade Nova så att ponnyn lugnade sig!.

Efter att ha blivit friskförklarad för 8 dagar sen har jag börjat komma igång med ridandet igen. Samma dag som friskförklaringen cyklade jag upp till stallet och lånade Dante. En liten 30min runda i skogen var lika tröttande som ett 1h lång dressyrpass! Sen glömde jag kvar cykeln och gick hem av bara farten dessutom...

 

Nangijala red jag på banan två gånger. Hon började första passet med att vika bak huvudet i kortsidan närmast utgången. Eftersom hon är frisk så daskade jag till henne dagen efter när hon gjorde så och då slutade hon med det, så det var väl bara jobbigt och tråkigt. I lördags löshoppades hon och var riktigt fin, men efteråt var hon svettig och trött. Därför vågade jag rida en skrittur i skogen på söndagen och den var lugn (och utan bocksprång). Igår blev det 15min tömkörning och därför var hon väldigt lagom idag på alla sätt och vis. Ju mer hon får jobba emd kroppen och tänka, desto snällare blir hon att hantera och rida. Idag red och jag nova ut tillsammans och det gick lugnt till.

 

Hon är väldigt söt min ponnyfröken. Det märks att hon är lycklig över att få göra saker igen för det räcker med att jag går in i hagen för att hon ska komma springande och då spelar det inte roll att jag är halvvägs uppför backen och att hon är längst ner.

I övermorgon ska jag till återbesök hos doktorn. 6 veckors sen operationen igår så därför bestämde jag mig för att ta Lukas på en körtur (vilket inte gick så lugnt till som jag planerat men det är en annan historia). Jag hämtar Lukas grimma och går mot hagen varpå Nangijala ger ifrån sig en hög, glad gnäggning och springer till grinden. När jag då bara ger henne en snabb klapp blev hon SKITSUR, verkligen skitsur och går bakom mig med bakåtstrukna öron och ruskar på huvudet samtidigt som hon försöker gå nära handen med grimman. Sedan sätter jag på Lukas grimman och då tar det eld i ponnyn. Jag fick släppa grimskaftet för hon kom hoppande och jagade iväg honom från mig  och när hon gjort det kommer hon glatt gående till mig, men när jag kvickt ger mig iväg för att fånga shettisen blir hon sur igen. Hon smög bakom oss och surade hela vägen till grinden och gav stackaren till och med ett bett i rumpan (inte för att han brydde sig om hennes sura miner). Vågar nog slå vad om att syster inte hunnit rida henne denna veckan...