Madicken går där trind och rund i hagen men ser det ut som hon tänker ploppa ut ett föl den närmsta tiden? Nej. Juvret kommer och går och gör mig fruktansvärt irriterad eftersom 1) tillhör hon de 75% ston som fölar vid vaxproppar kommer det dröja säkert två-tre veckor innan fölning, eller 2) vi vågar inte sluta vaka eftersom hon kanske tillhör de ston som knappt visar något innan och bara plötsligt fölar utan tecken.

Usch. Nej ibland känns det som om det är lika bra att ge upp och sova hemma tills juvret visar mer. Jag menar, sova 3 veckor i stallet eller så? Inte så lockande. Men sedan börjar man tänka på Dagen med stora bokstäver, eller tja, Natten snarare. När det verkligen händer något och det blir dags att ringa Camilla och SMS:a mamma. Då är nog all väntan värd alla vakna nätter och trötta dagar.

Har sovit i stallet i fem nätter nu och det är faktiskt inte lika jobbigt längre. De första tre dagarna var man helt död på, men idag känner jag mig pigg som om jag hade sovit hemma.

Matlusten har varit dålig sen igårkväll och hon har verkat lite trött och frånvarande halva dagen men går nu och betar i hagen. Magen har ändrat form. Där bakbenet slutar, vid juvret och slutet av magen har allt liksom åkt upp vilket får hennes rumpa att se jätteliten och kantig ut med de släppta bäckenbanden. Magen har annars sjunkt ner liksom och juvret är fortfarande stort även om ena halvan är lite större än den andra.

Vågar knappt släppa henne ur sikte, tror verkligen på föl innan veckans slut. Förhoppnings somnar jag som en stock inatt och ligger inte och halvsover tills kl.3. Celina hade plockat med sig spel till datorn så 4 imorse satt jag och spelade ett polluxspel som jag tillfälligt glömt namnet på (tröttheten spökar). Har lite luddiga minnen av dessa speltimmar men jag kämpade med att hoppa runt en bana som jag hela tiden rev ett hinder på.

En kompis till mig, Johanna ägnade väl sisådär 3 timmar åt att borsta Madicken riktigt blank och ren medan hovslagaren höll på och fixade alla tre hästarna. Själv jagade jag och slog ihjäl flugor och bromsar eller satt i skuggan. När jag satt i skuggan tittade jag på Maddan från sidan och jag förundrades lite över hur magen ändrats och börjat hänga under veckan. Den har liksom flyttats framåt också. Min andra tanke var vilket högt kors Madicken har, konstigt att hon aldrig behövt svanskappa funderade jag på. Och vilken konstig form på rumpan hon egentligen har, spetsigt kors och sen en lätt båge inåt ner mot svansen. Då kom jag plötsligt på att korset ju är ett fölningstecken. Det är när bäckenbanden släppt praktiskt taget helt som korset blir toppigare. Camilla kom en stund senare och tyckte med att hennes bakdel då inte brukar se ut sådär. Läst runt lite när jag kom hem och hittade på en sida att korset brukar bli toppigt ca 4-7dagar före födsel. Ja, juvret är ju fortfarande nästan obefintligt så jag vet inte vad jag ska tro. Med tanke på hur magen har ändrats så har väl fölet vänt sig som det ska. Jag tror som Camilla: en morgon kommer det stå ett föl i hagen utan att hon förvarnat oss.

Lite dålig bild, men här är inte korset särskilt högt


Här syns det tydligare att korset inte är särskilt högt

Juvret har plötsligt nästan försvunnit igen medan bäckenbanden plötsligt mjuknat ännu mer. Riktigt "slajmiga" är dem nu. Jag får ärligt talat inte ihop det. Innebär det att det är nära till födslen eller att det tvärtom dröjer?

Flughuvan satt på i nästan två dagar, sen hade hon lyckats klia av sig den men kom glatt och ville ha på den igen när mamma plockade upp den på marken.

Kände på Madicken idag och minsan om inte bäckenbanden lossnat ännu mer. Beror ju lite på hur hon står och spänner musklerna men till och med Celina sa att de var mycket mer geleiga idag. Juvret verkar dock ha stannat i växten så troligtvis händer det väl inget den närmsta tiden. Nu är hon så rund att vivlen mellan länden och bakbenet har försvunnit med hälften.

Skulle gå en promenad med Maddan idag men hon var mycket hellre intresserad av att äta det långa, saftiga gräset på vägkanten... så hon stannar och vägrar gå. Inget ovanligt så jag smackar på och blir totalt överraskad när hon kastar sig åt andra håller och travar iväg. Vid det laget är jag intryckt i vägkanten där det förutom gräs finns en massa buskar så jag tvingas släppa henne. Sen blev det lagom trevligt att försöka fånga henne. Vi var strax utanför gården och alltså jämsides med en 80-väg. Tro då inte att damen bestämmer sig för att gå och beta vid vägkanten och sedan håller sig undan från mig. Fick gå en omväg och komma framför henne så att hon iallafall inte kunde springa ut på vägen mer. Fångade henne och gick vår promenad.

Rund eller vadå? ;)

Såhär ser Madicken ut för tillfället,visserligen hänger ju magen lite, men när jag tittar på bilder av andra dräktiga ston brukar de vara mycket värre. Sadelgjorden passar som vanligt fortfarande dessutom ;) jag som förväntat mig att behöva ta ner flera hål.

Gud vad jag velar fram och tillbaka med Madicken. Kan inte bestämma mig för om jag ska fortsätta rida henne eller sluta. Magen var jättestor idag, men å andra sidan hade Madicken så mycket energi att hon slet sig i hagen och stack iväg i galopp. Såna dumheter har hon inte sysslat med på mer än ett år. Eftersom jag redan var ganska stressad med att motionerna Madicken innan lektionen med Lady. Eftersom jag känner Madicken visste jag att chansen var ganska stor att hon skulle slita sig om jag gick en promenad och eftersom jag inte hade lust att springa hem efter henne, borstade jag av henne lite kvickt, tränsade och red en runda barbacka. Hon var rätt pigg, och som alltid betydde det att hon skulle hitta på lite trams, som att inte gå nerför en backe utan försöka vända och galoppera uppför igen. Det fick mig att fundera på om jag gör rätt som tänker sluta rida henne. Camilla berättade om något sto som hade ridits nästan hela dräktigheten, kanske jag bara ska vara lyhörd och rida så länge Madicken är pigg och glad? Jag kan ju varva med promenader och tömkörning och så kan Celina rida när hon kan.

Mamma började inte jobba förren efter lunch så hon och jag tog en tur tillsammans i skogen. Lukas fick bli kvarlämnad i hagen och han verkade riktigt ledsen och arg över det för han gnäggade både när vi gav oss av och när vi kom. Annars brukar han inte bry sig särskilt mycket.
Madicken var pigg och på gott humör idag och överraskade mig med att sticka iväg och bocka när vi skulle galoppera. Haha, att magen inte är i vägen :P

Fick känna fölet sparka idag igen :) Stod och borstade Madicken som nästan sov när hon plötsligt höjer huvudet och knuffar mig bakåt (jag stod vid bogen), då slogs jag av tanken att jag inte känt efter fölet idag och satte handen under magen. Jovisst, där rörde sig något :P

Jag chansade och packade ner en matsäck i sadelväskorna och gav mig av iallafall :) Och nej, inget regn blev det, dök istället upp lite sol ibland. Red till en äng som kändes som om den borde höra hemma i ett träsk, hovarna sjönk ner jättemycket när Madicken gick där, men vi hittade en någorlunda torr plätt där jag hoppade av och dukade upp min matsäck. Madicken fick gå lös och beta av det lilla gräs som fanns och verkade nöjd med det tills jag plockade upp mina tunnbrödsrullar. Oj, vad det var intressant det var, vad det ätbart? Jag gav henne en bit av brödet och nickade och kastade med huvudet en lång stund så jag hann ta några tuggor. Men efter det var hon efter mig som jag vet inte vad, kunde knappt äta något själv haha. Fick ge henne mer brödbitar så kunde hon rista på huvudet medan jag åt. Lite mer grät och sol hade gjort allt perfekt :) måste göra om det. Jag virade in kameran i en fleecetröja och stoppade ner den i ena sadelväskan, så därför kan jag bjuda på bilder från turen.

Ser ni hur brun Maddis är? I fällningsperioden blir hon plötsligt brun, fast om det beror på pälsen hon fäller eller om det är all smuts hon rullar in sig i när det kliar vet jag faktiskt inte :P





Söta flicka <3




Mmm...snabba och enkla "kanelbullar" :)


Bild tagen från hästryggen

Madicken, eller Madicken IV som är hennes fullständiga namn är en elvaårig New Forestdam med mycket vilja. Hon är halvsyster till min gamla ponny Amy som dog maj 2010 (båda efter Värends Pedro). Madicken är hagens härskarinna och styr de andra med järnhand. Lukas är den enda som hon har respekt för och som hon tolerar för det mesta. När man rider och hanterar henne är hon för det mesta världens keligaste och raraste ponny, men känner hon att någon är det minsta osäker eller rädd utnyttjar hon det genast och börjar skrämmas genom att bitas, sparkas och hotas. Men sedan hon blev dräktig har hennes humör mildrats och det har de andra hästarna märkt och Lukas försöker numera ta över ledarrollen. Madickens förra ägare tränade henne upp till LA-höjd i hoppning men tränare hade sagt att Madicken var en jättefin dressyrponny också. Egentligen är Madicken en ganska pigg ponny som kan bli superpigg i skogen och fara iväg i galopp med massa bocksprång, men sedan hon blev dräktig är hon se som sirap för det mesta. Nu, efter halva dräktigheten har hon börjat piggna till och är seg varannan dag ungefär och galen varannan, men efter ett halvårs seghet gör det mig överlycklig :P 



I år är det fyra år sedan Madicken flyttade till stall Nogelid som häst till stallägarens styvdotter. Sommaren 2008 lyckades hon dra på sig två fästingsjukdomar (borelia och erlichios) och när det upptäcktes hade sjukdomarna gått så långt att det var för sent att behandla henne och veterinären sa att det enda vi kunde göra var att vänta och se hur det gick. Sjukdomarna fick hennes kropp att värka och Madicken var inte rolig varken för oss människor eller för de andra hästarna. När hon stod i vägen vid hagens grind vände hon rumpan till och sparkade om man försökte flytta henne, det enda hon lyssnade på var om man viftade med ett spö samtidigt för då gick hon surmulet iväg. Borstning var helt omöjligt och det var en kamp att sätta på eller ta av ett täcke. Efter ett år hade hon blivit bättre och under sommaren gick det nu att borsta henne igen även om hon hade värre och bättre dagar. I september 2009 kom en kiropraktor och redde ut alla spänningar hon hade i kroppen och det gjorde susen. Vi började leda henne och kunde lägga på sadeln igen. I november lät vi Celina som var minst sitta upp och i 3 veckor red hon små rundor. Den första veckan gick bra men sedan fick jag börja leda henne med kedja eftersom Madickens energi fick henne att bråka och köra med Celina. Hon vägrade gå, sparkade bakut och försökte springa iväg med Celina så tillslut fick hon nog och jag provade att sitta upp. Jag kommer aldrig glömma den första ridturen för hon stack iväg i galopp uppför några backar och bockade av glädje över att få sträcka ut. Camillas styvdotter började rida henne igen, men bara varannan vecka när hon bodde på gården, den andra veckan hade jag henne. Men efter ett tag blev Madicken bara min och plötsligt hade jag två hästar att rida och sköta om. Mamma började rida med oss på helgerna och vissa vardagar och fick rida min trygga Amy och började bli en riktigt hästtjej igen.

Någon av de första ridturerna, Madicken är jättetjock!


På påsklovet testade jag att tävla LC:1 på en klubbtävling och trots att vi knappt hade tränat kom vi tvåa! Jag började hoppa henne och Madicken älskade det, så i slutet av maj tävlade vi LD på en klubbhoppningstävling där hon for omkring glatt bockande. Vi gjorde en hemsk runda men slutade på fjärdeplats. Dagen efter tävlingen dog Amy, och mamma och Camilla bestämde tillsammans att jag skulle få blir fodervärd på Madicken. Jag tyckte om Madicken men älskade henne inte som Amy och det tog många månader innan jag slutade jämföra henne med Amy. Under sommaren skickade vi henne på inseminering med ridponnyhingsten Speyksboush Dancer och efter två försök blev hon dräktig! Camilla ville gärna ha ett föl men hade varken tid eller användning av ännu en häst så när jag sa att jag gärna ville ha fölet bestämde vi att jag fick låna och betäcka Madicken. Fölet är beräknat till 9 juli vilket känns som en halv evighet till. Jag kommer fortsätta rida Madicken så länge hon kan under våren och sedan är det tänkt att Celina kommer ta över henne till julen eftersom det är hennes sista tävlingsår på Lukas. Att skiljas från Madicken blir allt tråkigare för jag har fäst mig vid den här keliga ponnyn mer än jag trodde att jag skulle göra. Men jag kommer hjälpa Celina med henne och hon har till och med lovat att jag kan få tävla klubbtävlingar med henne så Madicken slipper mig inte helt ;)