Hästarna har i stort sett fått ha jullov sedan snön började smälta. Lukas har knappt gått för det är nästan omöjligt för mig att göra något annat än korta promenader med honom. Igår hade han haft lera upp till knäna efter en ridtur och efter allt regnande under förmiddagen så beslöt vi att hästarna fick stå idag. Alla våra stigar har delar som är lerfyllda eller vattenfyllda.

Red Chip som var väldigt pigg och inte alls trött efter en halvtimmes ridning. I stallet pratade vi med Karoline som talade om att Chip är 6år, därmed fullvuxen i skelettet och därmed inte ska ridas som en treåring. Han bör gå 5 dagar i veckan och att vi ökar på ridningen så att han är van vid att gå 45-60min. Intressant måste jag säga, jag trodde inte åldern hade så stor betydelse utan snarare hur musklade de är att bära ryttare.

Övernattning med bara US vilket var väldigt roligt, men som vanligt mycket lite sömn. Linnea skulle sedan rida pigga Lukas en barbackatur och sedan lyckades jag pressa in en ridtur med Madicken. Nangijala fick vara handhäst och tjurade halva turen, sen tröttnade jag på henne och släppte henne lös vilket gjorde henne överlycklig! Hon sprang omkring och busade medan Madicken sneglade nervöst efter henne när hon "försvann". Nangijala roade sig kungligt så jag får väl börja ta ut henne lös igen nu när jakten är över.

 

Började med att hästarna vaccinerades hemma eftersom släpet ju är på lagning. Sedan raka vägen tillbaka till ridskolan för att rida Chip. Han var väldigt pigg, men samtidigt var han nog väldigt kissnödig för han kändes precis som förra ridgången då han liksom går och kniper med bakbenen haha. Så det blev inte så mycket till ridning då han inte kände för att kissa i ridhuset haha! När det var dags att skritta av fick Sara sitta upp och prova han för första gången. Chip är så fruktansvärt snäll och duktig så både jag och Jojje kände oss trygga med att låta Sara prova han när jag ledde. Det första halva varvet vippade han en del med öronen och såg onekligen en aning förvånad ut, men sedan slappnade han av och gick glatt. Sara fick även testa att trava en snutt vilket gick bra det också.

 

Sara var lycklig över att äntligen få prova han och skrev det på facebook. En kommentar som kom på grund av det menade att Chip kommer att förstöras innan nyår - alltså om 3 dagar? Kritiken kom mot att sätta upp en nybörjare på unghäst och jag svarar såhär:

 

Chip har utvecklats den senaste månaden och är så duktig, snäll och trygg att jag inte hade några som helst problem att låta Sara hoppa upp och skritta några varv efter att jag har ridit. Skritt på långa tyglar kring spåret med någon som går bredvid skadar absolut inte Chip. Dessutom är det ingen främmande som suttit upp på Chip utan en tjej som, om det funkar, ska rida Chip när han är mer inriden och vad gör det då om de får vänja sig så smått med varandra redan nu? Det är inte så att Sara kommer få hoppa upp och rida istället för mig plötsligt för det är varken Chip eller Sara duktiga nog till. Som jag ser det ska dessutom en unghäst tolerera och klara av andra ryttare på ryggen än bara en. När Nangijala kan grunderna så som Chip kan nu, kommer jag låta andra få prova henne ibland. För hur skulle det gå om endast jag skulle kunna rida henne?

 

  

Johanna kom igårkväll för att andas lite hästdoft. Vanligtvis brukar jag alltid låna Lady och Madicken och så tar vi en ridtur, men det kunde ju inte bli så mycket av det. Träffar Johanna ca 3 ggr per år men när vi gick på mellanstadiet höll vi ihop och blev skötare samtidigt på ridskolan. Numera bor hon i Lund så det är inte mycket häst hon får hålla på med längre, men jag tog in Nangijala igår för att visa hur stor hon blivit på ett halvår. Johanna fick sedan roa sig med att grundligt putsa till mitt lilla monster som i sin tur roade sig med att bita fast och dra i mina kläder haha.

 

 

Förrädiskt söt, det är vad Nangijala är. Har inte fått några mysiga gnäggningar den senaste månaden och därför väntat på att trotsperioden skulle klinga av. Idag gnäggade hon äntligen och jag blev så glad och tänkte att nu är hon min snälla ängel igen. Så jag tog såklart henne först, satte på tömkörningsgjorden, tränset och tömmarna och begav mig ut till skidbacken. Allt gick bra tills vi kom till grusvägen vid skidbacken men sedan var Nangijala absolut inte nöjd med mitt val av stig. HON ville gå där det var blankis och skulle absolut INTE gå dit jag ville. Som vi bråkade i den korsningen innan vi tillslut kom vidare. Sen ville hon inte gå över en "bro", två rännilar med vatten och en plätt där jorden lyste fram, och hur långt hade vi kommit då, inte ens hundra meter? När hon gått en bit snällt vände jag - och då ändrades hennes uppförande också. Plötsligt gick det bra att gå på alla ställen som hon inte ville gå på innan, men nu taktade hon, kastade med huvudet och försökte rusa iväg. Surade när jag bromsade och hoppade på stället. Tillbaka i korsningen får hon syn på två "livsfarliga" människor och tar chansen att stimma upp sig ännu mer. Måttligt trött på allt hennes tramsande leder jag henne längs med vägen hem medan hon taktar omkring och tillslut stegrar när jag inte låter henne gå. 

 

Väl på andra sidan vägen kunde jag tömköra henne normalt de sista 100m igen men valde att göra halt och sedan leda henne ner till stallet för annars hade hon börjat tjabba igen.

 

Samtidigt som det här trotset kom igång lät jag henne göra mindre och bara få vara som de flesta säger att unghästar ska ha det. Det kanske inte har ett samband men det känns banne mig som att en stor del av trotset beror på för mycket energi och uttråkning. Så jag ska inte låta henne få lulla runt så mycket längre utan nu går vi tillbaka till det vi gjort hittills i år och hoppas att det får henne att sansa sig igen.

 

Hästarna fick som vanligt en julfrukost i form av massa morötter, varsin pepparkaka, lite clementinklyftor och så havregrynsgröt. Lady var som vanligt den enda som älskade clementinerna mest och Nangijala smaskade i år i sig både gröten och frukten, förra året bara sniffade hon äcklat på alltihopa. Efter att hästarna ätit upp tog vi julaftonsritten, de andra var barbacka med jag tog sadel på Lady då jag först skulle ha Nangijala som handhäst. Det funkade dock inte så bra insåg jag efter några meter så hon fick hänga med lös istället. Och som trollet busade! Hon hade otroligt roligt och for omkring som en virvelvind, fick oss att skratta och gjorde ritten till den roligaste julaftonsritten någonsin. 

 

Är själv jättenöjd!

 

På tisdag ska Chip få prova att gå en ridtur i skogen tillsammans med en annan häst, premiärtur alltså. Maja och Omi har lovat att göra oss sällskap, men eftersom vi möttes av en slump redan idag i stallet har tog vi en skrittrunda tillsammans. Dock gick Jojje med och vi skrittade bara cykelvägen fram och tillbaka. Chip tyckte det var  jättespännande och roligt! Marscherade på i snabb takt och fick gå både efter och före Omi vilket funkade lika bra båda. Fanns ju lite läskigheter på vägen men han klarade det galant, glodde bara lite på det. 

 

 

Snart, snart klar... åh vad jag är glad att jag inte tar 25h målningstid/hästhuvud längre!

 

Var ute och red Madicken i en timme idag och hade med mig den pigga Nangijala som handhäst. Gick väldigt bra 3/4 av hela rundan, travade två små omgångar och Madicken är sååå glad åt det. Men sen ville hon trava mer och när hon inte fick försökte hon springa iväg nerför backar och Nangijala var ju inte sen att hänga på. Vid ett tillfälle hade vi bråkat oss nerför en brant backe, var nere vid botten av den då hon plötsligt travade iväg - rakt in på stigen som slingrar sig tätt intill massa granar. Försök att bromsa en häst med en hand, hålla en häst i den andra handen, ducka för grangrenar och samtidigt försöka styra. Det ni!

 

Och äntligen har försäkringsmannen varit och kollat på släpet och godkänt lagning. Så den ska in under mellandagarna och är förhoppningsvis helt och fint tills lektionerna börjar, förhoppningsvis redan i slutet av sista lovveckan så att vi kan ta oss till klubbtävlingarna.

 

Gick och la mig frisk som en nötkärna i måndags kväll, vaknade på tisdagen med ömmande, svullen hals, huvudvärk och feber. Blir sjuk så någon gång per år men igår var det så illa att jag inte klarade av att göra annat än att ligga ner och jag fick tillslut ta en ipren. Det var bara att försöka uthärda dagen för jag visste ju - tack älskade bra immunförsvar - att jag skulle vara på benen igen till kvällen. För blir jag sjuk varar det bara en dag, vilket är jättehärligt! Visst, denna gången var det så illa att jag fortfarande hade feber när jag vaknade idag men det försvann när vi var hos veterinären så jag orkade både rida Chip, pyssla med Nangijala och titta på Celinas ridavslutning. Skulle behövt motionera Lukas som fått vila hela veckan hittills, men kände att jag inte borde utsätta kroppen för en jobbig promenad i snön.

 

Veterinärbesöket gick snabbt idag. Böjprov på alla benen och en igenomkänning av hela kroppen sen skickades vi hem med tillåtelsen att sätta igång Madicken i trav. Om hon inte blir sämre igen slipper vi fler veterinärbesök! Nu ska hon travas rakt i en månad på så bra underlag som möjligt, sedan ska vi börja jobba med sidvärtsrörelser för att stärka henne ytterligare samtidigt som vi får börja galoppera så smått på raka sträckor. Hon får inte galoppera och svänga särskilt snävt så det kommer ta fram till våren innan hon är igång helt och kan ridas som vanligt.

Då är 2/3 av bilden klar och jag känner mig ganska mätt på att måla haha! 

 

Blev inte riktigt lika nöjd med denna bilden som med Jackson - dock är Jackson mycket söt vilket faktiskt gör skillnad. Är väldigt nöjd med pälsen i ansiktet men mindre nöjd med manen som jag tycker bara ser konstig ut, men så ser man ut när den viker sig så jag får väl strunta i det.

 

Jag har länge tvekat om jag ska gå vidare med mina målningar eller inte. En del av mig vill väldigt gärna visa andra än bara de jag känner, mina bilder. Den andra halvan vill inte för jag vet att det kommer bli konsekvenser av det. Jag har aldrig velat bli "känd", jag ryser bara jag tänker på det. Nej det är inget som passar mig. Den här bloggen är min dagbok som jag kommer älska att ha om några år när jag tittar tillbaka på allt som har hänt. Den är inget jag vill sprida till allmänheten. Därför har jag tagit beslutet att skapa en separat blogg för allt som rör mina målade bilder. Där kommer jag ladda upp bilderna under målarprocessen, vilket jag endast gjort här. På facebook ligger nästan enbart de färdiga målningarna.

 

Jag har funderat på en sak och det är hur "lätt" jag skulle kunna bli känd genom mitt målande. Det är bara att måla av några stora hästbloggar-hästar, skicka det till bloggaren och säga att de får den mot att de skriver och länkar till mig och vips så är det färdigt. Men... vill jag verkligen det? Det är det jag tvekar på. Troligtvis skulle det då innebära att folk vill köpa bilder av mig vilket skulle förändra andra saker. Jag är inte helt säker på att jag vill ha en jämn ström av beställningar av målningar eller att jag skulle klara av pressen med posetiva och negativa kommentarer. Om någon skulle hacka på mina bilder skulle jag ta åt mig och bli ledsen, så vill jag ju inte ha det...

 

Denna bilden har blivit en av mina stora favoriter, älskar den mer och mer ju oftare jag tittar på den.

Igår satte jag på Nangijala selen och så tog vi fram alla tolkningsgrejor. Mamma proppade fickorna fulla med morötter och jag satte på mig skidorna. Men precis som jag trodde så brydde hon sig inte alls om att jag åkte efter. Istället terrade hon mamma genom att knuffas och nypas för att få mer morötter så jag åkte flinande bakefter och ropade till mamma att hon skulle låtsasbita tillbaka med handen. Dock med resultatet att Nangijala gav sig på henne ännu värre. Haha, hon är för rolig! Visste väl att det finns ett monster någonstans i henne.

Efter drygt 2,5h arbete ser bilden ut så här. Grunden är lagd så nu ska här målas hårstrån i pälsen och såklar man taglet (det jag längtat mest efter). Har aldrig målat en häst med dessa färger och det är otroligt konstigt att måla i lila, blåa, gula och röda toner tillsammans.

 

Har varit på dåligt humör hela dagen pga av snösmältningen. Jag bara älskar snö och hatar när den försvinner så har ägnat dagen åt bakning och böcker. På kvällen var jag på ridskolan och red Chip som var lika fantastiskt duktig som alltid trots att det rasade ner snö från taket med jämna mellanrum. I galoppen idag var han jätteduktig, fattade galopp så fort jag bad och orkade hålla galoppen hela varvet runt i båda varven, innan var det som att han galopperade i 3dm tjock lera. Problemet med att han inte vill gå på spåret har i stor sett försvunnit i skritt och trav, någon enstaka gång ibland han inte vill bara. I galoppen bråkar jag inte med honom om var vi ska galoppera men han har ändå börjat söka sig ut på spåret av sig själv.

 

En tredjedel av målningen är nu klar och det är på Jackson. Längtar så tills jag får visa Elin den, men jag får hålla mig till julafton. Sen har jag ju både Baileys och Aztor kvar att måla... men jag har börjat bli riktigt snabb nu känner jag. När jag väl la manken till blev målningen plötsligt klar. Ikväll målade jag praktiskt taget hela Jackson med dess detaljer så sammanlagt blev det väl kanske ca 8-10h arbete? Väldigt nöjd är jag iallafall, det enda som jag själv tycker är sämst är den mörka delen av luggen samt där den vita bläsen möter den bruna, men det är det nog bara jag som stör mig på.

 

Det knepigaste var dock mulen som jag kämpade en bra stund med, liksom ögonen jag gjorde igår. Inget blev som jag ville så jag gav upp för dagen, ibland har jag sådana dagar när allt man ritar bara blir skit av någon anledning...

 

Den lättaste var hela ansiktet förutom bläsen, brukar tycka den delen är tråkigast men inte denna gång. Ögonen älskade jag att måla som alltid :)

 

Började eftermiddagen med att rida Lommaklint på Lady med Nangijala som handhäst. Woho, så skoj - inte. Först går det bra för Nangijala var minst lika pigg som Lady. Men efter att det trillat ner en stor snöhög från en gran på oss blev det aningens kallt (dumma vind!), kallar blev det efter en bits trav när vi skulle svänga vänster. Lady bestämde sig i sista sekunden att inte svänga utan att gå in i en snöig buske och Nangijala gick rätt... ja, kaos och så snö överallt, iiiiskallt! Tappade dressyrspöet där och lyckades inte hitta det så det får väl smälta fram antar jag. Sen kom lommaklint med galopp och då var jag rätt trött på de två pigga ponnisarna. Nangijala retade Lady som hotade tillbaka för att sedan försöka dra iväg före oss i galoppen men tvingades att galoppera på tvären. Lady fick nog och la i bromsen och det var bara att försöka få allt att inta sina platser igen och försöka på nytt. Påväg hem skulle jag ta rådjursbackarna i trav vilket inte gick så bra haha! Men Nangijala var iallafall trött sen och närapå släpades med hem.

 

40min tolkning med Lukas stod näst på schemat. Jag kommer hem helt slut och Lukas lika pigg som när vi stack ut. Kände inte för sken idag och efter att ha trillat en gång när jag försökte låta bli att titta på marken framför skidorna, höll jag mig till skritt och trav. 

 

Vinterns första tolkning med Lukas som gjorde mig totalt vansinnig första halvan. Bara retades, var allmänt jobbig och skulle gå överallt där han inte skulle gå. Lagom kul när jag går på skidor. Började redan när vi gick ut från stallet. Gick halvvägs hem och tänkte försöka trötta ut han genom galopp uppför den långa backen. När vi vänder skenar han iväg med mig åkandes efter - med usel balans och inga överdragsbyxor. Tänker bara "shit, shit, shit, jag kommer åka in i nåt och ramla!" Drar i tömmar men det är svårt när man samtidigt försöker hålla balansen när ena skidan åke rpå upptrampad spår och den andra i djup pudersnö. Överlever och lyckas lugna ner han tills vi når plogad väg där han ska sticka igen och börja sparka bakut när jag hindrar honom från att rusa vidare.

 

Skrivit det sista på c-uppsatsen idag och efteråt fick Lina prova på att tolka efter Lukas. 25min i mycket snö räckte bra som motion för honom. Lämnade Lina till sin buss och åkte tillbaka till stallet för att rida Lady. Broddade henne med mammas nya isbroddar som är sååå lätta att sätta på jämfört med de gamla hon hade. Ut i skogen barbacka då hon har/har haft blåmärken där sadeln ligger. Barbacka går dock bra så sadeln kan nog på igen snart. Det var Ladys första ordentliga ridning på en vecka så första traven var med hög hals och höga lyfta ben = skumpigt x2. Så kom rådjursbackarna, säkrast att inte ta sats utan låta henne börja galoppera vid backens början. Svisch sa det och så for hon iväg i raketfart. Shit, tänkte jag, lägger hon in en tvärnit för något läskigt så är det kört. Men vi klarade hela vägen upp! Lite avrastad är hon nu iallafall.

 

Näst på tur var Madicken, även hon barbacka fast i mörker med reflexer och pannlampa. Gick över till skidbacken och insåg att Madicken bytt personlighet med Lady - "rädd" för hängande grenar med snö på och skulle snurra runt och galoppera iväg. Damen är såå sugen på att få ta en härlig galopp i snön.

 

Sedan hade jag även mockning och tvingades skotta hela vägen till gödselstacken och försöka gissa i mörkret var jag hade skottat stigen sist.

 

Red Dutchesse idag på hopplektionen. Känner att det blir mycket ridande av storhästar plötsligt! Enbart ridit ponny i 3,5 år och så plötsligt rider man storhäst två gånger på några veckor. Har bara ridit Dutchesse lite en gång för typ 6 år sen. Hon kändes inte så stor, kantiga gångarter jämför med Ladys men i slutet av lektionen tyckte jag hon var mysig! Helt klar rolig att hoppa, pigga och glad men på helt annat sätt än Lady. Lady känner man att hon drar iväg och drar emot när jag försöker bromsa henne. Dutchesse fortsatte springa utan att ta mycket notis om mina tygeltag - men jag blev ändå förtjust i henne!

 

Haft en fullsmockad helg som alltid när det är dags för luciashowen, men den blev väldigt lyckad!

 

Lukas rids som vanligt och idag fick Moa prova på att tolka efter honom vilket hon aldrig gjort innan. Dock glömde hon överdragsbyxor så hon var en aning blöt efteråt haha!

 

Lady blir snabbt bättre och mamma har vågat skritta barbacka lite i paddocken i två dagar eftersom hon ömmar lite på ställen där sadeln kan trycka. Barbacka går dock bra men mamma vågar inte rida utanför paddocken så det ska jag göra imorgon. Lady är galet pigg så det kan bli livat!

 

Madicken är trött på att bara skritta och vill trava och galoppera, stackarn. Nangijala är fortfarande i trotsperioden så jag har mest låtit henne vara denna veckan när jag haft mycket att göra. Nu ska jag dock börja tolka in henne så får hon något att göra och tänka på + försöka få med henne ut som handhäst med Lady (dock med sadel).

 

Lady stackarn har blåmärken på större delen av vänstra sidan förutom halsen samt rumpan och svansen. Dessutom har hon ont bakom öronen efter grimman vilket är fullt förståerligt. Lukas hade ett transportgrimskaft i gummi som dessutom var lite trasigt så det gick nog av direkt vid kraschen. Lady å andra sidan hade ett annat som inte ger vika i första taget, där var det lädergrimman som gick sönder och det gjorde nog betydligt ondare än för Lukas. Mamma pysslar om sin ponny så gott det går och så får hon stå tills blåmärkena försvinner vilket nog kan ta ett tag.

 

Veterinären som kom och undersökte dem sa att det var transportskydden som hade skyddat dem. Lady som drabbades värst hade vanliga benskydd på benen samt transportskydd och skadorna hade nog blivit mycket värre om hon inte hade haft dem på sig. Dessutom hade vi tur med mellanväggen i transporten. Eftersom Lady vinglar så hemskt och jag är tvungen att köra i högre hastighet och mer svängar för att klara det dåliga underlaget, hade vi plockat väck mellanväggen. Lukas är så liten att det blir som när ett sto med föl åker och Lady behöver bara ha några extra centimeter för att stå stadigare. Vid smällen lossnade hela främre bommen. Tänk då om vi hade haft mellanväggen också som hade lossnat samtidigt? Vem vet hur värre det hade gått då!

 

Pappa undersökte släpet och prövade om det sitter fast ordentligt på bilen i förrgår och det gjorde det. Han tryckte på så med domkraften att jag är lugnad, dock ska vi ändå byta ut handsken till släpet för säkerhetsskull. Men hädanefter kommer vi aldrig köra upp eller nerför den backen/svängen igen under vintern utan jag kommer köra upp släpet först och lasta hästarna ovanför. Dock innebär det att Camilla måste komma och hjälpa mig på måndagskvällarna att lasta av eftersom Moa åker hem efter sin lektion.

 

Skulle skritta Madicken idag och beslöt att Nangijala skulle få följa med som handhäst vilket hon bara gjort några få gånger innan. Det var en bred väg hela vägen så det skulle nog funka rätt bra tänkte jag. Dock glömde jag ta i beräkning att damen ifråga är väldigt tjurskallig för tillfället vilket visade sig genom att hon nep (!) mamma i handen när hon inte fick gå framåt. Så illa är hon inte mot mig, men jag saknar helt klart mina gnäggningar och att se henne komma gående i hagen. Men hursom helt så begav vi oss ut och första stunden fick jag släpa med mig henne för hon skulle sega lång bakom Maddan. Hade ett dressyrspö så att jag kunde mana på henne och en lång stund var hon väldigt snäll. Tills hon fick syn på ett galler till ett vattenavlopp, Madicken gick runt men Nangijala frös fast och vägrade gå bara för att. Jag höll på att dras ur sadeln för ponnyskrället vägrade röra sig en millimeter först. Efter det var hon dock snäll nästan hela rundan. Det var bara i slutet som hon var så sur på alltihopa att hon gick och nöp sig stackars mor vart hon kom åt.

 

 

 

Chip var inte riden sedan i lördags och var därför väldigt pigg redan när vi gick till ridhuset. De första varven gick som vanligt Jojje och höll i honom och han fick marschera på eftersom Chip gick så fort haha. Men trots att han var så pigg var han otroligt uppmärksam i skritten och gick att styra för väldigt små hjälper. Jag upptäckte att jag faktiskt kunde lägga en volt endast med hjälp av skänklar och vikt med hängande tyglar! I traven var han väldigt pigg och sprang på på samma sätt som Lady gör när hon är full av energi. Lät honom hållas i början för att han skulle bli av med lite av överskottsenergin och tränade på att trava på spåret. När jag sedan började svänga upptäckte jag att han, trots hans pigghet i traven, ändå lyssnade nästan lika bra som i skritten och att jag kunde svänga genom lätta tygeltag. Tog även lite galopp i båda varven vilket var så kul, tyckte Chip, att han gjorde en blandning av galopp och bocksprång vilket både såg och kändes roligt ut haha.

 

Den här härliga killen är så underbart positiv, glad och läraktig. Om Nangijala får hälften av det kommer jag vara glad. Jag kan nämnligen redan se framför oss alla duster vi kommer ha om saker Nangijala tycker är totoalt onödigt eller korkat.

 

 

Chip var inte riden sedan i lördags och var därför väldigt pigg redan när vi gick till ridhuset. De första varven gick som vanligt Jojje och höll i honom och han fick marschera på eftersom Chip gick så fort haha. Men trots att han var så pigg var han otroligt uppmärksam i skritten och gick att styra för väldigt små hjälper. Jag upptäckte att jag faktiskt kunde lägga en volt endast med hjälp av skänklar och vikt med hängande tyglar! I traven var han väldigt pigg och sprang på på samma sätt som Lady gör när hon är full av energi. Lät honom hållas i början för att han skulle bli av med lite av överskottsenergin och tränade på att trava på spåret. När jag sedan började svänga upptäckte jag att han, trots hans pigghet i traven, ändå lyssnade nästan lika bra som i skritten och att jag kunde svänga genom lätta tygeltag. Tog även lite galopp i båda varven vilket var så kul, tyckte Chip, att han gjorde en blandning av galopp och bocksprång vilket både såg och kändes roligt ut haha.

 

Den här härliga killen är så underbart positiv, glad och läraktig. Om Nangijala får hälften av det kommer jag vara glad. Jag kan nämnligen redan se framför oss alla duster vi kommer ha om saker Nangijala tycker är totoalt onödigt eller korkat.

 

 

Jag var uppe och släppte ut Lady och Lukas i paddocken vid 11-tiden, de var otroligt pigga och travade en stund innan de började leta gräs längs med kanterna. Lukas ser ut pecis som vanligt, Lady ser något stel ut i bakbenen men var annars pigg. Mockade åt dem, skottade en massa och satte upp det sista pyntet i stallgången.

 

Allt börjar mer och mer kännas som en mardröm jag drömt. Men kund einte låta bli att rysa när jag tittade in i transporten i dagsljus: mattan ihopknycklad, främre bommen av, övre luckan trasig, lampan inui sönder och så blodfläckarna på väggarna.

Jag var uppe och släppte ut Lady och Lukas i paddocken vid 11-tiden, de var otroligt pigga och travade en stund innan de började leta gräs längs med kanterna. Lukas ser ut pecis som vanligt, Lady ser något stel ut i bakbenen men var annars pigg. Mockade åt dem, skottade en massa och satte upp det sista pyntet i stallgången.

 

Allt börjar mer och mer kännas som en mardröm jag drömt. Men kund einte låta bli att rysa när jag tittade in i transporten i dagsljus: mattan ihopknycklad, främre bommen av, övre luckan trasig, lampan inui sönder och så blodfläckarna på väggarna.

Gårdagen började som vilken annan måndag som helst. Vi fixade hästarna inför lektionen, lastade dem, jag lyfte på kopplingen mellan släp och bil och sedan körde vi. I backen vid ridbanan tog jag extra fart som alltid när de är snö och vinter och svängde till vänster. Klonk hörde jag och Moa och jag säger till henne att "det gick ju bra, Lady vinglade knappt idag ju". I den svängen hörs praktiskt taget alltid lite pangande från Lady hur sakta jag än kör. Hon har så dålig balans. Jag kör vidare mot mamma som står vid stora vägen. Hon viftar hysteriskt med armarna och skriker på oss "var har ni gjort av släpet???!!!!!" innan hon springer tillbaka. Det blev tyst i bilen och sedan säger jag åt Moa att hoppa ur och springa efter medan jag vänder bilen. När jag kommer till kröken ser jag mamma och Moa stå och titta förtvivlat på den välta hästtransporten som ramlat ner i hagen. Den står på högkant med lämmen mot marken och allt är bara tyst. Mamma får Moa att springa upp och säga till Camilla eftersom hennes telefon inte fungerar tillfälligt och jag lyckas ringa efter pappa som inte fattar alls vad som hade hänt för jag skriker och gråter så. Han är ca 10min promenad bort i skidbacken och kommer springande efter en stund. På den tiden har jag varit i stallet och rafsat åt mig två grimmor eftersom Nangijala och Madicken går i hagen där släpet ramlat ner. De är upprörda och försvinner innan jag hinner fånga dem så jag slänger grimmorna i snön och går till transporten där en häst börjat sparka. Sparkningarna varvas med tystnad och mamma springer snart även hon upp till Camilla och lämnar mig kvar. Jag grät och grät och grät och tänkte att vi aldrig skulle få ut dem levande. Om båda trots allt levde skulle de vara svårt skadade och antagligen tvingas avlivas. När det bankar i transporten försöker jag lugna med rösten men den darrar så att den bara bryts.

 

När pappa kommer springande börja han förhöra sig om vad som hänt och kommer fram till att hästarna kanske hänger fast i frambommen och riskerar strypas. Så han klättrar upp, öppnar framdörren och lyser ner med en ficklampa. Är tyst ett ögonblick och säger sedan "det här ser inte bra ut tjejer...", Moa hade kommit tillbaka då och stod bredvid mig. Sedan säger pappa att Lukas verkar okey, han står på botten medan Lady ligger mer klämd och bara orkade lyfta huvudet lite hastigt innan hon lade ner det igen.

 

Räddningstjänsten kommer efter en lite stund och pappa och dem enas om att de måste försöka tippa ner släpet så mycket det går så att vi kan få ut hästarna där bak. De fäster ett rep och börjar dra försiktigt och pappa och någon räddningsman går bak till lämmen. Släpet lutar fortfarande. Pappa skriker på mig att komma men jag bara grät och ville inte veta vad vi skulle få se när de fick upp bakluckan. Camilla tar mig och Moa och tvingar oss att vända allt ryggen medan de jobbar på att få ut hästarna. De tvingas slita loss övre luckan och plötsligt trillar Lukas ut och vandra iväg genom hagen. Jag fångar in honom och tar av honom täcket och skydden som snott in honom. Tygeln hade gått av och i grimman hängde resterna av transportgrimskaftet men annars verkar han okey.Medan jag håller på med honom kommer även Lady ut och hon far iväg i galopp mot mig och Lukas och jag fångar henne. Hon haltar både på ett framben och ett bakben och saknade sin lädergrimma som gått sönder. Men det lever båda två.

 

Efter ett tag kommer tillslut veterinären och börjar undersöka dem. Båda hästarna har en spräckt läpp, varsitt litet sår, är mörbultade men för övrigt oskadda. Lukas är minst påverkad medan Lady troligtvis har rätt ont i kroppen idag. Båda hästarna fick smärtstillande och Lady även en stelkrampspruta. De hade helt enkelt änglavakt.

 

Transporten är rätt trasig men går att laga. Pappa har grubblat på vad som kan ha gått fel då jag drog för att se att den satt fast i bilen. Jag minns inte om knappen åkte upp som den ska göra, men jag vet att jag drog i kopplingen. Kanske att den inte satt på helt och att känslan av att den satt fast kom sig av is, kanske att knappen frusit så att det såg ut som att den fästes men bara gjorde det nätt och jämnt. Kanske att kulan eller fästet är slitet och utnött. Pappa har lovat att vi ska undersöka det ikväll, men det ända jag tänker på är om vi inte hittar en naturlig förklaring till det. Hur ska jag då våga lite på att den verkligen sitter ordentligt och att detta inte riskerar hända? Hur ska jag våga köra utan att känna rädsla för att samma sak ska hända igen men sluta värre? Och kommer Lady och Lukas våga åka transport efter det de råkade ut för?

 

Gårdagskvällen var en enda mardröm. Jag bara grät och kunde inte sluta även fastän hästarna konstaterades i stort sett oskadda. Så fort någon pratade med mig grät jag mera och därimellan var allt bara tomt inuti mig. Om och om igen visades bilden av den välta transporten framför mina ögon och vad som kunde ha hänt. Polisen kom och skulle prata med oss vad som hade hänt och jag som knappt kunde tala för all gråt. Jag grät som jag gjorde när Amy dog, förutom att de kom av rädsla, skräck och oro istället för sorg. Jag upptäckte att jag kunde avskärma mig från allt, släppa alla känslor och inte känna någonting. Jag svarade på den kvinnliga polisens frågor men hörde mig själv tala som  om jag vore långt bortifrån. Om jag höll fast vid den tomma känslan kunde jag hålla tårarna tillbaka och jag kunde glömma det jag hade varit med om under kvällen. Att känna ingenting var så mycket enklare än att känna något. De andra pratade om chock, värme och varma drycker som skulle motverka detta. Det enda jag ville var att glömma allt och sova.

 

Idag vaknade jag svulle i ansiktet av alla tårar jag fällt. Jag mår bättre och minnesbilderna är inte lika plågsamma längre. Låter jag bli att fundera närmare på det känns allt som en dröm. Jag har inga skuldkänslor för vad som hände i med att jag vet att jag lyfte på kopplingen mellan bil och släp. Men hade jag inte gjort det hade jag troligtvis gått under av skuldkänslor, särskilt om någon av hästarna inte klarat sig levande ur detta.

Åt julbord igår och orkade inte äta frukost. Körde iväg en sväng, glömde äta när jag kom hem igen och stack sedan iväg igen = vrålhungrig eftersom jag och Carro fick springa runt i ridhuset på showträningen utan hästarna. Fick med mig en apelsin på väg till Nogelid som jag stoppade i fickan. Skulle bara fota hästarna i hagen först men tappar då apelsinen i snön på andra sidan grinden. Tänker att den kan ligga där en stund men då kommer Madicken, tänker "ett äpple!!", får under huvudet och biter tag i det och drar in det. Grimaserar och lämnar apelsinen till Nangijala som tuggar/suger i sig halva innan hon kommer på att den inte heller var ett äpple. Tur att vi ha skorpor att äta i sadelkammaren!