Nangijala red för någon vecka sedan och nu har hon lov fram till augusti. Inte så att hon ska vila för det hade hon aldrig pallat, men vi ska koncentrera oss på löshoppning, longering och tömkörning, särskilt det sista. För när hon började ridas igen ska vi varva skogen med ridbanan för nu har snart halva året gått ju!

 

Longeringen börjar sitta iallafall. Hon kan alla kommandon (även om vi inte tränat mycket på galoppen på sista tiden): halt (gör hon klockrent), skritta (kan bli halt ibland från trav), trava (lite småsegt igång bara) och galopp (halvsegt här med ibland). På sista tiden har jag satt på förlängningstygeln på henne för att få henne att söka sig neråt. Ja har inte spänt den särskilt hårt utan bara så att det blir behagligare att sänka huvudet något. Det har tagit ett tag men nu börjar hon förstå vad den betyder i skritt och trav (har inte galopperat med den, det har hon varken ork eller balans för utan skulle bara bli en kamp). Senast jag red var hon själv intresserad av att sänka huvudet stundtals i traven. Hittills har jag struntat i formen och bara sökt framåtbjudning och tänkt att den börjar vi ge oss på lite i höst.

 

Sen har vi Nangijalas man... vete tusan vad hon har gjort med den alltså. Börjar gå jämnt från manken och plötsligt blir det ett hack, "platå"-skillnad efter 1,5-2dm varpå det är fin till de 2dm närmast öronen där hon verkar ha skavt av 2dm av längden på något vis?! Fick klippa och försöka jämna till den idag även om det tar emot. Luggen börjar iallafall bli fin igen.

 

Ett år gammal bild

Jag har haft Lady sedan i söndags och förutom en dressyr (som gick jättebra) så har vi ridit en 2h tur runt Skyesjön då vi lustigt nog stötte på hennes bästis (sannolikheten för det är inte stor tror jag). När vi galopperar sista backen är Maja först och plötsligt blir Lukas rädd för något och gör en tvärnit med en 180 grader vändning. Maja dimper i backen, tappar andan och Lukas småtravar vidare. Kollar Maja, börjar gå efter Lukas som fortsätter travar, vänder för tänker att jag får hiva upp henne på Lady och gå så efter Lukas. Lady dör lite av förskräckelse när hon får syn på Maja i vägkanten och vägrar gå. Tycker mig höra Lukas grymtgnäggningar när jag hjälper Maja upp och när vi börjar gå hör vi hur han gnäggar (låter helt övergivit). 100m bort har han tack och lov stannat så jag får snabbt tag i honom.

 

Idag red jag och Maja ihop för första gången med Nangijala och Lukas. Maja hade inte sett mig rida sen typ i mars då jag hoppade upp från staketet och bara skrittade runt lite på ridbanan och stallplanen. Så hon var mycket berömmande när jag hoppar upp från en sten i skogen (var lat och tvingades leda Nangijala en bit pga hög musik i gamla huset) för att Nangijala stod så snällt haha! Vi tog rådjursrundan och galopperade uppför halva. Nangijala tog snabbt galoppskänkel och bockade sina härliga, mjuka språng en bit innan jag fick upp huvudet och bad henne att galoppera. Hon är så vansinnigt rolig att rida! Men nu blir det bara en ridtur till och sedan vila till augusti.

 

Chip red till betet i torsdags (tja, han fick förstås åka sista biten) och verkade mycket glad när han släpptes i en hage full med gott gräs. Nu får han det lugnt under sommaren, han ska nog få vila några hela perioderoch sen ridas lite i skogen med Sara ibland också. Så nu har jag en häst mindre i några månader så då tänkte jag att Madicken ska få motioneras istället!

 

Min skriknisse till häst och jag tog en kort skogstur häromdagen. För första gången såg jag hennes nerviga, Ladylika sida. Jag red så att ja skulle trava förbi Celinas skogshinder, men Nangijala bara glodde med stora ögon och tog sig stelbent förbi dem (nätt och jämnt). Till saken hör att jag red förbi alla (fast åt andra hållet) förra veckan och då var det inget konstigt....

 

Madicken har ju inga muskler alls utan är mest slapp och dallrig i kroppen. Hoppas kunna tömköra/longera/promenara henne varannan dag iallafall, men vi får väl se. Idag blev det ett lätt 25min tömkörningspass och hon orkade knappt trav i 10min. Men hon är en klippa att tömköra verkligen!

 

Lady och jag skulle rida Surkärringen ikväll. Nu har hon börjat ridas som vanligt igen, men i med att hon inte varit iväg på de längre rundorna på nån månad, så var det otroligt läskigt idag. Skulle skritta biskopsmålavägen bortåt och hon gick så sakta, så sakta... staket läskigt. Får läskigt. Får bräker läskigt. Häck läskigt. Fågel läskigt... ja ni fattar. Sen svängde vi åt höger och skulle skritta 100m tills vi skulle svännga vänster in på skogsstig. Efter 10min där var jag irriterad. Efter 50m vägrar ponnyn att gå och vi backar ner i diket och slingrar oss fram till slut. Sen bara släppte det när vi svängde av och så gick det bra tills vi var halvvägs uppför en backe. Då tvärvänder hon mitt i steget så att jag nästan far av och jag kan absolut inte få henne att gå utan får hoppa av och leda, suck... Sen nöjde hon sig med att hoppa och tvärnita för läskiga saker resten av rundan.

 

 

Såhär såg det ut när jag borstade Nangijala i stallgången inför tömkörning:
" Åh lilla stackare. Du är ju helt sönderbiten vid juvret och insidan av bakbenet. (Kliar med en magic brush och ojar mig över min stackars älskling). Vänta så ska matte hämta lite salva!"
Jag hämtar salva, tar en stor klick på handen och börjar smeta...
"Skriiiikvrååååål, PANG!!!"
Sen står vi där och stirrar på varandra. Vet inte vem som blev mest rädd. Nangijala som sparkade bakut och träffade väggen eller jag som överraskades av reaktionen. Min häst var otroligt förolämpad och skrek och sparkade så fort kag försökte kleta ut den salva hon hade fått och jag fick tillslut smälla till henne lite med spöet för att få henne att sluta så att jag kunde smeta färdigt det jag kladdat på, för det där beteendet är ju livsfarligt!

Som avslutning på måndagslektionera hade vi working equitation (ska även ha det på torsdag tror jag) och det var första gången för Chip. Mina tankar när jag såg banan ar följande:

 

1. Mellan två dressyrstaket "bro" - det där klarar vi nog! (vilket vi fixade lätt i galopp)

 

2. Slalom mellan hinderstöd - i galopp? haha, knappast! Det får nog bli trav (kunde galoppera runt max 2)

 

3. Backa runt en hörn - det kommer gå sakta, men det fixar vi! (Absolut kunde vi det!)

 

4. Gå över med frambenen över en bom och bakbenen på andra sidan och flytta ut sidvärtes - det kommer aaaaldrig gå.... (otroligt nog klarade han det jättebra! Fast bara för höger skänkel haha)

 

5. Galopp inuti en ring av bommar - vi kör trav! (trav på en ganska förbryllad Chip)

 

6. Parkera bredvid bord och lyfta upp och ner en flaska - hm.... om jag tränar lite och gör det sakta går det nog... tror jag...(tränade och det gick bra. Men tränade bara i höger varv först så vänster gick inte riktigt...)

 

Så sammanfattningsvis var Chip överraskande duktig även om vi var söliga. Ska bli intressant att se vad som händer på torsdag när han fått tänka igenom banan.

 

Nangijala har blivit väldigt stoig de senaste månaderna och vill gärna nosa på andra hästar för att sedan vända rumpan till och slå. I lördags var hon mycket intresserad av Dante som stod några meter ifrån nådde hon inte, men Celina kom inom räckhåll så hon nosade på henne. Och Celina luktar ju lite Dante, så då var det väl nästan samma sak som att nosa på Dante...? Pang sa det och jag flög bakåt innan hennes stoskrik ens hade nåt mina öron. Kände mig oerhört fjöntig när jag ägnade de närmsta 10min att omväxlande ligga ner och försöka låta bli att svimma. En spark rätt i ansiktet med en sprucken haka, söndertrasad mun/läpp, blod rinnande och framtänderna fastnade i läppet... nä, då mådde jag superbra jämför med en vanlig, inte särskilt smärtsam spark mitt på låret. Till råga på allt dök Maja upp i vevan och hade sin mamma och syster Martina med sig... tappade tråden totalt när jag försökte prata med hennes mamma, det flimrade ju och hörseln försvann till hälften. Idag, några dagar senare har jag ett blåmärke som är 1,5dm i diameter och som skiftar i allehanda färger. Inga shorts den närmstade tiden alltså!

 

I onsdags skull ag och Nangijala ut i skogen, men jag höll på att flyga av innan vi ens kommit ut i skogen! Vi red längs med gamla husets långsida och när hon passerat husets gavel med en huvudlängd kastar hon sig 3m bakåt så att jag hänger på huvudet. Jag kravlar mig upp och undrar vad tusan hon såg, men därifrån vi står kan jag inte se något. Lirkar lite och får henne att gå igen men med samma resultat. Nu fattar jag ingenting för jag hann se husets kortsida. Hoppar av och leder henne framåt. Först då hittar jag det hästätande monstret som består av tre staplade vita plaststolar....

Innan fotade jag jämt när det var hopplektioner eller hopptävlingar. Nu... fotar jag typ aldrig. Möjligtvis Celina och Maja men utöver det - nada. Hinner aldrig gå på andras hoppträningar och det är synd för jag saknar det, både att sitta och skvallra på läktaren och att fota. Men fota tar tid och när jag hade tid fotade jag i RAW-format och det tog ju tid att fixa och minska bilder. Dessutom hade jag mina gamla älskade kamera som jag kunde utan och innan och mitt fina objektiv där autofokusen fungerade. På den nya kameran slutade den ju fungera efter lite mer än ett halvår skumt nog. Men i torsdags tog jag med kameran och det ickefungerande autofokusobjektivet för att se vad jag kunde få. Helt klart sämre bilder än med den gamla kameran, men hade jag hade RAW-format hade jag kunde fixa till det mer. Men det är väl träning som gäller och förhoppningsvis hinner jag fota lite mer i höst.

 

I torsdags var det dags för Dantes andra lokala hopptävling och vi styrde kosan mot Sölvesborgs stora gräsbana. Mamma var inte med (wow!) men Maja och Linnea var med oss. Dante stod snällt och lät sig broddas, men sen blev det fart i grabben. Han pinnade på och bockade lite på framridningen. Dessutom sprang han bara glatt och struntade i att Celina bad han att bromsa. Därför blev det, föga förvånande, mest flacka språng och han rev snabbt 2 hinder inne på banan. På sista i grunden fick han syn på några funktionärer som satt snett bredvid hindret och där fastnade hans fokus. När de når hindret och han ska till att hoppa av upptäcker han att han nog redan skulle ha hoppade av för ett språng sedan så han stannar, går ner på knä, river hindret och Celina dimper i backen. 

 

Till klass nummer 2 var Dante lika pigg men nu sa jag åt Celina att hon måste ta tag i honom och bestämma tempot. Inte låta han springa medan hon försiktigt frågar "du, vi kan väl springa lite saktare?" när hon drar i tyglarna. Dante var inte glad, men tog förhållningarna rätt bra och sprången blev genast bättre på framridningen. In på banan och Celina fortsatte hålla han tillbaka. Det var bra att inte låta han springa, men i med att han var föga förtjust i att hon skulle bestämma och försökte ta tillbaka bestämmanderätten, så blev de flesta sprången konstiga. Lite hisshopp, kom in knasigt osv men han petade inget utan var högt över. Än en gång var sista hindret vid funktionärerna och denna gång missar de hindret när han glor dit bort. Andra försöket hoppar de fint. Lustigt nog blev det aldrig någon felfri i grunden, den som hade bäst hade en rivning och tvåan - Celina - hade ett stopp. Så trots denna "dåliga" rundan kom de hem med en medalj och andrarosett.