Såhär såg det ut när jag borstade Nangijala i stallgången inför tömkörning:
" Åh lilla stackare. Du är ju helt sönderbiten vid juvret och insidan av bakbenet. (Kliar med en magic brush och ojar mig över min stackars älskling). Vänta så ska matte hämta lite salva!"
Jag hämtar salva, tar en stor klick på handen och börjar smeta...
"Skriiiikvrååååål, PANG!!!"
Sen står vi där och stirrar på varandra. Vet inte vem som blev mest rädd. Nangijala som sparkade bakut och träffade väggen eller jag som överraskades av reaktionen. Min häst var otroligt förolämpad och skrek och sparkade så fort kag försökte kleta ut den salva hon hade fått och jag fick tillslut smälla till henne lite med spöet för att få henne att sluta så att jag kunde smeta färdigt det jag kladdat på, för det där beteendet är ju livsfarligt!

Nangijala har blivit väldigt stoig de senaste månaderna och vill gärna nosa på andra hästar för att sedan vända rumpan till och slå. I lördags var hon mycket intresserad av Dante som stod några meter ifrån nådde hon inte, men Celina kom inom räckhåll så hon nosade på henne. Och Celina luktar ju lite Dante, så då var det väl nästan samma sak som att nosa på Dante...? Pang sa det och jag flög bakåt innan hennes stoskrik ens hade nåt mina öron. Kände mig oerhört fjöntig när jag ägnade de närmsta 10min att omväxlande ligga ner och försöka låta bli att svimma. En spark rätt i ansiktet med en sprucken haka, söndertrasad mun/läpp, blod rinnande och framtänderna fastnade i läppet... nä, då mådde jag superbra jämför med en vanlig, inte särskilt smärtsam spark mitt på låret. Till råga på allt dök Maja upp i vevan och hade sin mamma och syster Martina med sig... tappade tråden totalt när jag försökte prata med hennes mamma, det flimrade ju och hörseln försvann till hälften. Idag, några dagar senare har jag ett blåmärke som är 1,5dm i diameter och som skiftar i allehanda färger. Inga shorts den närmstade tiden alltså!

 

I onsdags skull ag och Nangijala ut i skogen, men jag höll på att flyga av innan vi ens kommit ut i skogen! Vi red längs med gamla husets långsida och när hon passerat husets gavel med en huvudlängd kastar hon sig 3m bakåt så att jag hänger på huvudet. Jag kravlar mig upp och undrar vad tusan hon såg, men därifrån vi står kan jag inte se något. Lirkar lite och får henne att gå igen men med samma resultat. Nu fattar jag ingenting för jag hann se husets kortsida. Hoppar av och leder henne framåt. Först då hittar jag det hästätande monstret som består av tre staplade vita plaststolar....

Eftersom ridturen igår inte blev något vidare lång gick jag upp till stallet ikväll igen och tänkte att jag skulle utmana ödet på egen hand. Ladys gamla syntetsadel ligger riktigt bra på henne tycker jag, bättre än Dantes sadel och säkert minst lika bra som Ladys.  Rundan blev ingen rodeo skönt nog, men den bjöd på diskussioner om hur stigen skulle vandras fram på. Och eftersom vi inte hade samma åsikter och båda är envisa blev vi stående på flera ställen. Jag vann alltid diskussionen och Nangijala hämnade för det mesta genom att böja bak huvudet och bita mig i foten innan hon gick igen. Första travsträckan gick utan problem men hon pinnade på snabbt. Jag försökte mig på lite galopp uppför en lätt backe men utan en häst som draghjälp blev det inte mycket fart, mest glädjeskutt och sedan trav. Sedan hoppade jag av och gick hem. 

 

Undrar om detta är något permanent som ingår i personlighetspaketet eller om det bara är orsakat av ren pigghet. För om hon ska fortsätta ha såhär kul kommer ridturerna bli livade... och jag som förhoppningsfullt trott att hon kanske nog blir rätt snäll att rida ändå haha

 

Har inte hunnit rida Nangjala i veckan, men igår tänkte jag slå följe en bit med mamma och Celina som skulle upp till skyesjön. Det börjar bra - när jag hoppat upp vänder hon baken till och sparkar efter Lady... sen kommer vi halvvägs bort till brevlådan innan hon sätter av i trav och sedan sparkar efter Dante när hon är förbi. Dante klarade sig oskadd men Celina fick en spark på foten. Sen gick hon snällt längst bak i ledet i 5min men tyckte uppenbarligen tempot var för söligt för hon gick och tryckte mot Ladys svans. Sen kom vi till en backe och då var hon nog uttråkad och trött på farten så hux flux reser hon sig på två ben. Uuuh.... hatar stegringar. Ovanför backen lossnar pannbandet så jag får hoppa av och kan inte sen komma upp då myggen attackerar och alla hästarna snurrar runt. Får leda en bit och börjar bli riktigt trött på Nangijala som roar sig med att försöka göra levader bredvid mig. Kravlar mig sedan upp och får direkt ta tag i min häst så hon passar på att låta rumpan stutsa iväg mot Lady för en spark. Vi är då framme vid en travsträcka och jag tänker att det nog får henne att tagga ner. Wihooo sa Nangijala och for glatt iväg i rodeo. Det är inte vidare svårt att sitta kvar men det var ta mig tusan, svårt att få kontroll på henne. Så fort jag fick upp huvudet lättade hon med frambenen, ruskade på huvudet eller drog ner det igen och stutsade vidare. Det var inte många meter hon travade normalt inte... När vi saktar av hoppar jag av och leder min häst hem, kände att vårt sällskap inte var vidare uppskattat längre så jag och hoppetossan vandra hemåt. De första minuterna gick hon och pep upphetsat men sen lugnade hon sig och gick sansat hem.

 

Kikade på Nangijalas framtänder och båda två hänger nu på trekvart och är vickbara. Hade jag inte varit så rädd om mina fingrar hade jag försökt dra loss dem (några har undrat varför jag inte drog ut den förra lösa framtanden själv). Så de har nog trillat innan veckan är slut.

 

Nangijala var överlcklig att släppas ihop med Lady. De har gått och betat nära varandra hela dagen medan Dante nu börjat sura mot trollungen när hon försöker komma nära honom. Men bland det som Nangijala nog mest uppskattade var att hennes två nya hagkompisar lätt ställer upp på en galopp eller två. Madicken och Lukas brukar ju inte galoppera alltför mycket medan Dante numera är så pigg att han galopperade runt självmant. Lady springer gärna men oftast bara efter andra hästar när de springer. Så idag när jag skulle hämta in Lady till ridlektionen och hon travade bort från mig, satte Nangijala fart och de andra två hängde på. Upp och ner och runt i sommarhagen for de i väldig fart med Nangijala i lycklig i täten. 

 

Maj 2012

Vi fortsätter att öva på att snurra och hon är så gullig att hon börjar snurra ett varv runt nu när hon är sugen på godis, haha sötis! Apport går framåt. Hon har börjat nafsa/bita i handduken nu och ju mer vi tränar desto mer gör hon det. Tidigare i veckan fnurrade hon mest runt med läpparna på den.

 

I lördags var jag tydligen riktigt efterlängtat för hon tjöt högt när jag kom inom synhåll. Sånt värmer alltid hjärtat!

 

Medan jag försökte ta väck hår på trollet stod hon och försökte lossa sig själv. Första gången undrade jag vad tusan det var hon tuggade på som fick henne att gapa så. Fick syn på grimskaftet i mungipan och började dra. En halvmeter grimskaft inklusive en knut i slutet drog jag ut ur munnan haha!

 

Sadlade, tränsade och gick över till skidbacken. Väl där satt jag upp och så skrittade vi iväg, för första gången på en ridtur ensamma. Min lilla häst gick så duktigt fram och tyckte inte det var konstigt alls, men så har vi ju alltid gått på skogspromenader tillsammans där hon fått gå både först och sist. Det ger helt klart utdelning nu vid inridningen för hon ärr trygg med att gå själv, orädd, framåt oh trafiksäker. Vi provade att trava en kort sträcka och hon travade piggt på medan hon kastade med huvudet. Nangijala har blivit väldigt duktig på at lyssna på mina tygeltag. Nu kan jag styra henne med lätta händer och mer ben vilket hon lyssnar bra på. Dessutom lyssnar hon när jag säger gör halt så jag har en extra broms med mig. Jag red ca 5min bortåt tills det började bli backigt, då hoppade jag av och gick i 10min själv innan jag satt upp och red sista biten hem. Inklusive över stora vägen. 

 

Mars är ju snart slut och tanken var att rida fram tills april för att sedan ta 6-8veckors vila. Funderar just nu lite hur jag ska göra då hon vilat från ridning i nästan 2v nu i mars samt att jag oftast bara ridit 1gång/vecka. 10min skritt för att sakta stärka ryggen, men frågan är om det inte då stärker det mer genom att göra det en gång i veckan? Med kortare viloperioder från ridning (typ 2-3v). För jag tror andra rider hårdare än vad jag gör och går fortare fram. Nåt jag ska tänka på känner jag...

 

I måndags hjälpte jag Sara när hon red honom eftersom hon tyckt han varit "dum" vilket sällan Jojje tyckt. Var ett bra tag sedan jag såg henne rida honom sist nu och det såg så fint ut. Han travade runt så beskedligt och gjorde det hon bad om. Visst flöt han ut i vänster varv på stora volten, men det ör han ju med mig med. Sara fick träna på att då inte bara dra i innertygeln utan att planera svängen i god tid, förbereda Chip inför den och sedan svänga med ytterskänkeln. Tanken är att jag ska skippa rida han på måndagar hädanefter och istället hjälpa Sara rida honom. Hon ska ju ta över mestadelen av ridningen i höst så de behöver tränas ihop. Det är stor skillnad på Freddie och Chip.

 

Fick se oss hoppa för första gången idag! Känns vinligt och fult men det såg hur mycket bättre än vad det känns haha.

http://www.youtube.com/watch?v=ctVPZrbEWxg

 

 

Hopplektionen i måndags gick väldigt bra. Hon har varit väldigt seg nu i samband med pälsbytet och brunst men hon piggnade till och blev precis lagom i måndags! Pigg och glad men kontrollerbar så vi fick inte särskilt mycket kritik och det kändes bra också. 

 

I onsdags red jag dressyr på vår ridbana. Skulle öva inför klubbdressyren på LC:1 och LB:1 men det slutade med att jag ägnade en halvtimme åt övergånger och serpentinbågar. Tiden bara flög iväg men det kändes riktigt bra i slutet, var jag bara med och drev på när hon bröt av till skritt behöll hon formen och skrittade på. Nu är det bara halter och vänstergaloppen vi måste jobba mycket på. Vänstergaloppen är värst.

 

I måndags blev det en stunds ongering med gummiebandet Hon har haft på det väldigt löst innan och idag fick hon ha det lite mer instpänt en stund. Konstigt påfund tyckte hon.

 

I onsdags såg hon så jämn i kroppen att jag mätte henne igen och konstaterade att hon var 142 i mankhöjden. Ana och Channi red dressyr på vår ridbana så jag bestämde mig hastigt för att slå följe med dem hem. Nangijala var jätteintresserad av Channi men gick duktigt. När vi skulle gå tillbaka ledde jag henne tills vi kom till stalllets granne, då satt jag upp igen och skrittade sista biten hem.

 

Lukas fick jobba idag. Det var hoppning på serpentinbågar och stora volter för deras del och när det blir mycket galopp länge märks det att galoppkondisen inte är en bästa. Sen att han ska envisas med att maska gör ju inte saken bättre. Det var svårt att landa i rätt galopp så det här är en övning vi får ta om fler gånger helt enkelt.

Maja gillar tydligen att fota, vilket är tur för mig, för jag satte kameran i hennes händer och så gick hon med när jag red Nangijala till grannen och tillbaka. Blev väl inte superbra kvalite på bilderna, men jag fick ha det dåliga objektivet eftersom det kan fokusera själv. Men bara att se ridbilder var jätteroligt och det var först då som det slog mig att jg faktiskt rider på Nangijala!

 

Mamma följde med mig så att jag kunde rida Nangijala till grannens hus och tillbaka i eftermiddags. På hemvägen började hon takta för att övergå i trav och istället för att bromsa hängde jag bara på. Hon hann trava ett par meter innan jag insåg att jag inte red lätt haha. Anledningen till det? Jo hon har nämnligen ärvt Madicken supermjuka, nästan äckligt mjuka, trav. En trav som är mer som flytande skritt/tölt som knappt märks. Som ryttare får man inget push uppåt viid lättridning, det är som att försöka rida lätt i skritt om man ska jämföra med något. Fördelen är förstås att det är jättelätt att sitta ner och väldigt bekvämt att rida barbacka, men lite mr stuts i galoppen hade jag ju önskar ;)

Mormor kommer aldrig ihåg Nangijalas namn men ha varit duktig och för det mesta kallat henne för "Nangalia". Ibland har det blivit "Nangilala". I måndags snurrade hon dock till det rätt ordentligt. Fick frågan hur det var med Nonnagolia.

Celina hade ingen vidare lust att gå runt med mig på gården när jag red Nangijala idag, så jag föreslog att jag bara skulle slå följe med henne på vägen hem. Men innan jag satt upp bestämde jag mig för att longera och kolla hur pigg och var idag, hon gjorde trots allt inget igår. Det här med longering fattar hon nu, så hon springer snällt på en volt, men vilken rodeo hon körde när jag bad o galopp! Bock, hopp, bakutspark och stegringar och bara tokade sig runt. Inte så att jag hade svårt att hålla henne för hon följde fortfarande voltspåret, men hon bockade så jag fick sadla om efter båda varven eftersom sadeln gled framåt. Jag hoppade upp från staketet och hängde på Celina som tog sin cykel och ledde den med oss. Nangijala tyckte det var roligt att få lämna stallplanen och gick i rask takt framåt. Celina fick gå på för att hinna med. Det blev lite taktning några gånger med huvudskakningar, men hon accepterade mina bromsande tygeltag. Det här kommer bli en pigg ponny att rida i framtiden! Jag känner mig inte så stor på henne eftersom hon grövrat till sig över ryggen och känns minst lika bred som Lady. Men ponnyn skulle verkligen behöva växa till sig i manken för hon har typ ingen vilket får sadeln att lätt glida för långt fram.

 

När jag hade Amy var det skönt. Visst kunde hon vara dum i hantering mot andra, men hon var gudasnäll i ridningen. Nybörjare? Bara att hiva upp och dra med ut i skogen för Amy skulle ju inte göra mycket. Linnea kunde rida när hon ville för Amy var inte för pigg, inte för seg och behagliga gångarter. Jag kunde låna ut henne om Celina ville låna henne till en kompis och småbarn kunde rida utan att jag var orolig. Sen dog hon och jag hade Madicken i knappt ett år. Hon var tuffare på ett sätt. Inte lika bra nybörjarhäst för hon blev otroligt seg och lyssnade inte när ryttarna var oerfarna, men å andra sidan gjorde hon inte heller något dumt utan lunkade på. Tog med en tjejkompis som aldrig ridit och var uppriktigt rädd, men Madicken var snäll och stadig och det slutade med att min kompis red en hel timme. När Celina tog över Madicken lånade jag henne ibland och tog med kompisar ut på henne. Lady är visserligen snäll på ridbanan, men jobbig att rida för oerfarna och i skogen släpper man inte ut någon som inte klarar av tvära kast och stopp. Men sen blev Madicken triangelmärkt och nu har vi ingen bra "nybörjarhäst" längre. Dante är snäll men väldigt känslig och han sätter man inte upp vem som helst på. Med tiden kan han nog bli den snälla nybörjarhäst som Amy/Madicken var, men det kommer dröja flera år isåfall. 

 

Nu hade det varit roligt att skriva att Nangijala kommer kunna ta Amys plats. HAHA... det kan jag nog se mig i stjärnorna efter. Jag tror Nangijala kommer bli pigg och stundtals het att rida, bocka när hon blir glad, stegra när hon blir arg. Tjura när något inte passa. Känslig och inte ha tålamodet att knata omkring i samma tempo för länge. Men vem vet, hon kanske förvånar mig? Hade inte haft nåt emot om hon blivit snäll som Amy :)

 

Min häst är pigg som alltid. Tog därför henne på löspromenad när jag gick med Lukas för att undersöka hur ridbara våra skogsrundor i skogen är. Rundorna är blöta men ridbara och Nangijala roade sig kunligt hela rundan och kom hem jättesvettig. Men snart är snön borta och då ska vi sätta igång med inridningen igen hade jag tänkt! Nu har hon fått smälta våra korta skrittturer så nu ska det bli lite längre stunder och ut en bit i skogen så vi hittar framåtbjudningen. Tanken är att rida ca 2ggr i veckan á 10-15min i 4-6veckors tid (vilket blir till slutet av mars kanske?) varpå hon vilar till runt maj, Under vilan från ridningen tänker jag tömköra, longera, löshoppa och ta upp inkörningen igen. Men vi får väl se, allt beror på väder och tid och trollungens humör haha.

 

En av mina favoritbilder!

Idag passade ingenting min häst när vi skulle promenera. Fick hon inte välja takt - stegra. Fick hon inte äta från en buske - stegra. Det var inga små stegringar heller utan höga och ibland med viftande framhovar. Är hon dum brukar jag alltid rygga henne för att sätta henne på plats, men hälften av alla gånger idag resulterade det i mer stegringar... Droppen blev när Lukas stack iväg hemåt (efter Celina som ridit förbi) för då blev hon totalt knäpp. Normalt kanske hon stutsar lite på stället men nu stegrade hon gång på gång när jag höll kvar henne, varvat med bakutsparkar, bocksprång och försök att rusa iväg. Jag kämpade i 10min innan jag fick såpass kontroll att vi kunde gå hemåt. Och då hade vi ändå flera stegringar på vägen när jag skulle hålla på våra vanliga regler. Ponny med attityd, massa energi och trots, jippie....