Skrev visst senast om naprapatbesöket. Som jag slitit med min sits sedan dess. Har känts helt hopplöst ibland men nu i sommar har det ÄNTLIGEN börjat lossna. I dressyrsadeln sitter jag nog rätt rakt numera men i hoppsadeln lyckas jag fortfarande få en kortare högerstidbygel när jag galopperar. Men jag tröstar mig med att det var mycket värre i våras och att jag till och med kan hålla mig ganska rak längre stunder nu. 

 

Nangijala har coolat till sig under sommaren och låser sig inte lika lätt i situationer där hon blir spänd och osäker. Bussar (och lastbilar) har kunnat köra förbi henne på motsatta sidan av vägen medan hon är bara ett par meter ut i väggrenen. För ett halvår sedan hade hon skyggat och försökt fly. Red förbi bongården häromdagen och precis vid vägen la de någon form av ramp för halvbalar upp till logen som vi var tvungna att gå förbi. Samma där, hade fått hoppa av och dra förbi henne för ett halvår sedan. 

 

Har tränat en del de senaste veckorna på att rida en stor volt där det finns ett lågt hinder i ena änden och bommar i andra så att man tar hindret i galopp och saktar av och travar över bommarna för att pånytt fatta galopp. N blir lätt het och halvt ostyrbar, men förra veckan fixade hon övningen jättefint så igår hade jag ett minihinder i varje ände av volten istället. Tempot blev jämnt och fint i båda (!) varven och det kändes hur bra som helst!. En sak jag märkt med N är att det snabbaste sättet att få henne lugn om hon sticker efter hinder, är att ställa sig i lätt sits och bromsa lätt. Funkar nästan jämt och på några varv kan man få henne ganska lugn igen om hon stimmat upp sig. Hoppas att det håller i sig med mig.

Den senaste månaden har jag känt mig väldigt sned när jag ridit Nangijala, främst i hoppsadeln och det har blivit värre och värre. I förrgår när jag skulle galoppera på stor volt i hoppsadeln blev vänsterstigbygeln jättelång, högerstigbygeln jättekort och hela jag hade känslan av att jag håller på att glida av åt höger. Tänk om du håller på att kasa av hästen åt vänster när du sitter barbacka. Då blir vänsterbenet längre och vikten läggs på höger sittben (fast i detta fallet tappar jag styrkan i högerbenet som dessutom glider bakåt). Så jag bokade tid till naprapat tills idag.

 

Wow vilken upplevelse det var. Åkte därifrån med en känsla av att någon hade visat mig att man kan trolla på riktigt. Jag fick börja med att stå rakt på golvet och då ser han direkt att höger arm står ut till skillnad från vänsterarmen som hänger vid kroppen. Det kopplade han till att jag viker hålfoten på höger fot mer inåt vilket på nåt vis får min höft/bäcken att felplacera sig (jag kan för övrigt inte stå rätt när jag står på tå heller, lägger vikten på yttertårna istället för stortån). 

 

Sen stod han bakom mig och tog tag i olika ställen på min kropp och drog den bakåt samtidgt som jag skulle hålla emot. Höger axel gick fint, men vänster... jösses. Jag höll emot allt jag kunde och ändå drog han den så lätt bakåt. Det kändes som att musklerna inte fungerade. Han provade med flera olika kroppsdelar och vissa delar var sådär svaga. Sen gjorde han det magiska. Innan han drog i min vänstra axel igen satte han min hand så att pekfingret nuddade mitt gamla blindtarmsärr på magen. Och plötsligt kunde jag hålla emot! Inte riktigt lika stark som i höger axel, men dubbelt så stark som nyss. Han provade så på alla mina svaga ställen och växlade mellan att nudda blindtarmsärret och ärret på långfingret och för varje gång hände det magiska att styrkan återkom. 

 

Så där är anledningen till att jag i alla år känt mig så svag i vänster sida. Blindtarmsärret jag fick som 13-åring, och som jag aldrig trott påverkat mig, gör det genom att hjärnan inte hittar signalerna från musklerna. Genom att nudda ärret kopplas signalerna fram. Kroppen arbetar diagonalt och eftersom ärret sitter på högersidan blir min vänstersida svag. Operationsärren på vänstra långfingret som jag fick för 3 år sedan, gör att musklerna i högerbenet blir svaga - fram tills ärret nuddas och hjärnan kan koppla signalerna igen. 

 

Men, det går att träna upp! Jag ska nudda och klia på ärren flera gånger per dag för att förhoppningsvis få hjärnan att hitta musklerna vid ärren. Jag ska även prova att sätta en lätt tejpbit över ärren när jag rider och nästa vecka har jag fått en ny tid där naprapaten ska visa övningar jag kan göra för att bygga upp styrkan. 

 

Jag minns de åren jag var hyrare och hade Amy. Hur hårt jag än tryckte med vänsterbenet kändes det svagt. Känslan av att benet tappade styrkan så fort jag skulle använda det. Under åren har det förbättrats lite, men jag har fortfarande kvar känslan av att musklerna inte lyder. Och sent i höstas började jag även känna det i högerbenet. 

Vid höstlovet kom jag äntligen på varför Nangijala flippar ut som hon gör. Hon är så himla spänd att hon reagerar efter hur jag beter mig på hästryggen. När jag ridit för M (och K)  har hennes lösning mer eller mindre varit att tvinga henne att lyssna på inneskänkeln när hon börjar tvära och vägrar gå vid vissa ställen. Spö med för den delen. Visst har spöet fått henne att "skärpa till sig" och tillslut gå vid ställena hon flippar vid, men nästa gång är det samma visa igen. I höst har hon varit väldigt lugn i lilla och jag har grubblat så på detta. Liksom varför hoppning i stora funkar, men inte dressyr. Varför hon aldrig är såhär hemma. 

 

Men det hela var så enkelt att jag inte fattar att jag inte fattat det innan. Men å andra sidan är det ju ingen ridlärare som sagt åt mig att tänka så. De har ju bara sagt att gå på med spö och skänklar. Men det är såhär: Nangijala är spänd och nervös och litar inte på någonting förutom mig. Och vad gör jag? Jo jag sitter på ryggen och är lika spänd som hon, lyssnar efter faror och spänner mig så fort jag misstänker att hon kommer bli spänd. Min nervösa häst får alltså signaler från sin ledare att det är fara här så hon blir ännu mer orolig. När jag sedan svarar med att använda hårda skänklar, bli arg och ha spö signalerar jag bara ännu mer att det är farligt här. Så fort jag fattade att det var det här som var problemet vände allt. Lilla ridhuset funkar i stort sett problemfritt. Dressyren går fantastiskt bra när hästen kan slappna av och det hon reagerar i stora ridhuset är minimalt. Hon har slutat att bajsa löst. Reagerar inte när saker hörs utanför ridhuset eller när det knäpper i taket. Även om jag ibland får anstränga mig för att inte bli orolig själv när jag hör ljud. 

 

Men jag kom i gräl med M sista ridlektionen (där ponnyn var smått hysterisk) innan jag fattade vad som var felet. Hon tyckte den hårdhänta metoden skulle utföras för "hon är bara dum". Jag, som fått henne så lugn i lilla ridhuset, protesterade och sa att jag trodde det var fel väg att gå. Bestämde mig för att bevisa att M hade fel. Två veckor senare var vi tillbaka och N var en helt annan häst. M tyckte det var fantastiskt att se och sa att det var det bästa passet vi gjort någonsin för henne. 

 

Sen dess har det flytit på och enda bakslaget kom förra helgen när granris och ljusslingor kommit upp. Vi fick rida på kvartslinjerna men jag försökte att inte göra någon stor grej av det. Igår var vi där igen och ponnyn reagerade likadant. Då tröttnade jag tillslut så när vi skrittade av tvingade jag henne att gå på spåret. Först blev det skänkelvikning men efter ett par varv kunde hon skritta där. Så lite kan man tvinga sålänge man inte använder hårda skänklar, spö eller blir arg. Nu bara drog jag i yttertygeln och tryckte med innerskänkeln tills hon lyssnade.

Hoppning hemma: tredelat bett, våra minihinder som är 2/3 av en normal bom och en ridbana på ca 15x25. Pigg ponny som ibland bjuder på fel hinder i en sväng men som fattar att hon gör fel när hon gjort misstaget ett par gånger. Stannar sällan.

 

Hoppning på ridklubben: kimblewickbett, het som attan och våra vägar är mer zick zack än rakt. Plötsligt drar hon bara iväg med huvudet mot marken och då viker hon alltid av vid hindret. Eller börjar hon ganska lungt för att plötsligt låtsas att hindret är farligt och vägrar hoppa. 

 

Jäkla schizofrena häst. 

 

Förra veckan på dressyrlektionen kändes hon konstig. Ingen riktig framåtbjudning, men ingen känsla av att hon fått en låsning. Tog till slutet av passat innan det slog mig att det är såhär hon är hemma och att hon ALDRIG gått så på klubben....

Hade anmält mig till LE hemma på klubben idag. 70 cm klarar vi även från trav om hon skulle bli lite spänd tänkte jag. Hade jag vetat hur dagen skulle bli skulle jag aldrig anmält mig och hade jag varit lite mer snabbtänkt hade jag tackat för oss redan innan vi klev in på banan. De första varven inne på framridningen är hon spänd och het, men det släpper när hon fick trava runt lite. Dressyrstaketen inne i mitten var hon dock inte van vid så det blev en del kråkhopp när vi hoppade fram. Oxern var läskig så efter några vägringar bad jag en plocka ner bakre bommen så att vi kom över. Precis när jag hade hoppat den ropade ringmastern att jag skulle stå mellan ridhusen så jag skrittade dit. När vi står där inser jag plötsligt att ryttaren som hoppar är Elise, och att jag ska starta precis efter henne! Jag tänker "vafasen, Nangijala måste ju få tid att skritta runt?!" och så är Elise klar och dörren öppnas, jag står mellan ridhusen och DÅ FÅR JAG STARTSIGNAL???!!! Under tiden har Nangijala fått syn på plastblommorna som står en bit in och vill helst av allt gå därifrån. Camilla får dra in henne och väl därinne tvingas jag sätta igång henne i trav trots att min ponny verkligen hade behövt stå still en stund och bara ta in allt. Nu hann jag inte gå runt överhuvudtaget. Halvvägs genom ridhuset vägrar N att gå mer och samtidigt får jag en till startsignal???!!!!

 

Hade Nangijala bara fått den där stunden på sig att titta på allt och trava omkring och kika på hindrena hade hon lugnat sig. Istället fick jag försöka sätta fart på en ponny som var spänd som en fiolsträng och när hon är det går det inte galoppera. Jag fick trava runt banan med ett stopp på hinder två och fem. På hinder 6 sa Nangijala att hon hade fått nog och jag förstod henne fullständigt. Jag är imponerad att hon överhuvudtaget hoppade några hinder alls under dessa urusla förhållanden. Jag hade inte gjort det om jag varit hon. 

 

Så jag är arg och upprörd över hur det blev. Hade jag dröjt mig kvar på framridningen hade jag fått skylla mig själv för att jag inte hade tid att skritta runt, men nu gick jag ut så fort de ropade på mig. Sen förstår jag att domarna måste trott att jag slöade, men hur man kan ge startsignal till någon som inte ens är inne i ridhuset är helt obegripligt. Att sedan ge startsignal nummer 2 utan att berätta att den första är återtagen är ännu mer märkligt. 

 

Hur som så bli det fel ibland bland banpersonalen, jag är inte arg på någon utan arg för hur allt blev. Jag önskar att jag hade tänkt snabbare när jag insåg att det var Elise som hoppade och sagt att jag inte tänker ställa upp på sådana här förhållande eftersom min ponny inte fixar det. 

 

Ett par veckor efter att Dante kommit hem blev Nangijala fruktansvärt grinig. Det började med att hon två gånger inom loppet av en vecka sparkar Lady när vi rider i skogen. Sen var hon grinig när jag stod i stallgången vilket övergick till att hon sparkade efter mig två gånger. Det var längesen hon vågade visa sånt humör mot mig. Att ryta åt henne och dänga till henne med borsten för att markera brukar ofta få till följd att hon fortsätter hota har jag märkt. Det allra bästa är att ta ut henne i paddocken och flytta runt på henne för att markera att det är jag som flyttar henne (och är högst i rang) och inte hon. Går jag ska hon följa efter, stannar jag ska hon stanna. Pekar jag på vänster bakben ska hon flytta undan det. Håller jag pekfingret i hennes synfält och vickar på det ska hon rygga. Ett par flyttningar med varje sak räcker för att kväsa hennes upproriska sida. Oftast tuggar hon också lite för att visa undergivenhet då

 

Celina kom hem för snart en vecka sen. Första kvällen skulle hon bara gå förbi N som stod uppbunden i stallgången. Då hotar N henne genom att tjuta till och sparka i luften. Jag blev helt paff. Att hon kan sura när man borstar henne är inte ovanligt men hon har aldrig gjort så mot någon som bara passerat. Några dagar senare ska Celina gå förbi igen men då gör Nangijala allvar av sitt hot och ger henne en spark på låret. Jag tar in henne i boxen men så fort Celina kommer ett par meter ifrån henne blir hon helt vild och hugger i luften efter henne. Jag tog då ut henne på ridbanan och lät henne göra övningarna jag brukar göra och sedan var hon lugn igen.

För en månad sen fick jag ta ut Mariann igen för att fixa en låsning i vänster länd. I samband med att hon kändes konstig igen fick hon vila två dagar och blev då sparkad på hasen som svullnade upp och ett sår. När jag sen red igång henne blev jag väldigt nojjig och även om hon gjorde allt jag bad om slutade det med att jag bokade veterinärbesök.

 

Böjprov utan anmärkning. Inget konstigt vid longeringen (mer än att jag inser hur obehagligt jag tycker det är att longera=varför jag typ aldrig gör det längre). Hade grejer med så jag fick hoppa upp och rida en stund. Trodde hon skulle flippa mer än vad hon gjorde i hörnorna men hon var mest lite spänd efter några varv. Inget att anmärka där heller förutom att hon är stel i höger (som vi nästan jobbat bort innan låsningarna återkom). Han kände även igenom hela henne och tog bort några mindre låsningar på köpet. Björn gav mig sen valet att åka hem eller röntga hals och rygg. Jag valde att röntga. Ryggen var fin, halsen likaså men i nacken hittades en liten pålagring. Björn sa att jag inte borde fästa mig alltför mycket vid den pålagringen eftersom det finns en del hästar som har sånt men ändå fungerar utmärkt även i höga klasser. Men pålagringen är troligen orsaken till att hon är så stel i högersidan så jag måste helt enkelt jobba på att få henne liksidig. Trots att det kommer svida i plånboken när räkningen kommer är jag väldigt glad att jag valde att röntga för nu behöver jag inte gå och oroa mig. Nu vet jag att nacken finns men att det och låsningarna nog kan jobbas bort om jag får henne liksidig.

3,5v sen Mariann var ute och fixade till låsningen. För två veckor sen upptäckte jag att sadeln behövdes stoppas om för den var knölig så den är inlämnad nu. Har dock varit nojig över detta och oroat mig att de få gånger (typ 3) jag hann rida i sadeln efter Nangijalas behandling har hunnit påverka henne. På fredagens träning för Mollis började högergaloppen krabba och jag fick genast panik och tänkte Nej! Har hon låsning igen?!!. Och jag kände ju själv hur jag mer och mer överdrev fattningen. Annars var hon mjuk, pigg och glad. Het, men på ett bra sätt. När hon haft låsning gör det ont när jag tvingar henne att samla sig. Då blir hon pigg, men biter sig fast i bettet, drar ner huvudet och drar, främst i galoppen. Men i fredags var hon bara pigg. Men jag nojade hela helgen och försökte fatta galopp i skogen, men eftersom hon föredrar vänster i skogen och är det ju inte det lättaste. Men så tänkte jag att OM det nu ju är något så kommer det märkas på dressyrlektionen kommande onsdag. För när de första symtomen kommer så eskalerar dem inom en vecka.

 

Så det var med en smula bävan jag åkte till ridskolan igår. Högergaloppfattningarna funkade som vanligt. Hon var het, men lätt i handen och kändes bara pigg och glad. Men i en avsaktning stannade hon upp, vände bak huvudet och nafsade mig i vänster tå. Det hände ytterligare någon gång så nu är jag ändå inte helt lugnad. Hon gjorde det även en gång i skogen idag när Nova satt på.

 

Så nu tänker jag så det knakar. Varför gör hon så? Vända bak huvudet har alltid varit när det verkligen gjort så ont att hon inte vill gå, någon gång har det hänt att hon gjort några småförsök på ridbanan när hon tyckt det varit jobbigt, men bara på vår ridbana. Gick tillbaka och läste maj-oktober 2015 när hon fick ligamentskadan (och hela den här låsningscirkusen startade) och när hon började bita mig i vänster fot, var hon inte alls pigg och dessutom sur och grinig att sköta om. Så, sålänge hon fortsätter vara glad, pigg och arbetsvillig ska jag förutsätta att hon mår bra och börjar hon vända bak huvudet ska jag bara mana på. Blir hon inte värre om en vecka kan det inte vara något. Eskalerar bitandet av min fot och hon börjar vägra att gå framåt, ja då bokar jag tid till veterinären för det är då inte en låsning.

15 dagar efter att Mariann varit och knycklat henne till rätta igen blir hon konstig i ridningen igen (!!!!).Det började redan på tisdagen när jag red om en dressyrlektion. Hon var ganska fin (fast tramsig i hörnorna) men dragig och hängde i handen. Dagen efter var det ännu värre och tillslut i galoppen bara hängde hon fram och drog iväg. När hon drog av en bakutspark stannade jag henne och hoppade av. När Mariann kom ett par veckor senare undrade hon nog om jag inte var parranoid och undrade om det inte kunde vara brunsten som gjort henne konstig, samtidigt som hon kände igenom vänstersidan. Det märks inte när N brunstar så jag sa att om Mariann inte hittar en fel bokar jag tid hos veterinären. Så bytte Mariann sida och bara "ojdå". Hela ponnyn var låst i bog, manke och bak över ryggen. Gissningsvis har hon väl gått omkull. Grinig som attan var hon, men ju längre Mariann höll på, desto mer såg man hur låsningarna släppte. Hon började gäspa en massa och sträcka på sig. 

Nangijala fick vila fredag-söndag när vi var i Göteborg förra helgen. I måndags skrittade jag en sväng och i tisdags tog jag henne till ridskolan. Det kändes ganska bra och vi hoppade till och med en båge med tre galoppbommar. Men, i slutet fick jag svårt att få höger galopp, men tänkte att det kanske var för att hon var lite stirrig för dagen. I onsdags var det hopplektion som gick riktigt bra, men. I slutet krabbade högergaloppfattningarna igen och hon blev stressad och jag började tänka att jag nog övertänker det. I fredags var det Mollisträning men ponnyn var ovillig och motsträvig och högergaloppfattningen funkade inte heller då. Sen kom vi hem och jag skulle stretcha ryggen på henne och hon flexade inte alls mycket med ryggen och då kände jag bara att nä, nu är det något med ryggen igen. Det första som brukar märkas när hon sträckt till sig är att hon inte vill hoppa utan kickar, men i december började det som seghet och ovillighet att jobba innan det övergick till att kicka i hoppningen. Likadant var det efter sommaren när Mariann inte varit hos oss på flera månader. Så damen har väl roat sig på egen hand när jag varit bortrest vilket känns lite surt för det är mindre än 2 veckor sen hon behandlades. 

 

Men jag hade tur och Mariann kunde komma redan imorgon och jag är väldigt säker på att hon kommer hitta något. Nu för tiden märker jag direkt när hon inte är som hon ska. Förr var det svårt och många gånger visste jag inte om jag inbillade mig och gjorde en höna av en fjäder, men då "symtomen" blir samma märker jag det snabbare och snabbare. 

 

Tecken på att hon sträckt ryggen

- flexar inte när man stretchar ryggen (drar två fingrar vid sidan om ryggraden ovanför svansroten)

- vill inte hoppa/hoppa i ett varv/kickar vid hoppning

- seg, ovillig, svår att ställa/böja

- fattar fel galopp, stressar vid galoppfattningen. 

- grinig vid ridning och sparkar efter andra hästar

Häromdagen var equiterapeuten hos mig. Medan hon höll på står Nangijala och fifflar med mulen på min jacka och vantar. Plötsligt rycker hon till och börjar tugga samtidigt som något knakar. Jag fick tvinga henne att gapa och Mariann fick hjälpa mig att skaka huvudet och då trillade en plastbit ner på golvet. En sån där plastbit som gör så att två vantar sitter ihop när man köper dem. 

 

Mariann var hos hos strax innan jul när Nangijala sträckt ryggen igen (hon började en dag kicka i galoppen). Så nu hade det gått drygt 2,5 månad sen dess, men det fanns bara en minimal spänning på varje sida. Skönt det, men så har jag varit noga med att motionera henne med sen förra vändan. 

 

 

Nangijala har varit ovanligt lugn och sansad under hösten med från januari har hon varit en energibomb. Förra veckan gick hon mollis-träning på fredagen (där hon var livrädd för minsta ljud, vissa hörn och långsidans dörr) och sen två dagar med hoppkurs. Man kan ju tycka att hon borde varit lite mör efter det, men tro tusan att hon var så pigg att hon orkade vara rädd för hindrena på söndagen. I onsdags på dressyren var hon lika pigg, men lyckas jag bara hålla ordning på oss båda blir hon fantastiskt härlig att rida. 

 

Igår flög jag av för andra gångern i år.Jag och Nova skrittade barbacka och så kom vi till en sväng med en backe där hästarna brukar få galoppera uppför förr. Lukas som vilat mer än en vecka började raskt takta och satte av i galopp. Nangijala skjuter då iväg i boksprång samdigt som jag skriker SHIT, SHIT, SHIT! Jag sitter kvar under tre boksprång, och lyckas få henne att sakta av till trav, men där halkar jag av, landar på fötterna och fortsätter springandes bredvid N samtidigt som jag håller i tyglarna. 

Felicia har trillat av 6 gånger den senaste månaden. Hon har väl mer eller mindre tagit över honom nu medan Nova får rida honom när Felicia inte kan. Som alltid jobbigt att byta ryttare. Ny att träna upp, som ska sätta sig i respekt hos Lukas, bli orädd, säker i sadeln och van vid allt han kan hitta på. Red med Nova förra veckan och det var så tryggt för jag vet ju att hon fixar allt som händer oavsett. De här 3 åren har gått alltför fort. Snart har väl Felicias år med gått...

Denna veckan fick jag rida min hopplektion på torsdagen. Det var ett sockerbitshinder på var volt och 5 räcken på läktarlångsidan med ett galoppsprång mellan (vilket var helt nytt för N). Det tog några gånger innan Nangijala förstod att alla hindrena skulle hoppas och inte var så konstiga trots allt, men sen gick det. En hopprunda krabbade det med ena volten och efter att ha försökt komma på den några gånger fick jag ta det i trav då hon drog åt höger mot hästarna i mitten. Lindahl pratade med mig och efteråt och tyckte det var bra att hon nu bjuder på hindret (måste varit längesen hon såg oss?) men att jag inte har hennes med mig tillräckligt bra. Jag höll med för så är det ju och sen lastade hästen med en missnöjd känsla. Men så slog det mig när jag körde hem. Varför var jag missnöjd? Jag red på bett, för tredje gången, och det funkade bra. Blev hon för het kunde jag ta tag i henne och få henne att lugna sig. Hon galopperade fram lungt. Jag kunde hoppa hindret på volterna och det är minsann en rejäl bedrift! Det var totalt omöjligt fram till augusti. Så då blev jag förbaskat nöjd istället.

 

I fredags red jag Knorren själv och ponnyn är klockren. Gick både att gasa och bromsa och det var en fröjd att rida. Så bra var det verkligen inte i våras! Som vanligt är hon trevlig att hantera om hon gått rejält i några dagar, annars är hon en riktigt surpuppa. 

 

Idag åkte jag till ridskolan för dressyr. Första dressyren efter att ET har behandlat henne. Vilken skillnad!! Riktigt, riktigt trevlig var hon och jag tränade på LC:1 programmet inför höstlovet. Hon är fortfarande svår att ställa till höger och fuskar allt hon har med avsaktningarna och igångsättningarna var riktigt fina idag. Det är någon värmebölja över Sverige så därför var det 15grader varmt så svetten rann från oss båda. 

 

Idag provade jag att hoppa för Anders i ponnygruppen. Var nöjd redan efter uppvärmningen. Vi skulle galoppera på volterna, vända in ganska snävt och rida över två galoppbommar. Har aldrig gjort det men det gick rätt bra! Sen hoppade vi fram på ett kryss och plötsligt blir det ett räcke på 80 och jag får kalla fötter och styr förbi två gånger. Anders tvingar mig att lova att bara rida och efter att ha hoppat det två gånger känns det ganska lugnt. Har aldrig hoppat 80 med Nangijala faktiskt. Sen kom vi till en trekombination på 80. Kände att jag dog en smula där. Aldrig hoppat tre hinder i rad, definitivt inte på 80 varav två hinder har en rund vattenmatta under. Men vi kom över på första försöket fast jäklar vilket hopp det blev på första runda vattenmattan! Vi hoppade den någon gång till, men nästa gång vi kom smet hon förbi två gånger och jag kände att det var för att hon var trött. Så vi avslutade på ett enkelt kryss. 

 

Anders öste beröm över hennes hoppteknik och sa åt mig att ponnyn har förmågan och att jag ska börja rida och sluta mesa mig. Med den tekniken borde hon fått ungponny SM i år menade han och sa att hon lätt kommer hoppa medelsvår utan problem. Sen avslutade han med att säga att jag inte förstår hur fantastiskt bra hon hoppar. Så nu ska jag ta mig i kragen, men nu när det blir hoppning varje vecka blir det nog lättare! Så nu siktar jag på att tävla den lokala vi har hemma i slutet av oktober. LE och LD ska ju gå (70 & 80cm) eftersom jag lyckades kravla mig över högsta höjden idag... det enda jag behöver göra är att kunna rida på vanligt bett.