Nangijala har haft sadel på sig många gånger nu och idag sadlade jag på och lät stigbylarna hänga ner lösa för första gången. Vilken jobbig matte tyckte min häst och travade och galopperade runt väldigt sakta på ridbanan haha.Jag fångade in henne igen och ryckte i stigbyglarnna på båda sidor innan och ställde mig och drog lite extre i den vänstra. Eftersom hon inte brydde sig parkerade jag henne vid staketet och sedan klättrade jag upp på understa staketribban, satte händerna mitt i sadeln och lutade min vikt i sadeln. Ett något undrade troll tittade bakåt på mig och funderade nog på vad jag sysslade med men hon stod snällt kvar och jag berömde och gav henne en godisbit. Tror det kommer bli hundra gånger enklare att rida in än att köra in henne, men jag ska väl inte ropa hej förrän jag är över bäcken än.

 

Nangijala ser skum ut för tillfället. Lång i kroppen, kort hals och inte ens huvudet ser normalt ut. Stod och granskade henne när hon var uppbunden i boxen och funderade på om hon inte var lite större också. Jodå, hon hade vuxit 1cm både bak och fram så nu har jag en maxad c-ponny! 140 fram och 144cm bak.

Klockan 8 körde vi från stallet med transporten. Påvägen till Trensum ringer mamma försäkringsbolaget då hon inte fått den bekräftelse hon skulle få på att försäkringen skulle gå igång idag. Vi kvar framme ca tjugo i 9 och efter en del pappersfixande, borstande och pratande var det slutligen dags att lasta Dante. Han gick snällt in i transporten och stod som ett ljus hela vägen hem då han sedan backade ut och såg sig lugnt omkring. Helt cool var han trots att han var på ett okänt ställe med främmande hästar och människor. Celina tog han på en promenad kring gården och gick sedan ett varv i stallhagen. Sedan släpptes han och jag hämtade Nangijala. Stoppade först in henne i den avgränsande paddocken, men Dante struntade totalt i henne och gick och betade. Så då släppte vi in Nangijala i hagen. De hälsade nyfiket - i Nangijalas fall - och lite halvhjärtat - Dante. Nangijala försökte uppföra sig lite vuxet och skippade helt föltuggandet och både tjöt till och sparkade lite. Sedan försökte hon bossa runt på honom och de första timmarna lät Dante Nangijala tro att hon faktiskt gjorde det.

 

Vi passade på att tvätta Lukas svans när vi höll koll på Dante och de hälsade snällt på varandra genom staketet. På kvällen pysslade Celina om honom och gick och betade. Men när vi gick hem på kvällen var inte Dante lika glad, då stod han och passade grinden och gnäggade när vi gick. Ungefär som att han sa att det hade varit trevligt att hälsa på här, men att han nu gärna skulle vilja åka hem igen.

 

Inte nog med att Lukas och Dante har samma färger, de har samma jobbiga ovana med hinkar. Lukas roar sig med att knuffa omkull alla vattenhinkar i hagen eller dricker han med den på tvären och välter ut den när han är klar. Dante drack lite i en hink och knuffade sedan knuffade han omkull alla.

 

Jag funderade i veckan och kom fram till att jag behövde ha ett tecken som ska göras när jag vill att Nangijala ska gå efter mig lös. Gå fot liksom. Efter en del funderande valde jag att klappa två gånger på låret. Inte bara för att det är något synligt utan också för att klappandet hörs om Nangijala tittar eller tänker på något annat. När Nangijala tappar fokus lockar jag på henne och klappar. Har testat det ett par dagar och det väcker hennes uppmärksamhet men inte alltid tillräckligt för att hon ska strunta i grästuvan hon siktat in sig på. Jag har börjat gå med henne lös till och från hagen, men att ha henne lös vid uppbindningen varierar. Ibland funkar det inte för dagen.

 

 

Camilla hjälpte mig och mamma idag. Hon gick på Nangijalas högersida och jag på den vänstra. Vi spände inte fast vagnen i remmarna, men höll dem så att det verkade som att den var fastspänd. Hon var otroligt duktig och brydde sig inte om Camilla vilket jag trodde hon skulle göra. Förhoppningsvis hinner vi träna imorgon igen och då får vi ta steget längre.

Jojje erbjöd sig att haka fast vår transport i sin bil och ta med mig och Nangijala upp när vi skulle promenera med Chip idag. Det ville jag gärna, bra träning för Nangijala som nog inte åkt på 2,5 månad. Trots det går hon rakt in men bli som vanligt fly förbannad och börjar banka med hoven i transporten för att tala om hur extremt dumt hon tycker transportåkande är. Uppe hos Frida fanns det mycket spännande att titta på, särskilt alla hästar. Promenaden i grimskaft kunde hon varit utan tyckte hon. Lastningen hem gick lika smärtfritt och halvvägs hem började vi undra om Nangijala verkligen levde, det var knäpptyst i transporten oavsett om vi körde eller stod stilla.

 

Jag märkte så fort jag hämtat Nangijala i hagen att hon var lugn och sansad - en perfekt träningsdag alltså! Vi startade upp med att jag ställde henne där jag brukar binda upp henne, men istället sa jag åt henne att stanna och lät grimskaftet hänga. Det var bara några enstaka gånger hon tog något steg och det var efteråt när jag selade av. Nangijala var verkligen duktig idag och för första gången höll jag skaklarna där de ska sitta. På den sidan jag gick höll jag uppe vagnen genom att hålla upp en rem så att den tyngde ner. Lite reagerade hon men inte särskilt mycket.

 

Idag är det  2 år sedan min vackra trollunge föddes. Kan inte fatta att det redan har gått 2 år och att hon räknas som 2,5 åring! Ett halvår kvar och sedan är det dags för inridning, helt otroligt. Unghäståren har aldrig varit tråkiga utan har snarare gått alldeles för snabbt. Jag hade kunnat gå ytterligare ett par år såhär med Nangijala  och bara göra markarbete. Visst kommer det förstås bli jättekul att rida in henne och kunna rida med de andra om ett år, men oavsett vad jag och Nangijala gör tillsammans är lika roligt. Hade hon fått en skada som förhindrat ridning hade jag behållt henne utan att tveka ändå. Både för att jag älskar henne och för att jag skulle vara fullt nöjd med att bara umgås med henne.

 

Min underbara prinsessa fick knapra på en massa knäckebröd och ett provpaket med musli jag fick i gtb i april. Sedan tog vi 5min träning med rockarden och det är såå nära nu. Antagligen tränar vi ett likadant pass imorgon igen och träningen efter det blir det dags att spänna för vagnen. Planen är sedan att endast dra vagnen 1-3 ggr och sedan dra med någon i. Hon kommer få vila från allt vad körning heter under ett par veckor i sommar för att smälta allt, men först ska vi komma igång med det.

 

Idag skulle mamma mest upp och pussa på sin häst så jag fick lite hjälp med Nangijalas inkörning (äääntligen, hade kommit dubbelt så långt om de bara kunnat hjälpa mig varje gång....). Tanken var att först att leda Nangijala bredvid när en drog vagnen för att sedan gå med skaklarna. Det slutade med att vi tog all träning med vagnen och jag var så glad över hur duktig hon var! Orkar inte gå in på allt petande jag gjorde med skaklarna, men på inte ens 10min träning gick Nangijala runt med mamma medan jag praktiskt taget höll skaklarna över henne där de ska sitta. I med att det är så smalt mellan skaklarna vill jag inte att hon ska råka bli rädd och hoppa till och inte kunna komma ut den lätt. Nu höll jag den någon decimeter nedanför manken i slutet men höjde upp skaklarna i svängarna lite ifall hon skulle bli orolig när det tog emot och hon tvingades korsa bakbenen lite. Men allt gick verkligen super!

 

Jag och Nangijala tog även en promenad längs med biskopsmålavägen för att sedan vika av och gå över stora vägen in i "vår" skog. 100m in i skogen ryker vi ihop, minst sagt. Det blev både stegringar, sura miner och hugg i luften. Jag fick dessutom mitt första bett av henne. För jag antar att jag måste räkna det som ett bett när hon stoppar in halva armen i munnen och biter till? Dock klämde hon bara till så det gjorde inte precis ont men iallafall. Efter en del ryggningar var dock allt lugnt igen och efter en kort stund vågade jag mig på att släppa henne lös. Det var iallafall en och en halv månad sedan sist eftersom jag inte känt för att behöva gå tillbaka efter Nangijala varje gång hon hittar extra gott gräs. Trodde inte det skulle funka idag heller så därför fick jag en liten chock när trollungen börjar rusa runt som en galning. Stundtals bockar hon så mycket att hon står på stället och stutsar vilt. I nästa stund rejsar hon iväg och tvärvänder så att gräs och jordklumpar flyger innan hon kommer i full fart tillbaka till mig. Tror jag kanske borde ta löspromenad någon gång i veckan iallafall...

 

Jag och mamma var borta nästan 2h med hästarna. Jag körde Lukas och vi stack till Kärrabolslid där hon tydligen aldrig följt med! Fick tänka på det en stund och insåg att ja, det är mest jag som har ridit där, någon gång med Celina med och en gång med Moa förra sommaren. Vi är sällan där för det är en så himla lång och tråkig asfaltsträcka bort, som dessutom blir ännu längre om man åker häst och vagn. Båda hästarna var tveksamma och hariga på vägen dit och pigga och ganska galna på hemvägen.

 

I eftermiddags var Nangijala för gullig. Hon stod och halvsov i vindskyddet när jag kom och satte på henne flughuvan. Sedan gick jag längre ut i hagen där jag pratade länge med mamma som använde liade. Efter det bestämde jag mig för att själv göra lite nytta och räfsa bort alla ormbunkar jag liat ner i sommarhagen och går ut ur stallhagen. Halvvägs över gårdsplanen hör jag hur mitt troll gnäggar högljutt så jag vänder mig om. Hon har gått ut ur vindskyddet och står och stirrar på mig, ungefär som "Hallå, jag då?! Du glömde ju mig!"

 

Nangijala fick gå runt med båda skaklarna några minuter och sedan tränsade jag på och tog en kort tömkörningsrunda. Den blev väldigt kort för damen var inte på humör och det kändes meningslöst att bråka bara för att hon var pigg. Väl hemma tog jag väck grejorna och släppte henne på ridbanan, fyllde fickorna med hästgodis och lade ut en bom på marken. Det var roligt att se att poletten hade trillat ner för hon gick gärna över bommen imed att hon alltid fick en godisbit efteråt. Vi sprang runt lite också och lekte följa john vilket aldrig riktigt fungerat innan.

 

Näst på tur var lerhögen Madicken som var i stort behov av en rengöring. Jag satte på henne longeringsgrejorna men valde att skritta fram för hand en bra stund först. Då provade jag även att ta med en skakel för att se vad madamen skulle hitta på. Men det var bara att hänga på och så gå runt i alla möjliga cirklar. Helt cool var hon otroligt nog. Om bara Nangijala vore hälften så duktig haha. Nej, men nu går tanken i riktningen att köra in henne och se om det går... när jag longerade henne i alla gångarter var hon så pigg och glad att det inte gick att se att hon faktiskt är skadad i ryggen.

 

 

I med att det regnat flera timmar och fortfarande droppade lite på kvällen bestämde jag mig för att testa en grej jag funderat på länge: agility. Eller tja, egentligen är jag mest intresserad av att ha hinder som jag pekar ut vilka hon ska hoppa. Hur coolt hade det inte varit om jag sprang runt en bana med trollet lös och hon hoppar när jag pekat på ett hinder?! Jag är dock ganska skeptiskt till om det går att få henne motiverad till det, men jag ska prova så får vi se! Idag la jag ut två bommar i paddocken och när hon gick över bommen klickade jag och belönade. Hon tyckte jag var lite omständig och gick gärna förbi bommen istället för över. Men i med att jag hade henne lös förlorade jag ju en del av kontrollen och blev beroende av att hon verkligen gick dit jag pekade och var fokuserad på mig. Det blev dock en bra första träningspass, vi får väl se hur det här utvecklas.

 

Efter provridningen tvingade jag Celina att hjälpa mig med skakelträningen. Värmde upp med en skakel och upptäckte att Nangijala minskäl gick dit jag pekade idag också! Jag tror minsann ponnyn i hemlighet måste gilla träningen, de senaste veckorna gnäggar hon högt och kommer så fort jag ropar på henne i hagen. Men iallafall så fick Celina hjälpa mig så att Nangijala fick gå med två skaklar. Jag vet inte riktigt vad som har hänt på två dagar men hon har blivit så cool och duktig. Accepterar båda skaklarna och brydde sig inte ens när jag tvingade henne svänga såpass snävt att hon fick korsa benen när skaklarna tog emot i svängen. Hittills har hon ökat takten rejält och/eller försökt sticka iväg. Nu ska hon få vila imorgon och sedan fortsätter vi träna. Att sätta henne framför en vagn kommer vara gjort innan juli är slut. Målat är till mitten av juli, men man vet ju aldrig.

Idag hade jag beväpnat mig med ett kedjegrimskaft och tog för ovanlighetens skull skakelträningen i paddocken. Nangijala gjorde ett försök att takta iväg, upptäckte kedjegrimskaftets tryck och erkände sig snabbt besegrad. Hela träningen gick hon lugnt och fokuserad på mig. Jag gick i höjd med manken på den sidan skakeln var och blev jätteförtjust när jag upptäckte att jag kunde göra alla möjliga svängar bara genom att peka vägriktningen med armen! Detta trots att mamma och Celina travade omkring på ridbanan. Några gånger tappade Nangijala fokus i vårt svängande när någon av dem red förbi, men oftast var hon fullt koncentrerad på mig. Jag kunde även gå med en skakel på andra sidan henne. Dock så hann jag bara träna ena sidan eftersom hon fick något fnatt när jag skulle byta till andra. Hon hoppade iväg och skakeln hamnade konstigt och med kedjegrimskaftet som tog emot slog det över lite för henne. Hon stegrade och började hoppa runt innan jag fick loss skakeln. Sen nöjde jag mig med att gå några varv vanligt med den innan jag avslutade.

 

Ibörjan hade jag även plockat ut vagnen och jag gick och drog den med Nangijala som gick bredvid ena skakeln. Den nuddade henne men hon brydde sig inte alls vilket var roligt att se då hon hoppade till och for iväg så fort den nuddade henne sist vi tränade.

 

Jag troooor min häst är inne i en trotsperiod... lite svårt att säga för hon är så himla mysig just nu och gnäggar när jag ropar och kommer gående så fort jag kommer med grimman. Men så plötsligt blir hon ett litet monster som inte ska någonting  Idag hjälpte mamma mig med skakelträningen och vi gick till grannen. Jätteduktig Nangijala på ditvägen, sedan vände vi och hennes humör ändrades på två röda. Hon försökte älga iväg och vägrade lyssna när
jag försökte stanna. Så bort med skaklarna och så skulle jag få henne att backa tillbaka. Nej tack sa Nangijala och låtsades som att jag inte fanns utan skulle vandra rakt fram där jag stod och blockerade vägen. Trots att jag viftade älgade hon på och när hon insåg att det kanske inte var så kul att bli träffad av en viftande arm eller två vände hon bort huvudet och tittade på allt utom på mig. Så jag satte press på henne och krävde att hon skulle rygga med resultatet att hon stryker öronen bakåt och hugger i luften mot mig (!!). Jag fortsatte ge kommandot för att rygga och då började hon istället att stegra samtidigt som hon kastade med huvudet med öronen strukna bakåt. Efter några stegringar fick jag henne att rygga och så fort det var klart var min snälla trollunge tillbaka.
Så på med skaklarna och vandra hemåt utan några bekymmer.

 

Till nästa gång ska jag baske mig använda ett kedjegrimskaft, nu har hon tramsat längenog med det här känner jag.

 

Distrikets ungdomssektion anordnade en ungdomssdag i Ronneby idag för medlemmar i klubbarna i Blekinge. Blev en väldigt rolig dag och många man träffade var tjejer som ofta tävlar och som man kan namn på dem och deras hästar, men inte känner igen dem i vanliga kläder. Det var bara jag, Carro och Emelie P som var där och under en paus på eftermiddagen pratade vi med två sporren-tjejer. De undrade hur gamla vi var och skulle gissa. Emelie var äldst enades de om och gissade på 17 år men de kom fram till att Carro nog med var lika gammal efter en stund. Jag skulle vara yngst på 16år så jag fick mig ett gott skratt när vi talade om att jag är 8år yngre än Emelie. Sporren-tjejerna hade en aning svårt att tro på att jag inte skojade om min ålder haha. En annan tjej hade gissat på 16år tidigare på dagen och hon tillade skämtsam att det var tur att jag inte var lärare imed att jag såg så ung ut. Vilken snopen min hon fick när jag skrattande sa att jag faktiskt är lärare! På eftermiddagen var det en clinic i fälttävlan och jag längtar tills Nangijala blir så stor att jag kan testa på det med henne.

 

På kvällen gick jag upp till stallet men överraskades av ett ösregn. En dygnsur häst fick skippa sin skakelträning och vi testade istället något nytt: longering. Det vi tränade på idag var att hon skulle lära sig att flytta sig utåt när longerspöet pekade/petade på bogen och hon fattade det direkt. Använde mig av klickermetoden förutom att jag numera klickar med tungan och ger godis. Tränade även halt några få gånger innan vi gick och betade en lång stund.

 

 

Mitt tålamod brast totalt med Nangijala idag. Har aldrig varit så arg på henne innan. Vi skulle skakelträna och hon drog runt på en skakel på samma sida där jag gick, lugnt och snällt traskar hon på. Inga problem alls. Sedan  skulle hon dra en skakel på den sidan där jag inte gick på (jag höll det uppe från min sida i ett snöre). Det gjorde vi ett par gånger förra veckan utan större bekymmer men i helgen gick bara ena sidan bra. Den andra funkade inte. Kan tala om att ingen sida funkade idag. Så jag gjorde det lättare genom att gå halvvägs mellan bog och huvud med ena armen utsträckt framför bogen, hållandes i skakeln som då var på andra sidan. Nu försökte hon inte springa iväg utan växte fast i marken. Jag fick bokstavligt släpa henne med mig och detta skedde halvvägs ut i diket kändes det som. Efter en stund lossnade det och hon gick på rätt okey en stund innan hon växte fast igen. Och då skulle hon INTE gå. Då var mitt tålamod slut när jag inte lyckas rubba henne alls och hon bara står och blänger tjurigt på mig. Så jag smällde till henne med änden av grimskaftet på rumpan en gång, inget händer så smäller till igen (har då släppt skakeln och hon rör sig inte) och Nangijala börjar bocka på stället och kasta med huvudet. Men hon går iallafall. Så vi går en bit fram, vänder och går tillbaka för att hämta skakeln. Tjurig, trotsig häst som fortfarande inte vill gå frivilligt. Jag sätter på skakeln på sidan där jag går och vips är min snälla hästfröken tillbaka och går så lungt och duktigt tillbaka till stallet. Hallå?? Vad i all världen hängde där liksom?

 

Jaja, jag tappade tålamodet och insåg att min ansökan om skakelträning på "fel sida" uppenbarligen inte godkändes av Nangijala. Tror visserligen inte att hon hade skärpt sig vare sig jag blivit arg eller inte, men nästa gång lägger jag bara ner allt och gör något annat. Det brukar ha gått över till dagen efter.

 

Nangijala fick släpa runt på en skakel idag med och sedan försökte jag prova med båda. Stackarn blev döförskräckt att det släpade en skakeln på andra sidan - och ingen gick där!!! Så då fortsatte vi med en skakel, men att jag och skakeln var på olika sidor och att jag höll den uppe från min sida (för att kunna släppa om hon blev rädd). Först gick hon med hela huvudet tippat åt höger och glodde omväxlande på skakeln och på mig innan hon slappnade av.

 

Jag släppte lös henne på banan och smackade på för att testa att ta lite foton i rörelse. Åh, vart helt förälskad i kameran och ändå hade jag den bara på autoinställningar.